Alla inlägg under januari 2014

Av Ewa - 31 januari 2014 20:51

......träningsvärk innan själva träningspasset ens är avklarat? Mina muskler är i chock efter 1,5 vecka av absolut ingenting. Jag har varit förkyld och jag tror att det är 4 morgnar som jag har haft för avsikt att komma upp och ut, men helt enkelt inte orkat. I onsdags, morgonen efter att Kajsa dog, så hade jag inte ens lust. Blä! Men idag blev det äntligen av att umgås med gummibandet igen och satfläsk vad det var tungt!! Kroppen upplevde det hela som misshandel och inte träning, men nu har jag - åter igen - tagit mig över tröskeln. Faktum är att 1,5 vecka med sovande och sittande gjorde att jag kände mig stel och krokig. Det känns som att jag väckte kroppen och den var precis lika motvillig som jag har varit de senaste morgnarna.......


  

ANNONS
Av Ewa - 29 januari 2014 22:15

Så här ett knappt dygn efter att Kajsa dog, så förstår jag att det förmodligen var en stroke. Det gick fort. Jag hörde hur ett av marsvinen andades konstigt och hittade Kajsa liggande i en skum ställning, ungefär som att benen hade viktit sig under henne. Hon var slapp i kroppen, men vid liv och efter att jag hade lyft upp henne tog det kanske 1 minut innan hon dog. Jag hann säga hejdå till henne och det är jag glad för. Jag har varit med om att komma hem och hitta ett dött marsvin i buren och trots att inget av våra djur bor ensamt, så har jag ändå känt det som att det dog ensamt.


2004 köpte vi våra 2 första marsvin, Tinke och Tösen. Tösen blev min hjärtegris med stort H och ingen har lyckats ta hennes plats.


Tinke till vänster, Tösen till höger och salladsskållen i mitten.

 


Eftersom ett marsvin inte ska bo ensamt vilket skulle kunna inträffa om någon av de dog, så köpte vi 2 till. Vi hämtade Maggan och Mysan i Uppsala en svinkall lördag i december.

   


I maj, året efter, åkte vi till marsvins-SM i Uppsala och fick syn på 2 busiga marsvinstjejer som levde rövare i en bur. "De ska vi ha!" Vi fick ta en sväng till Coop och köpa en transportbur. Det var så Lillan och Lotta kom till oss. Lotta var ett speciellt marsvin och henne kan jag fortfarande sakna.

 


Nåna hette egentligen Edilona och var en hona som blivit lite över eftersom hon var för gammal för att gå i avel, så hon behövde ett hem. Jag har inget som helst minne av hur vi fick hem henne till oss rent praktiskt, men jag minns att hon var en mysig dam som var omtalad att vara lite bitchig, men som snarare blev mobbad av våra marsvinsdamer. Vi hittade henne död i buren när vi kom hem från Gröna Lund.

 


Ester blev vår första rex och om jag minns rätt blev jag erbjuden henne som litet tröst efter att Tösen försvunnit. Hon var född runt påsk och döptes Happy Eazter, så Ester föll sig naturligt. Vår lilla brunbjörn! Hon är snart hela 6 år och rätt skruttig, men hon hänger med.


Ester till vänster.

 


Sedan kom Ellen (till höger på bilden ovan) en riktigt varm sommardag. Vi mötte hennes uppfödare i Salems centrum där hon helt sonika langades över till oss (det låter mer kallsinnigt än det var) och hon blev min Hjärtegris numro 2. Det väldigt plötsliga sätt som hon dog på gjorde att jag bestämde mig för att inte utse fler marsvin till hjärtegris......


Humlan hette egentligen Hannelore (och hade en brorsa som hette Hubert - hur gulligt som helst!) och kom från samma uppfödare som Nåna. Vi hämtade henne på Husdjursmässan och det var svinkallt då med vilket gjorde att hon fick sitta inlindad i min halsduk i min famn i stället för i den kalla transportburen. Humlan var oxå en busig prick och blev Elins käresta. När Mimmi kom några år senare, så blev de ett radarpar som var ute på äventyr i hallen bland annat.

