Elin har tagit 2 av de absolut finaste bilderna på våra marsvin. Det första var av Tösen när hon stod i eftermiddagssolens sken i buren.

Det andra tog hon idag på Mimmi i skenet från kökslampan.

Uppvärmning, själva träningen, stretching och balansbräda tar ca 1,5 timme. Som det är nu. Jag är inne i en period där det känns nödvändigt att stuva om i programmet. Ta bort vissa övningar och lägg till andra och öka på några. Det är bra för kroppen att skaka om den lite ibland och inte fastna i exakt samma träningsrutiner för då avtar effekten. Idag blev det gummiband och det var så sköööönt! Det var tungt på ett bra sätt där jag kände att jag hade ork kvar att ta i. Jag har lagt till 2 funktionella ryggövningar. Idag provade jag att sätta mig på huk på balansbrädan och jag kom nästan ända ner! Det var vingligt, men det är möjligt. Tyvärr, så "knöt" sig ena vadmuskeln och jag fick korta ned övningen.

Efter träningen stod jag på balkongen och svalkade av mig när 2 harar kom farande längs marken. Jag har aldrig sett 2 tillsammans. Jag antar att det var en hane och en hona eftersom den ene tyckte att det var parningsdax medan den andra skuttade undan varje gång han försökte. Fram med mobilkameran!

En oskarp bild som är beskuren och förstorad.

G och B kom som planerat och hade med sig en stor Calathea som är urläcker och jag får försöka hålla i liv i den.

Ett garanterat sätt att få mitt gillande går via våra husdjur, både marsvinen och Selma, så när man kommer hem till oss och kanske automatiskt tittar in i Elins/Selmas rum och då utbrister "Mengudvilkensötkanin!" för att genast rusa in och hälsa på Selma, ja, då har man ett stort plus i kanten. Om man sedan blir blixtförälskad i marsvinen och vill hälsa och jag håller fram Maja och man tar Majas ansikte försiktigt mellan sin händer och nästan blir tårögd, ja, då är man godkänd enligt mig. Både G och B är godkända!

Samtalet flöt hyfsat under middagen, men precis som förra gången blev jag trött av ansträngningen att försöka förstå bruten svenska. Soppa, huvudrätt och efterrätt, men de tackade nej till kaffe/te och bröt upp strax före 18. Det kändes litet snopet, men jag blev mest lättad. Jag är så van vid Vårat Gäng som kommer som en flock skräniga måsar, äter allt man ställer fram och blir sittande i flera timmar med kaffemuggarna.

Selma följde ju med till Öland i helgen som var och var utomhus för första gången. Hon älskade det! Hon njöt, gjorde rusningar och lyckohopp, åt gräs och gosade med matte. Selma var i sitt paradis. Elins farmor, min svärmor, träffar sällan Selma och umgås ännu mindre med henne, men kunde ändå se hur fin hon är och uttryckte det så här: "Det är ett väldigt fint exemplar av kanin det här!" Kommentarer överflödiga.

Elin tog bilderna med sin mobilkamera.

Gummibandspass som var så jäkla tungt vid benövningarna med flera extra flåspauser, men ändå skönt. Överkroppen och stretchingen var inte tungt alls. Jag fortsätter med balansbrädan och gör framsteg både när det gäller balansen och styrkan i vristerna. 5 minuter med båda fötterna på brädan och tippning åt olika håll och 30 sek eller mer med endst ena foten och utan att hålla i mig i hyllan. 

Jag utlovade fortsättning på utbetalningen av Majas veterinärbesök. Det fungerade! Mitt skeptiska jag är glatt överraskad eftersom det här är den sortens teknik som faktiskt underlättar för mig och som inte finns bara för att det är möjligt att göra det. Jag fotade och skickade in allt samma kväll som besöket och nu har jag fått pengarna, 7 arbetsdagar senare. 

Det första gummibandspasset på 3 veckor - det kommer att kännas imorgon! Det gick hyfsat. Jag mjukstartade för att inte tappa sugen helt, men koncentrationen var inte med ordentligt. Det kändes inte lika roligt som det brukar även om det var skönt och ju mer jag funderade desto tydligare blev det att det är länge sedan det var roligt. När jag försöker hitta på anledningar till att inte träna och det sedan inte är roligt när jag väl gör det, så är det tecken på att det är dax för förändring. Det behövs mer! Nu har jag beställt en annan sorts gummiband, träningsband med handtag, från Svenskt Kosttillskott. Kruxet var om jag skulle köpa de röda (lätta) eller de blå (hårda). De jag har nu är gröna, mitt emellan. Jag valde de röda och om de visar sig vara fel för mig, så får jag väl byta dem. Själva träningsformen har jag fastnat för och jag kommer inte att överge den. 

Vädret är spännande nu. Det är varmt i solen och behagligt i skuggan medan det oftast blåser kallt och för att krydda osäkerheten extra, så far regnmolnen fram och tillbaka hela tiden. "Kommer jag att klara mig från att bli genomblöt?" De gånger det regnar, skurar, så gör regnar det rejält. 

