Inlägg publicerade under kategorin Mitt skrivande

Av Ewa - 20 december 2014 23:42

Tidningen Skrivas novelltävling på temat "Klockan" med deadline 26 januari. Nu har jag skickat in mitt bidrag och jag känner mig nöjd! Näste man till rakning är SkrivarSidans novelltävling om "Utanförskap" och den har jag precis börjat på.




Av Ewa - 12 december 2014 20:52

Det var dax att prova på något nytt idag: webinarium. Seminarium via webben. Seminarium som i föreläsning som i skolan som i sitta-och-anteckna. Det var vad jag tog för givet att det skulle vara och det var vad Pär sa att det handlade om, men så var det inte. Webinariet skulle hållas av Ann Ljungberg och handla om prestationsångest. Det var gratis, så jag hoppade på. Slutbetyg: det var tur att det var gratis!


1. Det började 17 minuter för sent och tiden var begränsad till 1 timme. 

2. Ann Ljungberg lyckades inte logga in sig vilket medförde att en kille vid namn Jens fick hålla i det hela. All heder åt denne Jens! Att betyget blev uselt berodde inte på honom.

3. Hur tänker man när man lägger upp det på så vis att man chattar parallellt med direktsändningen? Nu vet jag ju inte hur det skulle ha blivit om AL verkligen varit med för då hade det kanske varit en vits med att ha möjlighet att ställa frågor till henne via chatten. I stället blev det så att Jens slängde ut en fråga till oss deltagare som hade en viss koppling till begreppet prestationsångest och så hade vi möjlighet att svara. Han tillbringade större delen av tiden med att läsa högt från chatten.

4. AL lyckades inte ens logga in på chatten mer än kortare stunder.

5. Jens kopplade ned i flera minuter i ännu ett fruktlöst försök att få med AL medan vi blev hängande.


Slutresultatet blev ca 35 meningslösa chatminuter av 60 minuters tänkt webinarium med underrubriken "Så gör du 2015 till ditt bästa skrivår". Fnys! När tiden var slut blev jag förvånad över att alla tackade och tyckte att det hade varit väldigt givande. Först tänkte jag inte skriva något, men sedan slängde jag ändå ned att jag inte tyckte att det hade varit meningsfullt på minsta vis. På de författarkurser som jag har gått hade vi 45 minuters chatt en gång i veckan och jag fick aldrig ut något av det heller. Det är inte något bra forum, tycker jag. Det blir mest ofokuserat med en massa sidospår.



PS. Ett tips: drick inte 4 muggar te innan ett webinarium...

Av Ewa - 12 december 2014 00:29

Här är ett annat ovinnande bidrag till Skriva novelltävling på temat "Storm".