 


Vi ville ha fler rexar och Esters och Ellens uppfödare hade en liten sak som vi döpte till Elsa och när vi ändå höll på, så tog vi Astrid oxå. Elsa med pepparkornsögonen och Astrid som var så lik Maggan och Mysan.                      
      
                                                  

                                 Elsa                                   
         

Astrid

   


Alice har sk. fatty eye vilket gör att hon inte är utställningsbar, men så'nt trams bryr inte vi oss om. Hon behövde ett hem och vi tog emot henne. Hon är en cooooool gris och har varit det från allra första början när hon lade sig tillrätta i transportburen på väg hem i stället för att kura ihop sig längst bak. Alice är nog Rönninges tuffaste marsvinsdam för hon var fram och nosade på dammsugarmunstycket när dammsugaren var igång!

 


Ett annat marsvins-SM där vi hämtade 2 marsvinstjejer, Mimmi och Kajsa. Mimmi är speciell för mig (jag törs inte använda h-ordet för då dör hon antagligen....) med zebraränderna som har mönsterpassningsfel uppe på ryggen. Hon har opererats 2 gånger inom loppet av 1 år och har återhämtat sig fantastiskt bra. En liten gris med mycket krut i! Hon var deppig i ett par månader efter att Humlan dog i somras, men mår bra igen. Kajsa blev Elins tjej med sina röda ögon som lyste i dunklet inne i buren och ett gristryne som var extra stiligt, så vi kallade henne för Supertrynet. Hon skulle ha blivit 3 år till sommaren.                                         
      


                                                  
         


Maja är vår senaste medlem och vi fick en förfrågan om vi kunde ta emot henne. Hon är Alices kullsyster och har, även hon, fatty eye. Maja har varit knepig från start och fungerar inte med någon annan än sin syrra. Hon är skygg även om det blir bättre lite i taget. Jag vet inte vad hon fick vara med om hos sin första familj. Hon har en underbart blank, svart päls med guldbruna stråk i och jag tycker mer och mer om henne.

 Marsvin i mitt hjärta! Nu har vi alltså Alice o Maja i övre buren och Ester och Mimmi i nedre buren och vi letar nu efter en unge som kan hålla Mimmi sällskap när det blir dax för Ester att kila vidare. 


 

     



ANNONS
Av Ewa - 28 januari 2014 22:05

Kajsa har dött.

Väldigt plötsligt.

Helt obegripligt.


 

   

Av Ewa - 26 januari 2014 21:45

De gånger som jag har haft låga förväntningar på något, en film, en bok, ett läkarbesök, en måltid, en shoppingrunda, så har det 9 gånger av 10 visat sig bli bra, ibland riktigt bra. Jag gruvade mig för gårdagens middag, men den blev så himla trevlig! Det bästa var att vi aldrig fastnade i någon allvarligare (läs: samhällskritisk och deprimerande) diskussion. I alla fall inte så att jag hörde för en av fördelarna med att vara värdinna var att jag kunde dra mig tillbaka till köket för att röja och diska för mig själv.


När jag vaknade igår, så behövde jag inte ens röra mig för att känna av spänninsvärken som satt i nacken, precis nedanför bakhuvudet. Hoppet är det sista som överger människan, så jag provade med en värkkombo, men det var förgäves. Värken följde med hela dagen, men lämnade mig frivilligt framåt kvällen när alla gäster hade gått. Sömntabletten slog hårt igen och jag småfrös och halvsov vid datorn innan jag vinglade i säng och somnade före 23. Inga otäcka drömmar om Fornhöjden nu när stressen hade släppt. Idag vaknade jag med huvudvärk igen, men den satt i övre delen av huvudet och var.......helt otrolig. Bakfyllevärk. Social baksmälla. Den här gången fungerade värkkombon.


