Mitt liv i ord

Igår var det dax för Af-damen att ringa igen. Den sista januari tar den sk. arbetslivsintroduktionen slut och under dessa 3 månader har jag inte deltagit i några som helst aktiviteter pga depression. 2 av 3 möten har gjorts via telefon. Jag har ju inte för avsikt att försöka komma tillbaka till arbetslivet, så egentligen vet jag inte varför jag deltog. Det har varit ännu en aktivitet som jag har känt mig tvungen att delta i och den här gången för att få behålla min SGI. Den första februari måste jag sjukanmäla mig till FK och ha ett läkarintyg. Läkarintyget fixar jag när jag träffar läkare DS den 25:e, men jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att jag ska påbörja en period av sjukskrivning samtidigt som jag har en ansökan om permanent sjukersättning under utredning. Jag ringde FK idag för att få det här bekräftat och det är så reglerna är. "Det får inte bli något uppehåll efter ett avslutat program" som de uttryckte det.

Idag gick jag min 70-minutersrunda. Det var motigt att komma iväg, men det kändes skönt efter ett tag, men det var isigt och småhalt för snön som föll förra veckan tinade bort under natten och lämnade ishinnor efter sig.

I morgon ska jag till tandläkaren på vanlig undersökning. Tandstenen ska tas bort nästa vecka. Som vanligt innan en undersökning, så tycker jag att det ilar i varenda tand och det känns som jag har många hål. Vi får väl se......

O-fridens.

Det var dax för ett andra möte med Af (se 12 oktober). Pär följde med eftersom jag inte är förmögen att ta in några som helst fakta eller instruktioner. Jag bara satt och hade väldigt svårt att svara på de enklaste frågor. Obehagligt.

Af-damen tyckte att det var bra att jag hade tagit mig dit, men nästa möte föreslog hon att vi ska ta per telefon. Inte mig emot. Om en månad. Då är det nästan jul.

När vi kom hem igen, så bytte jag om och sedan gick vi en ganska långsam promenad på 65 minuter, men det var inte ett dugg skönt utan bara tungt och jag fick aldrig upp någon egentlig värme, så jag småfrös nästan hela tiden.

Jag fattar inte att det är möjligt att må så här dåligt.

Snart slutar jag att fungera.

O-fridens.

När jag fick brevet om dagens tid hos Af, så fanns naturligtvis en besöksadress med, men eftersom jag har varit hos Af i Tumba förut (för fleeeera år sedan), så tog jag för givet att det låg kvar på samma ställe, att det var samma adress. Det gör detinte. När jag kom fram och såg adressen på en skylt insåg jag att det inte alls var samma adress som angetts i brevet. Vad skulle jag göra? Den här tiden hos Af var den sista möjligheten jag hade att bli inskriven innan min ersättning går ut om 3 veckor. Absolut sista chansen. På mobilen såg jag att jag hade missat ett samtal från min FK-handläggare, så jag ringde upp henne för att be om hjälp att hitta rätt. Hon hade tagit sig dit med bil och hade svårt att förklara hur jag skulle ta mig dit promenerandes. Jag var tvungen att fråga en herre och han pekade åt norr; "Följ den vägen." Jag började gå åt det hållet och jag kände mig något stressad. FK-handläggaren hade sagt att hon och Af-människan skulle vänta 10 minuter. Jag gick och gick och gick, men jag fick aldrig syn på den stora parkeringen som jag fått rådet att hålla utkik efter. Jag ringde FK-handläggaren en gång till och frågade vad f-n jag skulle göra. Jag fortsatte att gå under tiden. Jag frågade en kille om jag var på rätt väg och det var jag tydligen och till slut kom den stora parkeringen inom synhåll och när jag väl hade kommit fram helt och hållet, så var jag 20 minuter försenad. Fy, tusan vad jag skämdes! Jag var gråtfärdig och bad om ursäkt flera gånger. Jag var inte mottaglig efter det och jag förstod inte mycket av vad Af-människan sade, men fick med mig lite lektyr som jag väl får läsa en annan dag när jag mår bättre. Jag tror att jag har kontentan klar för mig:  när min ersättning går ut, så har jag 3 månaders sk. karenstid (karens innan jag kan ansöka om sjukpenning igen och då förutsatt att jag inte får permanent ersättning) då jag måste vara inskriven hos Af för att kunna bibehålla min SGI och det är av den anledningen som jag har gått med i a-kassan igen. Under dessa 3 månader ska min arbetsförmåga fastställas och enligt Af-människan kommer inte kraven på mig att vara höga. Det handlar om att ta reda på hur mycket jag orkar och eftersom jag inte orkar speciellt mycket, så blir kraven därefter och som exempel nämnde hon att om jag känner att jag t.ex. inte orkar komma till ett bokat möte med henne, så behöver jag bara ringa eller mäjla, så går det att ta på telefon. Nästa möte kommer att bli om en dryg månad. När jag promenerade tillbaka till Tumba station, så tog det knappt 15 minuter och sträckan var ganska rak vilket den brukar vara när man inte behöver irra. Nu vet jag det till nästa gång.

