Alla inlägg under maj 2014

Av Ewa - 31 maj 2014 21:41

Jag fortsätter med förvandlingskortleken eftersom den stimulerar min fantasi och jag måste hålla skrivandet igång.


Kort med motiv av en gubbe-i-lådan med ett åsnehuvud


Beatrice hade aldrig tyckt om sin farbror. Hon tyckte att han var otäck och skrattade åt konstiga saker som när hon gjorde bort sig eller ramlade eller gjorde sig illa. Nu var han inbjuden till hennes födelsedag eftersom den övriga släkten också hade bjudits in. Beatrice hade haft en bra födelsedag och lekt mycket med sina kusiner. De hade sjungit för henne och hon hade lyckats blåsa ut alla sju ljus på tårtan och nu var det dags att öppna presenterna. Det var alla möjliga saker. Praktiska saker som strumpor och pengar från far- och morföräldrarna. Leksaker och böcker från fastrar och mostrar. Ett hett efterlängtat dockskåp med öppningsbar framsida från mamma och pappa. Till slut var det bara ett paket kvar och det var från farbrodern. Hittills hade han aldrig gett henne fått något hon tyckte om och hon gruvade sig nästan för att öppna presenten. Papperet var silverblankt med en svart rosett. Inuti låg en låda. Den var helt fyrkantig åt alla håll. Svart och vit med mönster två korslagda nycklar på varje sida. På en sida satt en vev. Beatrice tvekade innan hon försiktigt drog veven runt ett par varv. Med en plötslig smäll for ett lock upp och ut for ett åsnehuvud som vaggade fram och tillbaka samtidigt som ett skärande skriande hördes. Beatrice blev så förskräckt att hon började gråta. Hon sprang till sin mamma för att få tröst och medan hon tryckte ansiktet mot mammans bröst hörde hon hur farbrodern skrattade hjärtligt. 



ANNONS
Av Ewa - 31 maj 2014 21:12

Ljugarbänken. Ibland är det nödvändigt att ljuga för att få liv i berättelsen och nu har jag provat på det. Vilken text är sann och vilken är falsk? Har jag blivit bedövad eller har jag skämt ut mig i Siena?



Vid ett tandläkarbesök skulle jag laga ett hål. Som vanligt bad jag om bedövning. Jag vill alltid ha all bedövning jag kan få. Det kostar inget extra och det är inte vanebildande på annat sätt än att jag aldrig chansar på att laga ett hål utan bedövning. Vet ni varför tandläkaren säger att man ska blunda samtidigt som man gapar när man ska få bedövningen? Därför att sprutan är av storleken skräckhistoria. Jag har tjuvkikat. Vid just det här tillfället tjuvkikade jag inte, men precis när tandläkaren närmade sig med sprutan nös jag till utan någon som helst förvarning. Tandläkaren ryckte till och avfyrade sprutan oavsiktligt och ett par droppar landade på kinden strax under höger öga. Ingen större skada skedd, men bedövningen fungerade även utvärtes varpå större delen av höger kind förlorade känseln och ögats nedre del drogs nedåt på ett sätt som gjorde att jag såg ut att ha fått ett slaganfall. Hålet i tanden blev lagat. Det tog ett par timmar innan högra ansiktshalvan fick känseln tillbaka och min man och dotter försökte se medlidsamma ut samtidigt som de försökte låta bli att skratta. Jag ber fortfarande om all bedövning jag kan få.



Jag är en relativt lugn och timid person som ytterst sällan skriker åt folk, men även jag har mina gränser. Jag, min familj och min svärfamilj var på en dagsutflykt i Siena, Italien. Det hade tagit ett par timmar att åka dit. Det var varmt, det var mycket folk och det var löjligt svårt att hitta parkering. Det blev en lång och tröttsam dag med för mycket tittande på museer och gamla kyrkor. Jag hade ont i höfter och knän av allt knatande på kullerstensgator och i branta, backiga och smala gränder. Min lust att åka tillbaka till hotellet kom mycket tidigare än de andras. Som grädde på moset hade jag mensvärk och huvudvärk och var i behov av en toalett. Vi hade passerat en betaltoalett tidigare och då hade en man stått utanför vid spärren. Det var en fet, orakad slusk till italienare som hade tittat på min dotter på ett sätt som gjorde att vi hade skyndat förbi. Nu var jag tvungen att leta upp denna toalett och jag hade det nödvändiga myntet redo. Den fete slusken var inte där och eftersom jag hade bråttom stoppade jag myntet i springan i spärren och letade upp ett ledigt bås. När jag äntligen var för mig själv grät jag av trötthet och värk och när jag så småningom gick ut igen tog jag på mig solglasögonen för att dölja mitt mosiga ansikte. Den fete slusken var åter på plats och eftersom han inte hade sett när jag gick in antog han att jag hade plankat in. Han sträckte fram ena handen och sa något på italienska och jag antog att han ville ha betalt. Jag skakade på huvudet och svarade: ”I have already paid.” Han insisterade och denna gång på engelska. ”I have already paid” upprepade jag med större eftertryck. Nu kom en harang från den fete slusken som fortfarande hade handen utsträckt. Då brast det för mig. ”I. HAVE. ALREADY. PAAAAID!!!!” skrek jag och marscherade därifrån med min man och dotter i släptåg. Enligt min dotter var pinsamt bara förnamnet.