Den senaste tiden har flertalet (alltför höga?) förväntningar inte infriats vilket gör att jag, vis av ovanstående erfarenhet, nog ska sluta att ha förväntningar. Jag behöver inte gruva mig för allting, men jag är trött på att bli besviken. Det känns som att besvikelserna alltid kommer buntvis vilket gör det hela onödigt träligt. Boken om HSP var en besvikelse. Jag lyssnar på "Wolf hall" och den var inte vad jag hade förväntat mig vilket var något i stil med serien "Tudors" (eftersom boken handlar om Thomas Cromwell) eller Philippa Gregorys böcker, men den kräver lite mer av mig som lyssnare. Om jag försöker igen, när förväntningarna inte är lika höga, så får jag kanske ett annat intryck. Jag köpte "Open house" i hopp en bra skräckis, men det var en urdålig äcklis. Elin och jag såg den inte färdigt. Att i närbild se hur någon får halsen avskuren är inte skräck, inte ens på psykologisk nivå. Flera av filmerna som Pär och jag köpte till oss själva i julklapp var absolut inte sevärda. Åh, det gör ont i min filmköparsjäl! Har jag blivit för kräsen?


  


Den här bilden är träffsäkert aktuell för oss och vår restaurang Flax.

  



Av Ewa - 24 januari 2014 20:59

Jag har en återkommande dröm som är obehaglig och som jag har drömt med oregelbundna intervall i 14 års tid nu, närmare bestämt sedan vi flyttade från Fornhöjden i Södertälje och hit till mitt Paradis i Rönninge. Pär bodde i en 3:a när vi flyttade ihop och där blev vi kvar i 9 år tills vi tyckte att vi ville bo i en 4:a i samma område. Det visade sig vara en felbedömning som heter duga! I stället för att få ett till rymligt rum, så fick vi 2 idiotsmå och svårmöblerade rum och köksgolvet hade en obeskrivligt ful plastmatta (ljust grå med röda tvärgående ränder - vem väljer så'nt??), men det var grannarna i lägenheten ovanför som blev droppen. När vi bad dem sänka volymen på musiken, så att vi skulle kunna höra ljudet från filmen vi såg på, så svarade de att de som bott där före oss aldrig hade klagat.   Pappan verkade ha ett j-a humör för han skrek på sina barn lite för ofta för att det skulle kännas bra och det knöt sig i magen på mig (jag ringde faktiskt och anmälde de hos skolsjukvården). Elin tyckte att det var läskigt, så hon sov på en madrass inne hos oss i stället för i sitt rum. Vid ett tillfälle klev mamman och de 2 barnen ur hissen när jag skulle kliva in, jag hälsade och mamman hälsade tillbaka och precis innan hissdörren gick igen hörde jag ett av barnen: "Men mamma, vi ska ju inte prata med dem!".


Vi bodde där i  8 månader och fördelen med det kortvariga boendet var att flyttstädningen gick väldigt fort.


De första åren i Paradiset drömde jag ofta, ofta att vi hade flyttat tillbaka till 4-rummaren med gräslig köksmatta och rubbet och jag vaknade fylld av panik och det kunde ta säkert 1 hel minut innan jag insåg att jag var i Rönninge. Under åren som gått kommer inte drömmen lika ofta och lägenheten ser inte alltid precis likadan ut som den i Fornhöjden, men känslan är den samma, en känsla av panik och en vilja att fly. Numera drömmer jag den bara under perioder av stress och i natt var det dax igen......


Pär och någon som hette Tommy (vi känner ingen Tommy) hade hittat en lägenhet i Fornhöjden och plötsligt hade vi flyttat dit. Lägenheten var stor, enorm och verkade ha hur många rum, vinklar och vrår som helst. Det var sunkigt. Det fanns fönster utan ruta som någon hade spikat upp brädor framför. Garderober och skåp var fulla av kläder och bråte (den detaljen har aldrig ändrats i drömmen). Det hängde till och med kvar gardiner. Lägenheten låg i det hus som befann sig absolut längst ut i området och genom ett av fönstren kunde jag se hur raden av höghus försvann mot horisonten och det innebar bl.a att vi hade lååååångt till parkeringen. När jag gick in i det som kändes som sovrummet, så stod en spindel på golvet som måste ha varit 10 cm i "ben-bredd". Jag gjorde en klassiker: jag sprang skrikande ut tur rummet och sedan fick Pär se till att den försvann. I vardagsrummet var det hål i taket och genom det hålet kunde jag se fladdermöss som hängde upp och ned tills en av dem attackerade oss. Mer skrikande. Plötsligt var lägenheten full av människor som verkade arbeta med att få den i ordning. Elin var med oss, men vi konstaterade att eftersom hon tillbringar den mesta tiden hos Robin, så skulle hon slippa undan. Pär skulle oxå slippa undan tack vare att han arbetade. Det skulle bli jag som skulle bli tvungen att vara ensam med dem i den där äckliga lägenheten. Då började jag storgråta. "Jag ska fråga mäklaren om hon redan har sålt vår lägenhet" sa Pär. Jag klarade bara av att upprepa: "Varför flyttade vi? Varför flyttade vi?!".