När vi var hos vetten i söndags fick jag tips om hur jag kan få tillbaka ersättningen fortare. På Agrias hemsida har jag skaffat mig "Mina sidor" och genom dem kan jag göra en skadeanmälan direkt och bifoga kvittona som filer genom att fota dem med mobilen. Jag har provat och det fungerar! I och för sig har jag inte fått pengarna än eftersom jag gjorde det nu ikväll, men det rent tekniska fungerade faktiskt. Trots min tekniska tröghet, så lyckades jag fota läsliga bilder av kvittona, föra över dem till datorn och dessutom bifoga dem till skadeanmälan. Jag är alldeles yr av så mycket nytt! Om det fungerar hela vägen, så underlättar det och vi sparar en 100-lapp som de tar i avgift för direktreglering och det är endast på vardagar. När vi är där på helger, som i söndags och bankerna är stängda fungerar inte direktregleringen, så då är det bara till att fylla i blanketten, leta fram adressen till Agria, fixa kuvert och frimärken och sedan komma ihåg att ta med brevet till en brevlåda och när de väl har fått brevet och registrerat skadeanmälan, så kommer det ett sms som informerar om att handläggningstiden är ca 2 veckor. Fortsättning följer!

Det var nödvändigt att gå till Apoteket för att hämta Majas medicin, så då gjorde jag det och den här gången tog jag stavarna. Jag misstänker att det kommer att kännas i skuldrorna i morgon..... Det var inga större problem att få in rytmen, men jag är åter igen i så dålig form att jag fick pausa några gånger. I och för sig är det tuffare att gå med stavar än utan och det är enklare att få in en bra rytm när jag har tempo, men jag hade inte den rätta orken. 

Precis som med all annan träning är det ingen större vits om man inte gör det på rätt sätt, använder rätt teknik och om man vill ha stavarna till mer än att hålla balansen med måste man bl.a komma ihåg att jobba med hela armen vid varje förflyttning av staven och inte bara knycka till med handleden för att den ska flyttas framåt. Det här får jag påminna mig om hela tiden. "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg och så vidare. Övning och envishet ger färdighet!

Det var bara Majas smärtstillande medicin, Metacam som fanns i lager. Antibiotikan, Bactrim, får Pär hämta i morgon. Det var den smärtstillande som ändå var viktigast och det verkar som om hon har piggat på sig och fått tillbaka aptiten. Vi köpte Oxbows lyx-pellets med låg kalciumhalt hos vetten och de faller henne i smaken och eftersom de övriga marsvinsdamerna inte visar några tendenser till uringrus, så är hela påsen endast för Maja. 

Det här med mediciner. Jag är oerhört taxam för högkostnadsskyddet och visst är det trevligt när man försöker hålla priserna nere, men det här med lägsta möjliga prisalternativ på medicin har gått till överdrift för länge sedan.

När jag var på apoteket idag hörde jag hur en av farmaceuterna förklarade hur läkemedelsverket går igenom priserna på alla mediciner 1 gång i månaden för att på så sätt få fram det billigaste alternativet. 1 gång i månaden. Av den anledningen får jag sällan samma medicin 2 gånger i rad. Det stående argumentet är att den billiga och den dyra innehåller samma verksamma ämnen och att jag därför inte bör märka någon skillnad. När det inte skiljer mer än några kronor kan jag väl gå med på det, men idag beställde jag Sertralin som är min huvudsakliga medicin, min antidepressiva medicin som jag inte skulle fungera utan (jag har provat, så jag vet!). Den ordinarie, dyra varianten kostade 306 kr för 98 tabletter medan den billigare, Oralin, kostade 66,50 för 98 tabletter. Det utgör en prisskillnad på 239,50. Per tablett blir det 3,15 kr respektive 0,68 kr. Jag konsumerar oftast enligt devisen "Jag får det jag betalar för!" och när skillnaden i pris är så pass stor som 239,50 blir jag misstänksam. Vad 17 är det som gör att skillnaden blir så stor om de innehåller samma verksamma ämnen??!  Nu är Sertralin den sortens medicin vars effekt tar tid på sig och om det visar sig att det billigare alternativet faktiskt inte är lika effektivt som originalet kommer det att ta tid innan jag märker det och om det tar flera månader innan jag märker skillnaden dvs. att jag börjar må dåligt, så kommer det ju att ta minst lika lång tid att vända processen igen. Det är en risk som jag inte är villig att ta. Det är en hälsofara anser jag. Den här gången valde jag att betala extra för att slippa riskera mitt välmående och tack vare Pärs inkomst har jag råd med det, men hur är det för alla dem som inte har råd? 

Varationer på den obehagliga flyttat-tillbaka-till-Fornbacken-drömmen med kvardröjande tungsinne. 

Mensvärk från h-vetet.

Kloklippning inklusive fys-undersökning av marsvinen där Mimmi var den trevligaste och gosigaste.