ANNONS
Av Ewa - 30 maj 2014 20:10

.....att pensionsåldern för konståkerskor är 15 år? Majoriteten tränar helt felaktigt vilket förstör kroppen som helt enkelt inte håller. Svägerskans dotter tränar konståkning och har gjort det i 9 år, men det finns balans i hennes liv även om hon är en träningsnarkoman.


  


Av Ewa - 29 maj 2014 21:16

Jag vaknade klockan 7 och gick på toaletten. Pär sov tungt och marsvinen protesterade högljutt - inklusive gallerklättring - över att inte ha fått sina frukostgrönsaker, så jag skar lite röd paprika och morot till dem. Sedan lade jag mig igen. Jag somnade om och blev väckt av Pär när jag var mitt i en dröm och det var svårt att vakna. Vi var bjudna till svärisarna med anledning av svärfars 80-årsdag och jag hade ingen lust. Det tog emot de luxe. Vi skulle åka tåg eftersom Pär ville ha möjlighet att dricka vin till maten och ungefär en halv timme innan vi skulle gå hemifrån fick jag för mig att kolla SL vilket var en jäkla tur för det visade sig att det inte gick ett enda tåg mellan Årstaberg och Centralen under hela långhelgen pga. arbeten på Citybanan. Det är inte första gången de stänger av rubb och stubb under just Kristi himmelfärdshelgen och det är heller inte ofta som Pär insisterar på att åka tåg. Det ökade inte på min kalaslust direkt. Efter en snabb koll på SL:s hemsida fick vi veta hur vi skulle göra och snodde oss på för att hinna med ett tidigare tåg än planerat. Vi fick kliva av i Årstaberg tillsammans med alla andra och ned till tvärbanan som vi åkte med 2 hållplatser till Liljeholmen där vi bytte till t-banan in till Centralen. Det tog 30 minuter längre och då klaffade ändå alla byten. Redan på vägen ned till Rönninge station hade vi bestämt att lyxa till det med en taxi för hemresan. 


Dagen till ära var även min svågers mamma inbjuden, en pigg 80-plussare som blev änka för 2 år sedan. Jag har träffat henne en handfull gånger under de år som Pär och jag har varit tillsammans och även om det har gått flera år mellan varje tillfälle, så känns det som att vi bara fortsätter att umgås där vi slutade senast. Hon är himla gullig och det är inte ofta jag träffar så okomplicerade människor. Hennes man var oxå himla mysig och rolig. När vi var hemma hos svägerskan med familj senast såg jag ett väldigt fint foto av honom som togs innan han blev sjuk. Ett sånt där okomplicerat, naturligt porträtt som inte den bästa proffsfotograf kan få till. Han påminde väldigt mycket om min pappa på den bilden.


Min svägerska var en notorisk för-sent-kommare, men har bättrat sig avsevärt (kanske har någon i Vårat Gäng haft ett snack med henne). Elin och Robin kom en halv timme för sent och vem av oss ska ta ett snack med honom, tro? De bad inte ens om ursäkt!!! "Och vad har ni för anledning?" frågade svågern skämtsamt. Jag skrattade inte utan önskade att han hade haft lite mer gift i tonen. 


Vi blev bjudna på rosa champagne som fördrink. Efter mycket om och men tackade jag ja till att i alla fall smaka. Det är inte gott!  Jag gillar över huvud taget inte smaken av alkohol. Inte ens cider som har högre alkoholhalt än den som säljs hos Konsum tycker jag om. Jag drack äppelmust resten av middagen. Fördrink med tilltugg, soppa med färsk sparris till förrätt, lax med färsk potatis och sallad som huvudrätt, rabarberpaj och vaniljsås med äkta vanilj till efterrätt och sedan 3 olika tårtor (tårtorna hade svägerskan med dotter bakat). Jag smakade av Scwarzwaldtårtan eftersom den hade mest grädde och så mörk choklad. Sedan var jag full i magen. 


