Inlägg publicerade under kategorin Sjukpension

Av Ewa - 28 februari 2012 14:44

I augusti är det 12 år sedan jag blev helt sjukskriven och i och med det gick jag aldrig tillbaka till arbetet mer. Vid tillfället i fråga, så var det i första hand pga en handskada som jag inte klarade av att arbeta. Depressioner och ångest fanns hela tiden med i bakgrunden. När jag väl fick möjlighet att vila handen, så blev den långsamt bättre. Jag kan fortfarande få ont när jag överanstränger den, men den är inte längre en anledning till att jag inte kan arbeta. Det finns inga sk. medicinska orsaker till min nedsatta arbetsförmåga. Nu är det endast depressionen som är orsaken dvs. psykiska orsaker. Det är 9 år sedan min sjukskrivning övergick i sjukersättning och jag var tvungen att ansöka om förlängning vartannat år. 9 år med ansökningar, läkarbesök, mediciner, läkarutlåtanden, bevisbörda och misstro. Under dessa 9 år, så har reglerna för oss långtidssjuka ändrats många gånger, sällan till det bättre och med den sittande regeringen har de blivit omänskliga. När jag ansökte om stadigvarande ersättning den här gången, så gällde det: antingen skulle ansökan beviljas eller så skulle jag få börja om från början med sjukskrivningar några månader i taget medan jag skickade in nya ansökningar. Min ansökan beviljades alltså och jag kan inte låta bli att undra varför. Vad var det som fick FK:s läkare att sluta tjafsa med mig? Vad var det som slutligen bevisade för FK att jag inte klarar av att arbeta? Vad var det som fick FK att slutligen erkänna mina depressioner och ångest som en precis lika tuff sjukdom som vilken medicinsk som helst? Var det läkarutlåtandet som var omsorgsfullt formulerat och som inte baserades på bara gamla journalanteckningar? Var det den sammanhängande, sammantagna perioden av sjukdom? Nu behöver jag inte längre vara avundsjuk på min syster eller någon annan som fått stadigvarande ersättning. Nu infinner sig lättnaden. Nu kommer den, Den Stora Tröttheten. Efter 9 års kamp samtidigt som jag har varit sjuk, så kommer Den Stora Tröttheten och jag tänker inte bekämpa den för nu kan jag slappna av. Det får ta den tid det tar för mig att komma tillbaka. Ekonomin är hyfsat tryggad. Jag behöver inte ha med FK att göra förrän i oktober 2014 då de kommer att höra av sig för att förhöra sig om det inträffat några förändringar, men de har ingen som helst möjlighet att ta tillbaka sitt beslut om stadigvarande ersättning! Jag kan slappna av nu och koncentrera mig på att må så bra som jag bara kan med träning, kost, psykisk och fysisk vila och mediciner.

Jag är, som sagt, sjukt trött idag. En tyngd i hela kroppen som gör att jag är ovillig att göra någonting fysiskt. Jag sov inget vidare i natt heller och efter att grisarna fått sin frukost vid halv 7, så dröjde det innan jag somnade om och jag blev väckt av sms-signalen klockan 10. Magen är, av någon anledning, i uppror. Ingen promenad. Ingen ryggträning. Ingen ork. Ännu en dag med snuva och grus i ögonen, så jag har faktiskt tagit årets första allergitablett och det verkar som det var just allergi som var problemet för det känns bättre nu. Igår kväll blåste det rejält och sedan började det snöa. Mer snö - blä! Idag är det 7 plusgrader och den mesta av nattens snö har väl smält undan.


Fridens.       

ANNONS
Av Ewa - 27 februari 2012 15:04

En eller två gånger i veckan kommer det en kväll/natt när jag helt enkelt inte.....kan......somna. Så var det igår. Jag lade mig strax före midnatt, men jag somnade inte förrän vid 2 trots att jag gäspade, så att tårarna rann. Hm. Dessutom vaknade jag flera gånger. Kvart i 7 fick grisarna sin frukost och sedan sov jag några timmar till, men det var såååå svårt att stiga upp vid 11 trots att jag var vansinnigt kissnödig. Huvudvärk, grus i ögonen och trött i ryggen. Blä! Nä, idag är jag inte i form för någonting. Ingen promenad och inga ryggövningar, men jag gick ned till Konsum och stödhandlade. Det har skrivits en hel del om att våren skulle komma nu till sportlovsveckan och visserligen var det riktigt milt för några dagar sedan, men vid 7-tiden var det faktiskt 9 minusgrader och när det kommer till kritan, så är februari faktiskt en vintermånad. I alla fall i den här delen av Sverige. Det blåser kalla vindar idag.