Storm


När Maja höjde armarna för att ställa in tallrikarna i skåpet kände hon hur en sur och unken odör kom från hennes armhålor. Hon drog tröjan mot näsan, men det var inte den som osade. Det var hon. Hon hade ju duschat nyligen. Eller? När hon tänkte efter hade hon inte duschat sedan i söndags och nu var det torsdag. Hon tittade ned på dottern som var halvvägs in i ett skåp där det fanns plastburkar i alla möjliga storlekar. De två hade varit ensamma hela veckan eftersom Andreas var på affärsresa. Lisa bubblade glatt inifrån skåpets djup, helt fokuserad på sitt och Maja bestämde sig för att ta en snabb dusch. Hon satte fart mot badrummet, slängde alla kläder i tvättkorgen, vred på vattnet, klev in innan det hade hunnit bli varmt, skrek till när det kalla vattnet träffade den bara huden. Blötlägg, schamponera, skölj. Balsam? Inte tid. Tvåla in, skölj. Klar! Hur lång tid hade det tagit? Tre, fyra minuter högst. Spegeln var inte ens immig. Hon öppnade dörren och medan hon tog på sig badrocken och handdukstorkade håret försökte hon höra vad Lisa hade för sig, men det var tyst. För tyst. Det var aldrig ett bra tecken, det visste alla som hade umgåtts med små barn. I hallen låg skorna i en enda röra nedanför skohyllan. Det var Lisas verk. Maja tittade in i köket där burkskåpet stod vidöppet och de flesta burkarna låg utspridda. I vardagsrummet låg myskuddarna från soffan på golvet. Soffbordet var renrakat. Andreas envisades med att vilja ha en duk på bordet. Han ansåg inte att de behövde vara ociviliserade bara för att de hade fått barn. Maja var frestad att ta en bild med mobilen för att få tyngd till sitt argument om varför en duk inte var så smart. Det var fjärrkontrollen och en ask med gladunderlägg av kork som hade följt med ned på golvet, ingenting ömtåligt. Var fanns Lisa? Inte i deras sovrum. Man skulle kunna tro att hon hade farit fram där också med tanke på hur det såg ut, men den obäddade sängen, den neddragna rullgardinen och Max-böcker i en enda röra var bara spår efter en lång natt med för lite sömn. När Andreas var hemma turades de om och det var tufft att vara själv. Lisa var en aktiv unge som inte slösade bort tid med att sova. Andra barn verkade behöva mer sömn och var tvungna att väckas för att inte sova middag för länge. Lisa sov en halv timme, aldrig mer. De skulle kunna använda henne som timer. Dörren till arbetsrummet var stängd, men inte låst. Det behövdes inte för Lisa nådde inte upp till handtaget. Än. Lisa hade dragit fram som en storm både nu medan Maja duschade och i deras liv över huvud taget. Att få barn var en omställning utan motstycke.  Andreas och Maja befann sig i efterdyningarna av stormen Lisas härjningar. De hade lärt känna en sprillans ny människa, en människa som de hade gjort och det hade varit omtumlande och underbart. Så starka känslor! Att det var möjligt att älska en annan människa så mycket. En nästan förlamande rädsla över att någon var fullständigt beroende av dem samtidigt som det var roligt och spännande. Känslostormar. På väggen i hallen hängde foton av Maja när hon var höggravid och verkade sprickfärdig och ett av Andreas när han bar på en liten Lisa som bara var några timmar gammal. På några bilder kunde man se hur hon utvecklades, när hon kunde lyfta huvudet från golvet, när hon kunde sitta först med kuddar runt om och sedan utan stöd. Sedan kröp hon för att till sist kunna gå själv och hennes leende var triumfatoriskt. Det var omöjligt att låta bli att le tillbaka mot bilden och då blev hon påmind om att det var denna nya självständighet som gjorde att hon nu letade efter Lisa. Hon gick till Lisas rum. Tomt. Nu hade hon gått ett varv genom lägenheten utan att hitta henne. Då hördes Lisas röst från köket. ”Där är du ju, ditt lilla pulver!” Lisa var tillbaka hos burkarna och tittade upp när hon hörde Maja. ”Buck.”, sa hon och höll upp en gul burk. ”Just det, en burk.” Maja satte sig bredvid Lisa och strök henne över det mjuka håret som lockade sig i nacken. Tillfällig stiltje.


Av Ewa - 12 december 2014 00:15

Chefredaktören och ansvarige utgivaren för tidningen Skriva, Per Adolfsson, hade tröstande ord till oss alla som inte vann (de fick in 1378 bidrag) : "Flera gånger har det dykt upp formuleringar så lysande att de har ploppat upp i huvudet på oss flera dagar senare. Var läste jag det där?  Och sedan har vi dragit oss till minne en av de hundratals texter vi valt bort, kanske på grund av en enda dåligt gestaltad scen, ett något svagt replikskifte, en tveksam metafor. Det är hårt på toppen. Men så tittar vi på de där högarna av ackumulerad skaparkraft som ligger där. Och det slår oss: Allt mödosamt slit, all inspiration, all nedlagd ansträngning. Det ligger faktiskt där. Inuti vart och ett av dessa kuvert finns resultatet av någon som faktiskt fick ihop en novell och gick i mål. På det sättet är vart och ett av dessa bidrag en seger. Grattis till er allihop!


"Inuti vart och ett av dessa kuvert finns resultatet av någon som faktiskt fick ihop en novell och gick i mål "

 


Jag fick faktiskt ihop en novell och jag gick faktiskt i mål.

Det känns bra.



Av Ewa - 11 december 2014 21:08

Det här är mitt ovinnande bidrag till Skrivas stora novelltävling 2014. 


