Promenaden.

Jag valde vintermössan framför kepsen.

En TÅLMODIG bilist som väntade på sin tur i stället för att pressa sig fram och pressa oss i diket.

Nu har jag återigen drickyoughurt och choklad hemma.

Viktmässigt står jag - mer eller mindre - stilla (det positiva är att jag inte har gått upp).

Fridens.

En av alla härliga ekar.

Pär och jag promenerade i 85 minuter i icke-vädret: ingen vind, ingen ljuskälla, inga skuggor. Det var skönt! Det rådde en febril aktivitet i trädgårdarna där löv räfsades och träd beskars. I övrigt var det dött. Jag fick hälsa på en hund igen! En liten vit pudel (?) som var väldigt angelägen om att slicka hela min hand innan jag fick klia den lite på huv'et. *lycka* Jag sa till Pär att snart kommer det att sitta foton av mig överallt där hundägare varnas för "Kvinna, 40-årsåldern, hundtokig. Varning: låt henne inte hälsa på er hund för då kan ni bli stående hur länge som helst!". Jag får kanske införskaffa diverse peruker och lösnäsor!  

När Pär besökte höstmarknaden på Öland för en dryg månad sedan, så köpte han en liten pumpa. Idag karvade han ut innanmätet och gjorde soppa på en del och sallad av resten. Vi firar absolut inte den amerikaniserade halloween, men jag gjorde en eftergift genom att skära ut ett mönster som föreställer ett hus och så har vi ställt in ett värmeljus. Ganska fint, men det luktar bränt.....

Igår spelade jag in "Smala Sussie" som Pär och jag såg idag och som var överraskande bra och rolig! Filmens handling var upplagd på mitt favoritsätt: man kastas in i handlingen direkt för att sedan få se hur alltihop ledde fram till just det ögonblicket. Skickligt snickeri! Ikväll ska Elin och jag se "Låt den rätte komma in" i direktsändning. Boken var bra och kuslig. Mooahahahahaaaaa.....

Fridens.

Jag är tacksam för att jag lyssnade på min kropp igår och lade mig för natten fast än klockan inte ens var 18.

Jag hjälpte Elin att tona håret nästan-svart och hon är nöjd med resultatet.

Chokladen i kylen smakar trots allt inte gammalt.

Pär är inte sur på mig längre.

Jag kan skriva av mig i min blog.

Fridens.

Igår eftermiddag blev jag svintrött. Så pass trött att jag nästan somnade när vi åt middag. Jag frågade om någon kunde diska åt mig, så att jag fick gå och lägga mig FÖR NATTEN. Varken Elin eller Pär tog mig på allvar. Sedan sa Pär att han kunde ta disken om jag i stället blablablabla. DÅ snedtände jag!    Jag blir så trött på att det alltid ska förhandlas när jag ber om hjälp!! Jag släppte kniv och gaffel och gick och lade mig tjugo i 18. FÖR NATTEN. Jag somnade inte direkt, men jag låg och njöt av det mörka och svala sovrummet och den gosiga sängen och efter ett tag somnade jag och sov i ett enda svep till klockan 3 dvs 9 timmar. Jag vaknade av att jag hade ont i ryggen och av att jag behövde gå på toaletten. Sedan halvsov jag i soffan i någon timme innan jag tog 1 Ipren mot ryggvärken och satt i soffhörnet och läste i 1 timme innan jag tippade åt sidan och somnade igen. När Pär gick upp vid 8-tiden, så flyttade jag in i sovrummet igen och sov till halv 10. ????!!   Sammanlagt 15 timmars sömn! Det är nå't som är fel. Nu har jag varit uppe i en dryg timme och jag är inte trött, inte så att jag vill sova mer i alla fall, men jag är yr och rör mig med försiktighet.

Gårdagskvällen humörsvängning var i klass med ett tidigare och jag tycker att det är läskigt! Jag känner mig som dr Jekyll och mrs Hyde och skulle kunna slå ned någon om jag provoceras ytterligare. Förmodligen har det med Cymbalta att göra även om det inte tillhör de vanligaste biverkningarna och trots att humörsvängningarna förmodligen har med övertrötthet att göra. Ska jag tolka det som att jag har blivit ÄNNU känsligare för att bli övertrött?