Vädret är makalöst! Himlen är smärtsamt blå, solen brakar på och höstfärgerna sprakar allt kraftigare. Frosten låg kvar när jag gick hemifrån vid 9-tiden. Jag hade tänkt hinna med att promenera efter dagens möte, men den oturliga inledningen tog alla krafter för mig, så när jag kom hem gjorde jag i stället en kanna te, tittade på "Lark Rise to Candelford" och lackade naglarna i stället. Jag skulle hellre ha promenerat........ Om vädret håller i sig till i morgon, så kanske jag orkar med det då i stället trots att jag har burstädning på eftermiddagen.

O-fridens.

Det jag hade i bakhuvudet när jag krävde att få en läkarkontakt inom psyk var att jag skulle ha skickat in en ny ansökan om permanent ersättning i juli månad. Min ersättning går ut den sista oktober och eftersom FK:s normala handläggningstid är 120 dagar (4 månader), så hade jag planerat att skicka in min ansökan i så pass god tid dvs. i juli att jag skulle slippa bli utan ersättning i flera månader i väntan på besked.

Den andra tanken jag hade i bakhuvudet var att läkaren skulle kunna skriva ett utlåtande som inte baserades på gamla journalanteckningar utan på att läkaren kände mig hyfsat och för det krävdes regelbundna träffar, kanske en gång i månaden.

Nu sitter jag här med en knapp månad kvar med sjukersättning och jag har träffat läkaren vid endast 3 tillfällen med start i mars.

Vid det första mötet fick jag förtroende för AH mycket tack vare att hon blev så upprörd över KBT-fanatikern. Vid det tillfället var jag i behov av ett intyg som visade att jag var för sjuk för att delta i samverkans-prylen. Hon sa att hon skulle skriva ett och skicka till mig, så snart som möjligt.

Inget hände.

Nästa besök var den 1 juni (2,5 månad sedan första besöket) och då erkände hon att hon hade glömt intyget fullständigt. Hon skrev ut det medan jag satt där. Mitt förtroende för henne blev naggat i kanten. Vi kom överens om att träffas i augusti igen för att skriva ihop utlåtandet.

Jag fick tid, inte i augusti utan i början av september (2 månader sedan förra besöket) och just den dagen mådde jag inte bra. Jag hade genomgått ect-behandlingar utan större effekt och jag orkade inte prata. Vi enades om att byta Cymbalta mot Tryptizol och hon sa att jag skulle få en ny tid om 2 veckor för att följa upp medicinbytet. Att vi inte snickrade ihop utlåtandet där och då som vi enats om tidigare gjorde att mitt förtroende för AH blev ytterligare sämre.

Nu har det gått nästan 3 veckor och Pär har ringt kliniken för att fråga vad de håller på med. AH kommer inte tillbaka förrän den 4 oktober och det syntes ingen notering om återbesök för mig. Dessutom hade hon skrivit i journalen att jag inte behövde utlåtandet förrän den sista oktober! Är jag så otydlig i mina förklaringar eller är det hon som faktiskt är dum i huv'et?!

Nu kan jag glömma all fin planering och se fram emot 4 månader av ovisshet och utan ersättning. Tack för det, psykvården! 

Jag kommer att skriva ett brev till AH där jag tar upp hur missnöjd jag är. Jag har ju skrivit i bloggen om varje enskilt möte, så jag har mina journalanteckningar jag med!

O-fridens.

Min handläggare på FK ringde idag angående ett sk. överföringsmöte. Eftersom min ersättning går ut om 1,5 månad och FK:s handläggningstid är sådan att jag inte kommer att hinna få besked om min ansökan till den sista oktober, så ska jag överföras till Af för att därigenom få SGI-grundad ersättning tills att FK har bestämt sig. Den 6 oktober ska jag sålunda till Af i Tumba. Blä!

MENINGSLÖSHET!!!!!!!!!!!!!!

O-fridens.

......veckohandlade på Coop efter frukosten. Sedan lunch och sedan ett litet ryck med den evighetslånga rensningen av våra 2 krypvindar. Nu är den ena rensad och klar och Pär har precis åkt iväg med ett lass till återvinningen. Det går nu att ställa tillbaka kartonger igen och förhoppningsvis är de färre än de som togs ut därifrån.

Jag fick ett brev från FK...... "Vad nu då?!" är alltid min första tanke. Det här var ett standardutskick med anledning av att min sjukersättning tar slut om 3 månader. Ett standardutskick som inte borde ha gått iväg till just mig eftersom det står att jag kommer att kontaktas av min handläggare för att bestämma ett möte med Af med anledning av arbetslivsintroduktionen. Jag läser Margus blog och hon har en väninna som oxå kämpar med FK, men som har råkat ut för andra saker än vad jag har; bl.a. så gjordes hennes ärende om och blev ett helt nytt vilket ledde till att alltihop började om från början. En sådan fadäs vill jag förhindra om jag kan, så idag satte jag mig i FK:s telefonkö (11 minuter) i syfte att ta reda på vad min nuvarande handläggare heter. Det namn jag fick motsvaras av den person som senast har gjort en anteckning i mitt ärende och är inte det namn jag fick av FK när jag blev meddelad om handläggarbyte (för det  kunde jag knappt uttala). Jag har alltså, utan att ha blivit meddelad om det, fått ännu en ny handläggare (nr 8 tror jag sedan allt började förra hösten) som inte har tagit kontakt med mig. De senaste gångerna som jag har skickat in handlingar, så har jag skickat dem till den person vars namn jag knappt kunde uttala, men jag får hoppas att det kom fram till rätt person trots det...... Fy f-n för FK! 