"Ellas elefant"


Elefanterna stod bredvid varandra på hylla efter hylla. De var stora och de var små. De var av trä eller sten, kristall eller plast, men absolut inte av elfenben. De hade två saker gemensamt: alla hade snabeln uppåt och alla stod vända mot fönstret. Den kombinationen påstods ge tur och Ella ville ha turen med sig. Ella hade samlat på elefanter sedan hon var 11 år och sett elefantungar på Kolmårdens djurpark. De hade varit så söta med sina korta snablar och den spretiga stubben på huvudet. Hon tyckte om hur ungen hela tiden följde mamman tätt intill. Ella kunde förstå att ungen upplevde elefantmamman som trygg tack vare storleken och tyngden. Det skulle mycket till för att hon skulle vackla i sitt beskydd av ungen. Ella hade haft svårt att slita sig från elefanternas inhägnad, men hade till slut gett med sig efter att ha blivit lovad en mjukiselefant från presentbutiken. Det hade blivit början på hennes elefantsamling. Ella hade blivit elefantbiten och suttit med näsan i alla möjliga böcker där hon kunde hitta fakta om dem. Hon hade besökt Kolmårdens och Borås djurparker flera gånger och drömde om att få åka till Afrika och se de i sin rätta miljö på savannen. Hon var fadder genom WWF och bidrog med pengar i deras kamp mot utrotningen och den olagliga handeln med elfenben.


 Det fanns en elefant som stod lite vid sidan av de övriga, en fem centimeter hög elefant av jade som skiftade i ljusa nyanser av grönt med vita inslag. Just den elefanten hade räddat livet på Ella en dag som nästan hade slutat med en katastrof. Dagen hade börjat med att hon försov sig. Det var nog det värsta sättet att vakna på för det kändes som om själen inte hann ifatt kroppen förrän det hade blivit kväll igen. Visst är det indianerna som inte tycker att man ska färdas fortare än att själen hinner med? Ella höll med. Efter att ha kastat sig ur sängen, tagit på sig gårdagens kläder som låg på stolen, låtit tandborsten hälsa lite snabbt på tänderna och sedan samlat ihop det hon behövde ha med sig rusade hon ut ur lägenheten, nedför trapporna och ut genom porten. Samtidigt som hon började gå plockade hon fram mobilen och ringde veterinärmottagningen där hon arbetade för att meddela att hon var på g. Plötsligt kände hon att hennes själ inte hade hunnit med och hon klev åt sidan på trottoaren för att inte vara i vägen för de förbipasserande som redan hade sina själar med sig. Hon blundade och tog djupa andetag medan hjärtat lugnade ned sig och sedan kändes det som när en pusselbit faller på plats. Ellas själ hade hunnit ikapp och hon kunde fortsätta mot sitt arbete. Ella älskade sitt arbete hos veterinären. Visserligen tog de inte emot elefanter, men djur över huvud taget var en lisa för hennes själ. De var så fullständigt beroende av att deras ägare tog hand om dem på bästa sätt och tilliten var total. Det var oerhört tillfredsställande när Ella kunde hjälpa, bota och lindra. På samma sätt var det så svårt när djurets ägare var tvungen att fatta beslutet att det var bäst att göra slut på lidandet. Ella grät varje gång hon ansvarade för en avlivning.


Just den här dagen som började med en försovning var det full rulle på mottagningen. Hela dagen var fullbokad av hundar, katter, marsvin, kaniner och fåglar och de fick även ta hand om några akutfall. När Ella slutade sitt pass kände hon att hon behövde en längre promenad hem, något som hjälpte henne att varva ned, så hon gjorde en avstickare in på Storgatan där det fanns många små butiker med frestande skyltfönster. Hon var på ständig elefantspaning och den här dagen var inget undantag. Storgatan hade en puckel och när Ella nådde den och kunde se längs nedförsbacken upptäckte hon en skylt som hon inte hade sett förut. En ny butik? Hon blev tvungen att kliva ut i gatan för att kunna passera en bil som stod parkerad nära ingången till en garnaffär. Bagageluckan var öppen och hon kunde se flera kartonger fulla av garnnystan. Hoppas att handbromsen sitter i ordentligt i det här nedförslutet, tänkte hon när hon fick möjlighet att kliva tillbaka upp på trottoaren. Ella stannade till utanför den nya butiken som sålde begagnade prylar och mindre möbler. Skyltfönstret var rörigt och visade små bord, lampor, böcker, kuddar, prydnadssaker, vintagekläder och skor. År av elefantspaning hade gett Ella ett tränat öga och det dröjde inte länge innan hon fick syn på elefanten av jade som stod på ett av de små borden belyst av en bordslampa. En prislapp dinglade fäst på den upplyfta snabeln och priset var högt. Väldigt högt. Medan Ella längtande tittade på elefanten med näsan tryckt mot skyltfönstret arbetade hennes bankhjärna för högtryck. Skulle hon ha råd att lägga ut en så stor summa på en liten elefant? Det var just det att den var av jade som blev tungan på vågen. Hon skulle köpa den. Ella gick in i butiken. Hon möttes av en kvinna som log brett, ett leende som nådde hennes klart gröna ögon. Ett halsband med en stor, platt sten av jade hängde runt hennes hals med namnet ”Esmeralda” ingraverat.