När vi mumsade tårta kom Tröttheten och jag ville bara hem, hem, HEM. Ja, jag hade haft trevligt och nej, jag ångrade inte att jag följde med trots inre motstånd, men fan att det ska vara så jobbigt!!!! Jag trampar den sociala gaspedalen i botten och kör tills det tar tvärstopp och sen orkar jag inte försöka mer. Härom dagen skrev jag om rutiner och hur det blir när jag gör avsteg från dem och den här dagen är ett exempel. Det är torsdag idag och jag brukar kunna sova längre alternativt promenera före lunch, men inte idag. Jag brukar äta lunch i lugn och ro tillsammans med Ewing & Co, men inte idag. Jag brukar städa hos marsvinen på eftermiddagen, men inte idag (det var Pär som fick göra det i förmiddags eftersom jag har åkt på så många dubbelstädningar de senaste veckorna och nästa vecka är det dax igen).Vi brukar äta middag vid 17 och sedan diskar jag, men inte idag. Jag brukar dricka te och umgås lite mer med Ewing & Co, men inte idag. Idag fick jag ställa om hela mitt inre i och med att vi plötsligt måste rusa till tåget när jag, i vanliga fall, brukar göra lunch och vi kom inte hem förrän halv 21. 8 timmars orutinerad social samvaro sänker mig. Gud ske lov att vi tog taxi för vi var hemma på 25 minuter!


Det är mycket mer pollen i Rönninge än inne i Stockholm. Jag har inte haft besvär av ögonen på hela dagen, men så fort vi kom hem kändes det som om någon kört in gruskorn under ögonlocken.


Det jag skulle ha behövt nu ikväll är Fazers blå choklad, chips och Cola. Jag känner för att tröstäta tills jag somnar med smulor över hela framsidan. Jag lyckades göra makalöst gott te, det första teet jag har druckit idag och nu sörplar jag i mig den femte muggen. Vad ska man med rosa champagne till när det finns te?


  

Av Ewa - 28 maj 2014 22:49

Min version av en klassiker som handlar om en man som inte kan sörja sin mor och skjuter en hotfull främling ("Främlingen" av A Camus). Det är en kortfattad version som är tänkt som en lockande baksidestext på en bok. Snarare en synopsis eftersom jag avslöjar slutet. Jag försökte att använda mig av 2 berättarknep: plantera & gillra samt att ladda en scen. Det var svårt!



Efter en barndom fylld av otrygghet och paranoia flyr Markus från hemmet och sin mamma. Han är bara 16 år, men gör inga större ansträngningar för att upprätthålla kontakten med sin mamma. Han koncentrerar sig på att överleva. 20 år senare har Markus hunnit bli en framgångsrik butikschef och skicklig skytt med flera segrar på nationell nivå när han får beskedet om mammans död. Han kan inte sörja för han vet inte vad han ska sörja. Hans mamma var aldrig någon riktig mamma utan berövade honom på en normal uppväxt. Blodsbanden ger han inte mycket för eftersom det enda han har fått är en sjukdom. Samma sjukdom som tog livet av mamman.


Som enda anhörig får Markus ta emot kartongen med askan. Han vet inte hur han ska göra och ställer undan den på en hylla. Kartongen verkar oansenlig till utseendet, men den påverkar Markus med sin tysta närvaro. Långsamt gör den intrång på hans privata sfär. Den stör och irriterar, pockar på uppmärksamhet och till slut tycker Markus att den talar till honom. Han blir okoncentrerad och nervös och han börjar missa de livsviktiga dagliga doserna av medicin. När han upptäckte de första tecknen på att han var sjuk sökte han omedelbart hjälp och har lyckats hålla sjukdomen i schack med hjälp av rigorösa rutiner, men nu rubbas de.


Sömnen och koncentrationen blir lidande och han får svårt att sköta arbetet som butikschef. Depression, ångest och paranoia följer på varandra. Markus isolerar sig och en stor del av hans tid går åt till att lyssna till rösten från kartongen som manar honom till att söka igenom sin bostad efter tecken på att han är bevakad och avlyssnad. När personalen från butiken försöker få kontakt med honom hotar han dem med den pistol han tävlar i skytte med. När telefonen ringer får telefonsvararen ta samtalen, men Markus tolkar in hotelser i meddelandena. Hans vänner från skytteklubben undrar om något har hänt, men för Markus verkar de vara ute efter hans vapen, hans enda trygghet.


Någon ringer upprepade gånger på dörren och ropar hans namn. I tittögat ser han en man, en fullständig främling, men han varken öppnar eller svarar. Han kryper ihop vid brevinkastet med vapnet skjutklart. Om främlingen inte går därifrån kommer han att skjuta. Plötsligt öppnas brevinkastet och ett kuvert landar i hans knä. Markus är övertygad om att det innehåller mjältbrand. Han reser sig, låser upp, slänger upp dörren och skjuter. Mannen träffas av ett välriktat skott i hjärtat.