Vi ska ha hela Vårat Gäng på middag i morgon och det känns stressigt och är nog därför drömmen kom tillbaka just nu. Jag har ingen lust över huvud taget, men jag är trött på att få höra att jag är tråkig och folkskygg, så jag får härda ut. I morgon vid den här tiden är det avklarat och jag kommer att behöva en hel del ensamhets-tid efter det!


  

Av Ewa - 23 januari 2014 21:18

Jag läst en engelskspråkig artikel om dödshjälp för psykiskt sjuka. I Holland finns möjligheten att få dödshjälp i hemmet, men hittills har det handlat om obotliga fysiska sjukdomar. Under 2013 fick 9 psykiskt sjuka hjälp till självmord. De var fullt friska i övrigt, "...of sound body".


Jag håller fast vid att det är viktigare med livskvalitét än -kvantitét och det gäller oavsett sjukdom och det är inte de närstående som ska avgöra vad som är kvalitét. I artikeln står det att det alltid finns ytterligare behandlingar att ta till vid psykiska sjukdomar, men det är ett uselt argument. Den sjuke kan ha använt antidepressiva i en herrans massa år utan att hitta den medicin som fungerar eller provat x antal terapiformer utan önskat resultat och till och med el-behandling, men känner ändå inte att livet är värt att leva. Det är väl helt individuellt när man har nått gränsen för vad man orkar med?


Du kanske ställer dig frågan varför man inte bara tar livet av sig utan hjälp utifrån om nu livet är så outhärdligt? Jag svarar att man vill vara 100%-igt säker på att lyckas och så ännu mer om man redan har begått självmordsförsök som man har överlevt med allt vad det innebär. Med en läkare som hjälper till, som har tillgång till droger och rätt dosering, så ökar möjligheterna till att det blir smärtfritt och med en viss värdighet.


För flera år sedan läste jag "En sorts kärlek" som handlar om att man utnyttjar möjligheten till dödshjälp i hemmet eftersom frun har cancer. Jag har funderat mycket kring dödshjälp sedan dess och jag önskar att den valmöjligheten fanns i Sverige.


  

Av Ewa - 21 januari 2014 20:59

Gummibandsträning och invigning av step up-brädan och brädan fungerar alldeles utmärkt. Fin och stadig, men att få ordning på alla armar och ben, så att de arbetar tillsammans i samma takt visade sig vara inte fullt så enkelt. En lätt irritation av samma sort som när jag tyckte det tog för lång tid att få ordning på stavgångandet. Koordination har jag aldrig haft problem med och jag antar att det här med att kliva upp och ned på en bräda och även få med armarna är en träningssak som så mycket annat (det blir litet tjatigt - varför kan ingenting bara gå av sig själv?). Det var uppvärmningen jag använde brädan till och det tog på låren, men inte så mycket på flåset som jag hade hoppats på och det berodde väl på att armarna mest hängde...... Annars var det ett väldigt skönt pass.


  


PS. Jag har beställt den senaste säsongen av "Downton Abbey"! Lycka!



Av Ewa - 20 januari 2014 20:22

Jag hörde en snutt av den här i en film och föll för både melodin och de svulstiga arrangemanget som är så typiskt för sent 1960-tal, bitvis låter det som någon titellåt från James Bond. Aj lajk it!


"Summerwine" med Nancy Sinatra och Lee (men jag vet inte vilken Lee).


En annan låt med Nancy Sinatra som är urskön och som jag minns från när jag var liten är "Boots".

  

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6
7 8
9
10 11
12
13
14 15
16
17 18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se