”Har du äntligen bestämt dig för att köpa elefanten?”, frågade hon.

”Jaa….”, svarade Ella. ”Men hur visste du….?”


Esmeralda svarade inte utan gick mot skyltfönstret. Medan hon sträckte sig efter jadefiguren hördes ett tumult utanför och Ella tittade upp. Bilen som hade stått parkerad högre upp på gatan kom nu farande baklänges med bakluckan flaxande fortfarande på vid gavel.  En man sprang efter den medan han gapade och skrek för att varna. Handbromsen hade tydligen släppt, tänkte Ella. Kvinnan hade också reagerat på det som hände utanför.


”Jag var också rädd för att handbromsen inte skulle hålla.”


Ella tittade förvånat på henne och undrade om hon hade uttalat tanken högt.


”Var så god”, sa kvinnan. Ella tog emot elefanten med båda händerna. Hon kände tyngden och trycket av de fyra små fötterna. Jaden var sval och len. Snabeln var uppåtriktad i en s-kurva och utstrålade glädje.


”Den är så vacker”, sa Ella med låg, nästan var vördnadsfull röst. ”Det blir min första elefant av jade. Jag har letat väldigt länge efter en.”


”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig.”, svarade kvinnan.


Ella höll upp den i ljuset från fönstret och då var det som om en pusselbit föll på plats för andra gången den dagen. Ella insåg att om hon inte hade gått in för att köpa elefanten hade hon förmodligen blivit rammad av den där bilen. Hon hade kunnat dö. En flämtning undslapp henne och det snurrade till som av yrsel. Hon hade kunnat dö och aldrig någonsin fått chansen att åka till Afrika. När Ella hade betalat för elefanten och den var ordentligt förpackad i en lackask klädd med mörkt grönt sammetstyg som sedan lindats in i silkespapper och efter det i bubbelplast lade hon paketet i väskan och höll den tryckt mot kroppen. Hon ville skydda den precis som elefantmamman hade skyddat sin unge. När Ella fortsatte hemåt gick hon längs med väggarna och var uppmärksam på allt som kunde hota hennes dyrbarhet.


Hemma och i trygghet packade hon upp elefanten ur alla skyddande lager och blev stående en lång stund medan hon vände och vred på den, höll upp den mot ljuset, såg färgskiftningarna och kände det svala materialet mot kinden. Ella höll figuren nära så att hon kunde se de små utmejslade ögonen ordentligt. De hade ett glatt uttryck och plötsligt blinkade ena ögat. Hade hon sett rätt?


”Du är ingen vanlig elefant, eller hur?” mumlade hon.


Den utstrålade en energi och Ella kunde känna hur ett lugn spred sig genom kroppen. Resten av kvällen pysslade hon med alla sina elefanter. Hon torkade av en i taget och rengjorde hyllorna de stod på, men när hon ställde tillbaka dem hamnade de inte i samma ordning. När hon försökte att ställa de i samma ordning som förut var det något som hindrade. Som ett kraftfält som stötte bort hennes hand. Hon tittade på nykomlingen av jade där den fortfarande låg i sin öppna ask. Den glödde inifrån. En trygg och energigivande grön glöd.


”Okej då! Du får bestämma.”, sa hon och placerade ut de resterande elefanterna utan att försöka påverka var de hamnade. Till slut var det en tom plats i centrum. Ella plockade upp jadeelefanten och placerade den på den lediga platsen och en tredje pusselbit föll på plats. När hon senare satt i sin Emmafåtölj med fötterna på fotpallen och betraktade sin elefantsamling kändes den mer harmonisk. De stod fortfarande vända mot fönstret med sina lyfta snablar, men dynamiken var förändrad. Navet i samlingen var elefanten av jade. Den stod där och glödde och skänkte ro och stillhet till hela rummet. Ella blev sittande tills hon somnade.