När jag sa att jag tänkte lägga mig för natten, så protesterade Elin högljutt och menade på att vi ju brukar dricka te och se några avsnitt av "House". Jag minns inte vad Pär sa för Elin överröstade väl honom.   Idag frågade jag vad de hade haft för sig igår kväll. Pär hade suttit på övervåningen och programmerat medan Elin hade suttit instängd i sitt rum och sett på film. Inget te, ingen "House". Jag blir inte smickrad av att den vanliga kvällsrutinen krackelerar bara för att jag inte är närvarande. Jag vill inte vara klistret som håller ihop oss. Jag vill inte ha det ansvaret! Jag vill att Pär och Elin fortsätter som vanligt även om jag inte är med. Familjeterapeuter brukar säga att "När mamma mår bra, så mår hela familjen bra" och kanske är det så, men jag tänker som så att eftersom Pär har en ovanligt bra och nära kontakt med Elin, så borde mitt mående inte vara fullt så avgörande.

Just nu är Pär sur på mig. Han var som en duracell-kanin medan han gjorde i ordning frukost och medan vi åt frukost. Han snodde omkring och slamrade och pratade, pratade, pratade. Jag frågade om han hade låtit kaffet dra för länge igen....   Till slut sa jag att jag helt enkelt inte orkar höra mer. "Nähä. Tack för DEN!" svarade han och jag såg att han var sårad. En stund senare åkte han till Statoil för att tvätta bilen och han sa inte hejdå vilket är ett solklart tecken på att han är sur. Jag har bett om förlåtelse via sms, men inte fått svar. Precis efter att jag bett honom sluta prata, så sa jag att jag ofta brukar be Elin att sluta prata när jag helt enkelt inte orkar mer, men att det är som att hälla vatten på en gås. Nu vet jag att Pär är känsligare.....

Fridens.

Tisdagens knatande i vanliga klack-kängor och storhandling samt gårdagens långpromenad har tröttat ut mig och idag visade sig bli en vilodag. Jag hade klockan på 9, men stängde av den vid 8 när jag var på toaletten och sedan sov jag till halv 11. Trött i  H E L A  kroppen. Jag har bara spelat dataspel, ätit lunch i sällskap av dr House och tagit en långdusch med ansiktsmask, inpackning, kroppsskrubb och insmörjning. Vad det är skönt att vara ordentligt kortklippt!

Jag har inga pengar och då menar jag inte att vi är konkursmässiga eftersom vi kan betala våra lägenhetslån, vi har välfyllda matförråd och vi har elektricitet. Nä, när jag säger att jag inte har pengar, så menar jag att jag inte har pengar att köpa böcker, choklad eller läsk för. De få hundralappar jag har kvar i nuläget är öronmärkta för ett läkarbesök i nästa vecka och för en SL-remsa. Det är helt enkelt inge' kul! Jag vet är det är lyx-gnäll, men man måste få lyx-gnälla ibland oxå. Om jag kommer iväg till SATS i morgon (jag hostar en hel del idag igen....), så är det en nackdel att inte ha pengar av den anledningen att det inte känns bra att åka hemifrån med endast en tjuga och lite växel i plånboken och vetskapen om att kontot är tomt. Vet ni vad det allra värsta är? Jo, den Fazer blå-kaka som ligger i kylen är gammal och smakar konstigt. Desperat som jag är när chokladbegäret sätter in, så kommer jag att ta min tjuga + växel för att investera i en färsk chokladkaka. Vilken ynklig figur jag är......

Fridens.

PS: Om jag kommer iväg till SATS, så har jag inte råd att köpa min vanliga efter-träning-banan + drickyoughurt! Då får jag väl stanna hemma då.