Markus får sluten psykiatrisk vård. Vid gripandet höll han krampaktigt i det öppnade brevet och mumlade innehållet för sig själv. Den hotfulla främlingen som lämnat brevet hade varit hans pappa. 



Av Ewa - 28 maj 2014 21:14

Vädret har slagit om fullständigt och nu blåser nordliga vindar och idag blev det inte mer än 11 grader som mest. Jag är taxam för det märks direkt på pollenhalterna. De 2 senaste dagarna har jag klarat mig utan Oxascand och idag orkade jag köra ett pass med gummibanden. Det är fortsatt tungt även om det inte var äckeltungt och bendelen av passet krävde flera extra pauser.


Jag är inte mycket för citat eller motton utan tycker att de flesta är för krystade och klämkäcka, men det finns alltid undantag och jag hittade ett undantag hos Jenny. Det är på engelska från början, men jag håller på svenskan och tog mig friheten att översätta:


Vid dagens slut är hopp och styrka det enda du behöver.

Hopp om att det blir bättre och styrka att hålla ut tills det blir bättre.

 


Tillsammans med "Sinnesrobönen" säger det det mesta. 


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

 

  

Av Ewa - 28 maj 2014 10:48

Lypo-C smakar inte allmänt död & pina. Lypo-C smakar specifikt galla. Den måste vara släkt med Blutsaften vars smak är så skrämmande lik spya. Idag tog jag det i samband med min frukostyoughurt som jag strödde lite socker över (det är den vanliga youghurten och inte den där fantastiska grekiska som inte behöver någon som helst hjälp med smaken) och när jag påminde mig om gall-smaken strödde jag på lite extra socker och DÅ trängde sig följande refräng in i medvetandet: "Lite socker i botten, så går medicinen ned, går medicinen ned, går medicinen ned. Med lite socker i botten, så går medicinen ner och den smakar mycket mer!".


Julie Andrews som Mary Poppins.

  

Av Ewa - 26 maj 2014 20:44

I morse var ena ögat igenklibbat. Jag sköljde med ljummet vatten och duttade Essex på de härjade hudytorna i ögonvrårna. Jag tog medicinerna och ögondropparna, men det tar ett tag innan medicinen kickar in. Det gör inte ont i ögonen som det gjorde när jag hade inflammationen, men det är fruktansvärt jobbigt med svedan och att inte palla dagsljuset. Jag hade faktiskt solglasögonen på mig när det var som värst. Sedan fick jag ett panikryck vid tanken på alla pollensmutsade ytor, stängde vart enda fönster och drog fram dammsugaren, satte på borstmunstycket som jag duschade lätt med vatten och så gick jag från rum till rum och dammsög fönsterbänkar och större ytor. Jag sov 1 timme i soffan. 


Efter middagen fick jag pollenpanik igen. Som igår. Igår tog jag en Oxascand och jag upplevde en lindring. Den tiden jag använde Theralendroppar, så utnyttjade jag dem vid några såna här allergitillfällen. När klådan blir ohanterlig får jag ångest av att inte kunna göra det jag helst skulle vilja nämligen att plocka ut ögonen och lägga dem i kylen, men när jag dämpar ångesten dämpas även klådan. Därför har jag tagit en Oxascand även idag och jag tänker göra det varje gång det blir så här överjävligt. Allt är värt ett försök.


Är det någon som känner till Lypo-C? Jag läste en artikel om det i Må Bra för flera månader sedan. Kvinnan hade velat ha något mot överväldigande trötthet och fått nys om Lypo-C. Hon blev piggare, men en oväntad positiv biverkning var att hennes psoriasisfläckar försvann och det är det jag är ute efter. Jag har provat Mildison Lipid som är en kortisonsalva, men det blev inte bättre. Jag har provat ansiktsvatten, ansiktsmasker och skrubbar som har gett tillfällig bättring. Jag har provat hudvårdsprogram med rengöring, ansiktsvatten och återfuktande krämer för både natt och dag utan önskvärt resultat. Just nu använder jag Dermalogicas produkter (ett provpaket som ska räcka en månad) och jag tycker om ansiktsvattnet i sprayform och ansiktsmasken, men det känns inte som att de torra områdena försvinner. Jag använder dessutom Ceridal som är en psoriasiskräm. Den är tjock, fet på gränsen till hård och den ger tillfällig lindring, men inte över hela pannan och jag tycker inte om den. Vad fan ska jag göra?? Nu ska jag prova Lypo-C och så ska jag återgå till Essex nu när jag äntligen har fått tag i den igen. Allt är värt ett försök så länge jag inte mår sämre av det! Det är på sätt och vis en lättnad att Dermalogica inte fungerar för de kostar löjligt mycket.


  


PS. Lypo-C smakar.......död & pina.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6
7
8 9 10
11
12 13 14 15 16 17
18
19 20 21 22 23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< Maj 2014 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se