Nästa dag gick hon tillbaka till Storgatan och butiken för att tacka för att de hade haft den speciella elefanten och kanske fråga var den kom ifrån, men när hon kom fram hängde det en stor skylt som meddelade att butiken var stängd. Hur är det möjligt, tänkte Ella, att stänga helt från en dag till en annan. Hon kikade in genom skyltfönstret men lokalen var helt tömd. Den verkade dammig och övergiven som om den stått tom i flera år. Det var väl bara att gå hem till elefanterna. Då lade hon märke till en affisch som var upptejpad på en av rutorna och meddelade att en resebyrå med resor till Afrika som specialitet skulle öppna inom kort i samma lokal.

”Det måste vara meningen”, sa hon tyst för sig själv. Varför skulle hon annars först hitta den svårfångade jadeelefanten i en butik som hon aldrig sett förr och tack vare det slapp bli rammad av en bil med dålig handbroms för att sedan få veta att en Afrika-resebyrå skulle öppna i stället. Den där Esmeralda hade också varit speciell.

”Nu eller aldrig!” Ella sa det högt och tydligt och styrde sedan stegen mot banken för nu skulle hon åka till Afrika om hon så måste låna pengar.


Tre månader senare satt hon i en öppen jeep som skumpade fram över savannen. Ella höll den lilla jadeelefanten hårt i handen. Jeepen saktade in och stannade sedan helt.


”Look, miss!” Guiden pekade. ”Elephants!”


Där var de. Livs levande elefanter i sin rätta miljö. Ella blev andlös. De var 20-30 meter bort, men hon såg dem tydligt, hon behövde ingen kikare. Sedan såg hon mamman med sin unge tätt intill sidan. Ungen lyfte sin snabel och trumpetade lyckligt. Ella skrattade högt med glädjetårar rinnande längs kinderna.





Av Ewa - 11 december 2014 20:37

Igår var en bra dag och jag mådde bra och gick omkring och var salig över att magen var som den skulle igen. Jag njöt av att tillbringa mer tid än absolut nödvändigt på toaletten och jag njöt av att vilja äta och att det jag åt var gott. Lite småhostigt, men jag var sååååå taxam över att magen var sig själv. Idag försöker jag vara fortsatt salig över att magen är som den ska (trots att den egentligen inte är det), men det går inget vidare för det verkar som att förkylningen har börjat om! Det killar i halsen, jag är snorig och äckelmatt. Jag får panik!! Jag vill inte vara sjuk längre! Jag orkar inte vara sjuk längre! Jag vill inte få nattsömnen störd av hostan. Jag vill kunna träna. JAG VILL HA TILLBAKA ORKEN!!!! Kan man köpa munskydd på apoteket? Det vore nog bra om jag inte smittade ned Elin eller Pär, så att vi får dra den här skiten ett varv till.  


Avundsjuka är en av dödssynderna och idag känner jag avundsjuka i dess renaste, äckelgröna form som en knut i magen. Jag erkänner den och jag försöker bekämpa den, men jag är svag, ack så svag. Det nya numret av Skriva kom idag och nu är vinnaren av den stora novelltävlingen utsedd av en enig jury. Jag väntade mig inte att vinna, jag hade blivit förvånad om jag hade fått ens ett AdLibris bokpaket i pris. Tron på min egen förmåga kommer och går och just nu har den gått. Den har dragit för länge sedan och så långt bort att jag tvivlar på att få återse den. Min Inre Kritiker hånskrattar inte. Han ler skadeglatt medan han skakar på huvudet. "Lilla gumman, hur kunde du tro att din text var värd att uppmärksammas?" Naturligtvis ska jag läsa vinnarnovellen och jag ska tvinga mig till att försöka läsa den på ett sånt sätt att jag tar till mig det som jag kan använda för att förbättra mina egna texter. Jag tänker verkligen försöka även om det tar emot. 