I somras var det 40 år sedan de landade på månen. Jag var 4 år då och jag MINNS den tv-sända uppskjutningen. Det finns många som ifrågasätter månlandningen och deras argument är, rent ut sagt, desperata och fåniga. Varför ska vi INTE tro på att de faktiskt har varit på månen? Hur mycket bevisning krävs? Ett av argumenten är att man omöjligt kunde genomföra den sortens projekt utan hjälp av datorer. Hur arrogant får 2000-tals-männinskan bli?? Bara för att vi inte klarar av den enklaste beräkning utan att ta hjälp av datorer, så betyder det inte att ingenting kunde genomföras utan dess hjälp. Pär och jag har ofta diskuterat Apollo 13 och vi är rörande eniga om att ifall det skulle inträffa idag, så skulle ingen av astronauterna överleva av den enkla anledningen att människan inte längre är van att förlita sig på sin egen hjärna. De här funderingarna leder mig in på katedralsbyggande på 1300-talet. Närmare bestämt Santa Maria del mar i Barcelona. Boken som jag läser just nu handlar om en pojke som växer upp i skuggan av detta bygge. Den katedralen står fortfarande kvar efter närmare 700 år. Den står kvar trots att de som byggde den inte ens kände till ordet dator. De hade inga som helst hjälpmedel utöver byggnadsställningar av trä, taljor och handskrivna beräkningar. Är det någon som ifrågasätter att det kunde göras?

Jag har precis läst om hur de fick den sk. slutstenen på plats. Byggnadsingenjören använde sig av triangelmätning för att räkna ut slutstenens exakta position, på millimetern, högst upp på strävpelarena. Han tillbringade flera dagar där han mätte, suddade ut och mätte om innan han var säker. Slutstenen vägde 6 TON och lyftes på plats med hjälp av mänsklig kraft, rep och taljor. Den hamnade exakt där den skulle, på millimetern och den ligger fortfarande kvar flera hundra år senare. SÅDANT blir jag så imponerad av att jag får gåshud! Finns det någonting som byggs i dag som kommer att stå kvar år 2700?

Det här är katedralen Santa Maria del mar i Barcelona.

Det här är interiören på Santa Maria del mar och om jag har förstått det rätt, så är det det cirkelformade blocket högst upp (där bågarna möts) som är den sk. slutstenen.  

Fridens.

Om du är ute på promenad och du ser att de närmaste 5 meterna är helt istäckta, fortsätter du då att stövla på i samma tempo eller går du försiktigare?

Om du befinner dig i ett rum som är lika mörkt som insidan av en säck, fortsätter du då att röra dig framåt i samma tempo som om rummet varit upplyst eller sträcker du ut händerna och går med myrsteg?

Om du är ute och kör bil när solen står så lågt att den bländar dig och du får svårt att se, sänker du då farten eller tar du för givet att alla mötande, bilar som gångtrafikanter, väjer undan?

För mig är svaren självklara! På isiga gångvägar hasar jag mig fram, i mörka rum trevar jag mig fram och om solen lyser mig rakt i ögonen, så SÄNKER JAG NATURLIGTVIS HASTIGHETEN!

När det gäller sol i ögonen hos bilförare, så var Pär och jag nära att bli påkörda av en bländad bilist. När h*n var en meter ifrån oss, så styrde h*n ut för att slippa en krock. Den bilen hade nog ingen bromspedal......

Fridens.

På väg hem från gårdagens storhandling passerade vi de sista röjningsinsatserna efter en rejäl bilolycka som även orsakade en mindre brand (detta hörde Pär på bilradion). Fram till olycksplatsen sniglade sig bilkön, men så fort platsen hade passerats, så ökade hastigheten igen. TITTKÖ! Det är så makabert att jag mår illa!! De personer som varit med om olyckan steg förmodligen upp igår morse, som vanligt och åkte till arbete och skola, som vanligt. På eftermiddagen är de med om en bilolycka som sker på mindre än en minut, men som kommer att förändra deras liv för alltid. En förändring som de inte hade en aning om skulle komma och som de nog skulle ge vad som helst för att ha fått vara utan. Livet är fruktansvärt bräckligt och det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig om man nu vill uppleva förändring över huvud taget....

Fridens.