Jag har ett drag av motvallskäring i mig som visar sig med jämna mellanrum och särskilt när det är många som t.ex höjer en bok till skyarna för då bestämmer jag mig för att inte sälla mig till flocken genom att läsa den. "Sarahs nyckel" är en sådan bok. För ett tag sedan läste jag en annan bok av den författaren och jag tyckte den var riktigt bra, så då bestämde jag mig för att sälla mig till flocken och läsa även "Sarahs nyckel" och jag är villig att hålla med alla andra om att det är en bok utöver de vanliga! Den tar upp en episod under andra världskriget som få har hört talas om och som fransmännen ogärna talar om: Vel d'Hiv-räden i juli 1942. Har någon av er läst om den händelsen?


Idag kom brevet från FK med bekräftelsen på beslutet om min stadigvarande ersättning. "Försäkringskassans motivering: Försäkringskassan bedömer att läkarutlåtandet ger stöd för att din arbetsförmåga är stadigvarande helt nedsatt på grund av sjukdom i alla arbeten som finns på arbetsmarknaden. Du kan därför få sjukersättning."

Jajamänsan!

Nu ska jag dricka mer te!


Fridens.    

ANNONS
Av Ewa - 25 februari 2012 15:48

Jag sov inget vidare i natt, men det förvånade mig inte för så är det alltid den första natten jag är ensam hemma. Klockan 20 över 6 gick jag på toaletten och sedan fick grisarna sina frukostgrönsaker och så passade jag på att ta mina mediciner. Sedan sov jag till och från till närmare 12.


Det är bara 2 plusgrader idag och det har snöat en del. Visserligen är det ingenting som fastnar på annat än den snö som redan ligger där, men ändå.... Jag är trött på vintern! Efter lunchen gick jag min 70-minutersrunda i snöbyar och blåst och det var väldigt skönt. Närapå endorfiner. Flera bra gånglåtar direkt efter varandra. Jag slank in på Konsum och köpte 2 tulpanbuketter som ett sätt att fira sjukersättningen. Nu dricker jag det sista av den senaste omgången Kusmi-te. Jag skulle kunna beställa mer för att fira ersättningen.....   


Nu är det slut med.....

.....ekonomisk oro.

.....medicinska kränkningar i samband med FK.

.....förnedring inför FK.

.....ifyllande av ansökningar.

.....jakt på läkarutlåtande från läkare som helst bör ha känt mig ett tag.

.....ovisshet.

.....känslan av att inte bli trodd.

.....upplevelsen av att ha en sjukdom som inte räknas.

.....oro för vad regeringen kan hitta på för att försämra ytterligare för oss sjuka.


Den enorma lättnaden som jag var så säker på skulle infinna sig har inte gjort det, men jag tror att en känsla av lättnad kommer att dyka upp i olika sammanhang framöver, i sammanhang där jag påminns om att tjafset är slut för min del.


Fridens.    

Av Ewa - 24 februari 2012 16:18

JAG HAR FÅTT STADIGVARANDE ERSÄTTNING!!!!!

Hallelujah!

Vilken lättnad!

Jösses, vad jag förtjänar det!

Handläggaren ringde för att jag skulle få veta det så här innan helgen. Det finns alltså mänskliga människor på FK!


Ålrajt!!     

Av Ewa - 11 januari 2012 15:26

Igår var det dax för Af-damen att ringa igen. Den sista januari tar den sk. arbetslivsintroduktionen slut och under dessa 3 månader har jag inte deltagit i några som helst aktiviteter pga depression. 2 av 3 möten har gjorts via telefon. Jag har ju inte för avsikt att försöka komma tillbaka till arbetslivet, så egentligen vet jag inte varför jag deltog. Det har varit ännu en aktivitet som jag har känt mig tvungen att delta i och den här gången för att få behålla min SGI. Den första februari måste jag sjukanmäla mig till FK och ha ett läkarintyg. Läkarintyget fixar jag när jag träffar läkare DS den 25:e, men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att jag ska påbörja en period av sjukskrivning samtidigt som jag har en ansökan om permanent sjukersättning under utredning. Jag ringde FK idag för att få det här bekräftat och det är så reglerna är. "Det får inte bli något uppehåll efter ett avslutat program" som de uttryckte det.


Idag gick jag min 70-minutersrunda. Det var motigt att komma iväg, men det kändes skönt efter ett tag, men det var isigt och småhalt för snön som föll förra veckan tinade bort under natten och lämnade ishinnor efter sig.


I morgon ska jag till tandläkaren på vanlig undersökning. Tandstenen ska tas bort nästa vecka. Som vanligt innan en undersökning, så tycker jag att det ilar i varenda tand och det känns som jag har många hål. Vi får väl se......


O-fridens.

Av Ewa - 18 november 2011 11:20

Det var dax för ett andra möte med Af (se 12 oktober). Pär följde med eftersom jag inte är förmögen att ta in några som helst fakta eller instruktioner. Jag bara satt och hade väldigt svårt att svara på de enklaste frågor. Obehagligt.

Af-damen tyckte att det var bra att jag hade tagit mig dit, men nästa möte föreslog hon att vi ska ta per telefon. Inte mig emot. Om en månad. Då är det nästan jul.


När vi kom hem igen, så bytte jag om och sedan gick vi en ganska långsam promenad på 65 minuter, men det var inte ett dugg skönt utan bara tungt och jag fick aldrig upp någon egentlig värme, så jag småfrös nästan hela tiden.


Jag fattar inte att det är möjligt att må så här dåligt.

Snart slutar jag att fungera.


O-fridens.

Av Ewa - 12 oktober 2011 12:23

När jag fick brevet om dagens tid hos Af, så fanns naturligtvis en besöksadress med, men eftersom jag har varit hos Af i Tumba förut (för fleeeera år sedan), så tog jag för givet att det låg kvar på samma ställe, att det var samma adress. Det gör detinte. När jag kom fram och såg adressen på en skylt insåg jag att det inte alls var samma adress som angetts i brevet. Vad skulle jag göra? Den här tiden hos Af var den sista möjligheten jag hade att bli inskriven innan min ersättning går ut om 3 veckor. Absolut sista chansen. På mobilen såg jag att jag hade missat ett samtal från min FK-handläggare, så jag ringde upp henne för att be om hjälp att hitta rätt. Hon hade tagit sig dit med bil och hade svårt att förklara hur jag skulle ta mig dit promenerandes. Jag var tvungen att fråga en herre och han pekade åt norr; "Följ den vägen." Jag började gå åt det hållet och jag kände mig något stressad. FK-handläggaren hade sagt att hon och Af-människan skulle vänta 10 minuter. Jag gick och gick och gick, men jag fick aldrig syn på den stora parkeringen som jag fått rådet att hålla utkik efter. Jag ringde FK-handläggaren en gång till och frågade vad f-n jag skulle göra. Jag fortsatte att gå under tiden. Jag frågade en kille om jag var på rätt väg och det var jag tydligen och till slut kom den stora parkeringen inom synhåll och när jag väl hade kommit fram helt och hållet, så var jag 20 minuter försenad. Fy, tusan vad jag skämdes! Jag var gråtfärdig och bad om ursäkt flera gånger. Jag var inte mottaglig efter det och jag förstod inte mycket av vad Af-människan sade, men fick med mig lite lektyr som jag väl får läsa en annan dag när jag mår bättre. Jag tror att jag har kontentan klar för mig:  när min ersättning går ut, så har jag 3 månaders sk. karenstid (karens innan jag kan ansöka om sjukpenning igen och då förutsatt att jag inte får permanent ersättning) då jag måste vara inskriven hos Af för att kunna bibehålla min SGI och det är av den anledningen som jag har gått med i a-kassan igen. Under dessa 3 månader ska min arbetsförmåga fastställas och enligt Af-människan kommer inte kraven på mig att vara höga. Det handlar om att ta reda på hur mycket jag orkar och eftersom jag inte orkar speciellt mycket, så blir kraven därefter och som exempel nämnde hon att om jag känner att jag t.ex inte orkar komma till ett bokat möte med henne, så behöver jag bara ringa eller mäjla, så går det att ta på telefon. Nästa möte kommer att bli om en dryg månad. När jag promenerade tillbaka till Tumba station, så tog det knappt 15 minuter och sträckan var ganska rak vilket den brukar vara när man inte behöver irra. Nu vet jag det till nästa gång.


Vädret är makalöst! Himlen är smärtsamt blå, solen brakar på och höstfärgerna sprakar allt kraftigare. Frosten låg kvar när jag gick hemifrån vid 9-tiden. Jag hade tänkt hinna med att promenera efter dagens möte, men den oturliga inledningen tog alla krafter för mig, så när jag kom hem gjorde jag i stället en kanna te, tittade på "Lark Rise to Candelford" och lackade naglarna i stället. Jag skulle hellre ha promenerat........ Om vädret håller i sig till i morgon, så kanske jag orkar med det då i stället trots att jag har burstädning på eftermiddagen.


O-fridens.



Av Ewa - 23 september 2011 15:36

Det jag hade i bakhuvudet när jag krävde att få en läkarkontakt inom psyk var att jag skulle ha skickat in en ny ansökan om permanent ersättning i juli månad. Min ersättning går ut den sista oktober och eftersom FK:s normala handläggningstid är 120 dagar (4 månader), så hade jag planerat att skicka in min ansökan i så pass god tid dvs. i juli att jag skulle slippa bli utan ersättning i flera månader i väntan på besked.


Den andra tanken jag hade i bakhuvudet var att läkaren skulle kunna skriva ett utlåtande som inte baserades på gamla journalanteckningar utan på att läkaren kände mig hyfsat och för det krävdes regelbundna träffar, kanske en gång i månaden.


Nu sitter jag här med en knapp månad kvar med sjukersättning och jag har träffat läkaren vid endast 3 tillfällen med start i mars.


Vid det första mötet fick jag förtroende för AH mycket tack vare att hon blev så upprörd över KBT-fanatikern. Vid det tillfället var jag i behov av ett intyg som visade att jag var för sjuk för att delta i samverkans-prylen. Hon sa att hon skulle skriva ett och skicka till mig, så snart som möjligt.


Inget hände.


Nästa besök var den 1 juni (2,5 månad sedan första besöket) och då erkände hon att hon hade glömt intyget fullständigt. Hon skrev ut det medan jag satt där. Mitt förtroende för henne blev naggat i kanten. Vi kom överens om att träffas i augusti igen för att skriva ihop utlåtandet.


Jag fick tid, inte i augusti utan i början av september (2 månader sedan förra besöket) och just den dagen mådde jag inte bra. Jag hade genomgått ect-behandlingar utan större effekt och jag orkade inte prata. Vi enades om att byta Cymbalta mot Tryptizol och hon sa att jag skulle få en ny tid om 2 veckor för att följa upp medicinbytet. Att vi inte snickrade ihop utlåtandet där och då som vi enats om tidigare gjorde att mitt förtroende för AH blev ytterligare sämre.


Nu har det gått nästan 3 veckor och Pär har ringt kliniken för att fråga vad de håller på med. AH kommer inte tillbaka förrän den 4 oktober och det syntes ingen notering om återbesök för mig. Dessutom hade hon skrivit i journalen att jag inte behövde utlåtandet förrän den sista oktober! Är jag så otydlig i mina förklaringar eller är det hon som faktiskt är dum i huv'et?!


Nu kan jag glömma all fin planering och se fram emot 4 månader av ovisshet och utan ersättning. Tack för det, psykvården! 


Jag kommer att skriva ett brev till AH där jag tar upp hur missnöjd jag är. Jag har ju skrivit i bloggen om varje enskilt möte, så jag har mina journalanteckningar jag med!


O-fridens.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se