Vera kände att jag slappnade av i mitt fasta grepp en millisekund, tog chansen att komma undan, hoppade, lubbade över köksbordet och störtdök mot golvet. Hon klarade sig helt oskadd - ett jäkla mirakel! - och jag kunde undersöka henne färdigt under lugnare former då hon var ganska spak. Chockad över att hon lyckades fly eller chockad över hur marken försvann under tassarna på henne?

Bibbi bet mig och därmed ansågs tänderna vara kollade.

Maja har ont igen och det fick jag bekräftat när jag klämde henne på magen och urinblåsan. Jag gick direkt från att undersöka henne till att ringa vetten och vi fick en tid halv 13. 

"Varför det??!!" blev Pärs irriterade svar när jag meddelade att dagens planer fick ändras. "Som om jag inte har tillräckligt att göra ändå!!"

Jag fick hoppa in i duschen, men innan jag kunde göra det skulle alla djuren ha sin mat. 

Selma var hungrig och otålig och kanske kände hon att jag var stressad för hon högg mig (negativa versionen)/ nafsade mig (positiva versionen) i handen när jag inte fick in skålen tillräckligt fort. Pricken över i. Jag började gråta.

Jag fortsatte att gråta i duschen och när jag kom på att jag hade glömt att ge mat till marsvinen grät jag ännu mer.

Marsvinen fick mat direkt jag hade duschat klart och så passade jag på att skrika tillbaka åt Pär: "Du blir tamigfan aldrig nöjd när jag ringer vetten! Det är aldrig en bra tid enligt dig! Det bästa vore väl om jag bokade tid själv, åkte dit själv och avlivade dem själv oxå!!"

Jag klädde mig och slängde i mig lite youghurt och sedan åkte vi.

Maja verkade trivas i den nya transportburen med en handduk i botten och en att boa in sig i och den är bra mycket smidigare att bära runt på.

I väntrummet träffade jag Avanti, en svart setter, och hennes matte. Avanti tycker om uppmärksamhet och ville gärna bli kliad. Avanti tycker om uppmärksamhet så till den milda grad att hon älskar att åka till veterinären! Hon var uppspelt och i gasen och svansen gick oupphörligt och hon hade inte ro att sitta ned. 

En familj bestående av mamma, pappa, son och 2 släthåriga marsvinsherrar var färdiga hos veterinären strax innan det var vår tur. Det var bara den ene marsvinsherren som var sjuk, något knas med benet medan den andre var sällskap. Det är alltid lika värmande att se en hel familj tvåbeningar som engagerar sig i marsvin! De gånger jag har varit hos olika veterinärer, så är det alltid en parad av hundar och katter, ibland kaniner eller fåglar, men sällan marsvin. Mamman frågade vad jag hade i buren och jag svarade ett marsvin. Hon sa att det nog skulle gå bra och jag önskade de lycka till med sina. Djurägare är djurälskare och djurälskare är i det stora hela väldigt sympatiska människor med hjärtat på rätta stället. Av den anledningen är det betydligt trevligare att åka till en veterinärmottagning (trots att något av våra marsvin är sjukt) än att åka till en tvåbeningsläkare. 

Tillbaka till Maja! Hon får samma medicinska behandling som förra gången dvs. antibiotika och smärtstillande. Det syntes smågrus i urinblåsan, men eftersom vi var snabbare att åka in med henne den här gången, så är nog inflammationen inte lika kraftig. Jag hade ställt in mig på operation och kände mig lättad. Att avliva henne fanns inte med på kartan för det skulle jag inte ha klarat av med tanke på hur det här året har varit hittills.......

Det var förmodligen någon form av söndaxlugn hos vetten för vi var där endast 1 timme allt som allt trots att det tog lite längre tid än vanligt vid röntgen eftersom Maja tydligen hade protesterat å det grövsta och slagits som ett vilddjur. När sköterskan kom tillbaka med henne hade hon en stökig punkfrilla. Det lilla livet!

På vägen hem hämtade vi Elin som skulle hem och hämta Selma.

En kanna te och en macka fick utgöra en väldigt försenad lunch.

Jag fick hjälpa till att få in Selma i transportburen.

Pär provade ett nytt recept på bogstek i folie och det var inte lyckat. Inte ens han tyckte att det var gott eller så var det bara vår aptit som var satt ur spel pga. hur dagen hade artat sig.

Pär har lagt sig för en dryg halvtimme sedan.

Ingen långörad Selma som skuttar runt fötterna och vill att jag sitter på golvet hos henne, men hon är där hon hör hemma: hos sin Matte.

Det regnar ordentligt och det är skönt att blunda och lyssna.

Mensvärk och huvudvärk och en själslig trötthet. 

Det känns som om vi återupplever det tjafs och de stridigheter som var så vanliga när Elin var tillsammans med Skitstöveln, men nu handlar det om att Selma är Elins kanin. Det är tärande och utmattande och jag kan inte begripa hur det har kunnat ta sig såna proportioner, men det värsta är att få höra att Pär och jag borde hjälpa till och ställa upp. Det är som ett slag i ansiktet.

Skitsöndag!