O-fridens.

I januari mådde jag skitdåligt och stod i begrepp att börja den sataniska förberedande-kursen hos KBT-fanatikern (ni som är intresserade och har missat det kan hitta inläggen under rubriken Prövningen). Jag led av en svår känsla av maktlöshet vilket ledde till att jag skrev ihop min historia sedan sjukrivningens början för 11 år sedan och skickade in den till 3 olika journalister på DN.se, men ingen av dem nappade.     Kanske var den inte tillräckligt eländig? Margus har en väninna som oxå kämpar mot FK och hennes historia nappade de på och jag fick därigenom tipset att skriva till Annika Carlsson på DN.se för hon skriver ofta om just FK. Jag lade till lite på min historia eftersom det har gått 5 månader och sedan skickade jag in den. Idag fick jag mäjl från Annika Carlsson om att hon eventuellt återkommer efter sin semester. Lite mer hopp för mig!     "Min kamp mot FK för min rätt att vara sjuk utan att hetsas till döds" är den något dramatiska rubriken, men är den så dramatisk egentligen med tanke på hur många som tar livet av sig till följd av det här?

Fridens.

Onsdagens läkarbesök har dragit igång en massa funderingar. I syfte att lära känna mig inför utlåtandet, så frågade A om mitt förhållande till min mamma. Mitt förhållande med mamma var inte bra.

Jag var oplanerad unge nummer 5 efter ett 10 år långt uppehåll efter en kull på 4 barn där det yngsta var 10 år när jag föddes. Jag blev mammas favorit och med facit i hand och som alla psykologer vet, så är det inget att sträva efter. Jag blev bortskämd och överbeskyddad och om uttrycket curling-förälder hade funnits redan då, så hade det passat in. När jag var 1,7 år föddes lillsyrran och det jag har lärt mig om barns psykologi, så är det inte någon idealisk ålder att få syskon i eftersom man behöver sina föräldrars hela uppmärksamhet. Lillsyrran blev oxå bortskämd eftersom den ekonomiska situationen förbättrades när den första kullen flyttade hemifrån och det är helt logiskt även om våra äldre syskon har låtit oss förstå att de ogillade det, men av någon anledning, så blev hon inte försvagad utan lyckades söka sig utåt för annan bekräftelse från t.ex. kompisar.

Jag minns min mamma som väldigt bitter. Hon kunde glimta till ibland och vara riktigt rolig, men för det mesta var hon trött, sjuk, gnällig och bitter. Den sortens gnällare som inte gör något åt det hon tycker är fel och som jag numer är allergisk mot. De gånger jag själv var sjuk, så räknades det bara om jag även hade feber (som vuxen får jag ytterst sällan feber och jag minns inte att jag hade det som barn eller ungdom heller). Hon vände sig ofta till mig för att beklaga sig över pappa och det är ett kardinalfel som man som förälder inte ska göra, men som jag har kommit på mig själv med att göra inför min egen dotter. Ajabaja! När jag var i 20-årsåldern och hon var i mitten av 60-årsåldern, så sa hon ofta att det inte var någon idé för henne att kosta på sig nya kläder för hon skulle ändå dö snart. Kardinalfel numro 2 och jag själv har gjort samma klavertramp även om jag uttryckte det annorlunde. Inte bra. 

Läkare A sa, att man som favoritbarn har som uppgift att finnas där för att bekräfta (i det här fallet) mamman och att det får som följd att man själv inte får den nödvändiga bekräftelsen som är nödvändig för att utvecklas som det är tänkt. Som tonåring, ung vuxen och vuxen upplever man en enorm tomhet. Det här har fått mig att grunna, så att jag nästan fått huvudvärk. Stämmer det här? Kan det verkligen vara så?! Kan det vara så att jag, förutom den rent ärftliga anlagen för depression dessutom har belastats med denna tomhet? Är det min bortskämda barndom som är en förklaring till att jag hela tiden känner mig känslokall och likgiltig för det mesta runt omkring mig? Jag är i och för sig säker på att den långvariga medicineringen oxå påverkar det här i form av biverkningar. Det känns som om någonting klickar till och faller på plats, det kan jag inte förneka, men det känns oxå djävligt tragiskt! Fy, tusan vilka konsekvenser det får!

Det här är min blog och jag är medveten om att den är offentlig, men att skriva så här pass öppet hjälper mig och om ni känner att ni vill kommentera - vad som helst - så var inte rädda att göra det! Jag är taxam för all respons utom personliga påhopp, vill säga.

Fridens.