Av Ewa - 10 november 2014 21:13

För knappt 3 månader sedan skrev jag ett inlägg om vansinnet med strävandet efter billiga mediciner. Igår beställde jag Sertralin och Lyrica via Apoteket.se. Den här månaden var prisskillnaden mellan den föreskrivna medicinen (Sertralin) och den billigare mer än 300 kr/förpackning. Jag valde ändå den dyrare av just den anledningen jag skrev om tidigare: jag vågar inte chansa på att min kropp inte märker skillnaden. Alla människor är olika, alla reagerar olika, alla fungerar olika, så vad finns det för garantier att jag inte börjar må sämre av en medicin som är 300 kr billigare? Idag ringde en dam från det sk. Distansapoteket i Falun (de som hanterar beställningarna) och frågade om det verkligen stämde att jag ville ha det dyrare alternativet eftersom det skiljde så mycket som ca 500 kr i slutsumma och jag inte kan tillgodoräkna mig det i högkostnadsskyddet. Jag bekräftade det hela. Eftersom jag hade direktbetalat beställningen borde hon ha kunnat räkna ut att jag var medveten om prisskillnaden.


I fredags beställde jag nya hörlurar från "Kjell och company" (Clas Ohlsons lillebror?) och de kom redan idag och de fungerar! Jag har inte blivit lurad.    Den här gången valde jag de klarblå i förhoppningen om att bryta lurförbannelsen.

Tidigt i somras skickade jag in en novell till Skrivas stora novelltävling med deadline den sista augusti. Det vinnande bidraget skulle presenteras i oktobernumret som kom för 2 veckor sedan, men så blev det inte. Vinnaren presenteras i januarinumret för de har fått in 1400 bidrag och har helt enkelt inte hunnit läsa alla än. Att vinna den novelltävlingen blir nog lika svårt som att få en bok publicerad... Därför har jag skrivit en ny novell till en annan tävling som Skriva oxå har med deadline den 17 november! Det gör ju inte ont att försöka och jag håller skrivandet igång.  



Av Ewa - 6 november 2014 21:19

Igår avslutades Författarkurs 2 med chatt. En chatt där jag höll mig väldigt mycket i bakgrunden. Det har varit en dålig vecka och jag mår inte bra och det jobbigaste är att jag har tappat lusten för att skriva mer än i bloggen, men det är knappt jag vill det heller. Det handlar inte om skrivkramp eller att Min Inre Kritiker är högljudd. Jag har bara ingen lust. Det känns inte som det är någon idé att ens försöka. Det skulle vara så jäkla häftigt att få min bok utgiven, men det är svårt, väldigt svårt. Begreppet "författarplattform" togs upp och det handlar kort sagt om att se till att man syns. Jorun Modén: "Fler och fler förlag söker medvetet efter författare som har en väl utbyggd plattform. Det handlar inte bara om att ha en hemsida, utan att vara passionerad inom ett visst område, föreläsa blogga och twittra. Författare med nätverk har större potential att nå ut med sina böcker." Ensamvargar som helt enkelt älskar att skriva göre sig ej besvär. I mina stöddigare stunder har jag funderat över den offentliga biten. Vad händer om man inte vill vara synlig utan bara vill att människor läser ens bok? Jag har ett enda ess i ärmen: boken jag vill skriva har ingen annan skrivit och då menar jag det bokstavligen. Visserligen bloggar jag sedan 7 år, men bloggen når inte så långt. Jag twittrar inte, herregud, jag har inte ens FB!! Som författare kan man stupa i ett så tidigt skede som att följebrevet inte är tillräckligt säljande! Hindren känns oöverstigliga. Om jag ska kunna skriva något som skulle kunna bli en bok, så blir jag tvungen att ta på skygglapparna och inte tänka längre än att jag skriver för att det är det jag tycker om. Ett kapitel i taget. Inget taktiskt upplägg. Bara skriva. Enbart skriva för min egen skull.


Alla kursdeltagare fick ett "slutbetyg" av JM efter att en av oss hade uttryckt önskemål om det. En kort sammanfattning av hur hon tycker att var och en av oss har utvecklats. Mitt "slutbetyg" blev mycket bra, tycker jag.


"Du skriver i så fall jättefint i flera tonarter och har valt ett ämne som ligger vardagen nära samtidigt som många berörs. Du skriver så att det känns allt igenom äkta. Våga gärna skruva åt de dramaturgiska tumskruvarna, låta det bli än värre.Jag gillade verkligen när du släppte loss i dina variationer på ”miljö” med hundmördaren."

 

 

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards