Alla inlägg under november 2013

Av Ewa - 29 november 2013 22:15

.....så skulle jag ha "Cuddly toy" med Roachford när jag värmde upp innan träning, men efter de 3 senaste nära-döden-upplevelserna, så nöjer jag mig med att lyssna när jag väl är uppvärmd. Ös på, bäjbi!


  



Av Ewa - 29 november 2013 21:43

Det är fredag och jag har inte tränat en enda gång den här veckan. Jag har inte varit utanför dörren sedan i måndags. Jag har sovit och sovit, till 12 halv 13. Jag hade tänkt umgås med gummibandet i tisdags, men när det var dax tog det tvärstopp. Kroppen ville inte och jag hade inte den minsta lilla lust att träna. Usch och fy och blä! Det jag har gjort den här veckan är att sova och att läsa. Jag har lyssnat på min kropp som, efter att fortfarande inte har lyckats läka vare sig fot eller hand helt och hållet och som sedan fick koncentrera sig på att läka ögat i stället, är slutkörd. Humörmässigt har det inte varit så lajbans heller.


Att lyssna på kroppen.

Att lita på magkänslan.

Att inte bry mig (så mycket) om vad andra tycker.

Att inte älta - gjort är gjort, men att se till att inte göra om det.

Att andas.

Att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill.

Att lyssna.

Att ta en dag i taget.

Att inte fatta beslut när jag mår riktigt dåligt.

Att vara tacksam för det lilla.

Att kunna njuta av de bra perioderna.

Att kunna släppa taget och bara vila när jag mår som absolut sämst.

Att inte oroa mig för så'nt jag inte kan påverka.

Att försöka åtgärda det jag är missnöjd med i stället för att bara gnälla över det.

Att sträcka på mig och lyfta blicken.

Att våga stå för mina åsikter.

Att inte avsky mig själv för att jag är fet.

Att sluta göra saker bara för att jag borde eller för att alla andra tycker att jag borde göra det.

Att våga konfrontera.

Att våga ta en konflikt.

Att jag inte behöver vara omtyckt av varenda kotte.

Att vänta.

Att släppa på kontrollen.

Att utnyttja möjligheten att lära mig av andras misstag.


De som är kursiverade är sådana jag upplever att jag har blivit riktigt bra på medan de övriga är sådana som jag tränar på. Varje dag, året runt. Jag lär så länge jag lever, men det tar på krafterna.


  

Av Ewa - 27 november 2013 21:14


When I get home it's late at night

I'm black and bloody from my life

I haven't time to clean my hands

Cuts will only sting me through my dreams


It's well past midnight as I lie

In a semi-consious state

I dream of people fighting me

Without any reason I can see


In the morning I awake

My arms, my legs, my body aches

The sky outside is wet and grey

So begins another weary day


After eating I go out

People passing by me shout

I can't stand this agony

Why don't they talk to me


In the park I have to rest

I lie down and I do my best

The rain is falling on my face

I wish I could sink without a trace.......


 

Av Ewa - 27 november 2013 20:45

Januari präglas av en sorts baksmälla och känns ofta tung och inte det minsta inspirerande och det är även då man ska börja träna. Det där dumma nyårslöftet som man avgav när man var full och nyårshatten satt på sned.

Februari är härligt händelselös.

Mars är oxå en behagligt lugn månad och så kommer ljuset tillbaka.

April tyngs av konstiga krav på att det ska bli vår pronto och om det snöar då, så kraxar domedagsprofeterna om att vi går mot en ny istid.

Maj kommer alltid med en försmak av sommarhets av typen "Nu är ljuset här, så sitt inte inne mer än absolut nödvändigt!" och har man inte börjat redan den 1 januari, så är det högtid att planera för att få baddräkten att passa.

Juni pressar folk till extravaganta studentskivor och fylleslag på midsommar och är nog den månad som har den största väderpressen under de 2 dygn som midsommaren har på sig.

Juli är fortfarande den stora semestermånaden och om man inte kan säga att man ska tillbringa den med familjen 24/7 och på spännande platser som även gör att man blir brun som en gammal sadelväska, ja, då har man inte haft semester.

Augusti innebär en slutspurt av sommaren, men drar ned tempot i och med återgången till skola och arbete även om man inte får slappna av alltför mycket för hösten är ju som gjord för nystarter och kurser.

September för med sig allt mer mänskligt tempo och kraven minskar.

Oktober är ännu lugnare och har ofta träd i flammande färger.

November, i alla fall den första halvan, är riktigt mänsklig och innebär minimala krav på uteaktiviteter och glatt humör, men under den andra halvan av månaden drar julhetsen igång.

December, som tillsammans med juli, måste vara årets stressigaste och mest kravfyllda månad med press på familjekramar, fester och tindrande ögon.


  


Av Ewa - 27 november 2013 20:36

Ett lagförslag om att propagera för amning med reklam som ska ge mammor dåligt samvete. En människofientlig regering som förespråkar valfrihet inom alla andra områden får nu för sig att lägga sig i ett oerhört känsligt område. Naturligtvis är det EU som ligger bakom. Idioti!


Nu har forskare kommit fram till att det bästa sättet att stressa av inte är mindfulness (duh!) eller dyra spa-behandlingar (duh-uh!) utan att helt enkelt gå ut i naturen. Nu har ett äkta par skrivit en bok om det här, så då måste det ju innebära att en vanlig nisse inte kan räkna ut det själv. Idioti!


  

Av Ewa - 26 november 2013 11:26


Och jag kan inte andas för gråten i mitt bröst

Och jag kan inte se för alla tårar

Jag kan bara sörja

Själen blå och hjärtat svart


  



Av Ewa - 25 november 2013 20:17

Nu kommer tröttheten och den sitter i hela kroppen. Igår var jag trött på det sätt när man bara gäspar och gäspar och gäspar, så att tårarna rinner. Idag är tröttheten av den sorten som gör mig trög, tung och motvillig. Jag hade svårt att vakna och ville inte skiljas från sängen och så kändes det som att jag hade sovit dåligt. I duschen blev jag stående några extra minuter under den varma strålen och försökte bestämma mig om jag skulle åka till veckans samtal med LG eller inte. Jag åkte dit, men det blev ett tungt samtal och det var helt och hållet mitt fel för jag valde ett tungt ämne: livslust och tacksamhet för att få leva. Det var som att lyfta på locket till en stinkande kloak som borde förseglas med ogenomtränglig betong.


Hur mycket beror på sjukdomen? Hur mycket har jag fått med mig hemifrån?


Mamma var ingen livsnjutare och jag minns inte henne som så där jättemunter direkt. Hon var inte frisk och det tar på kroppen och krafterna att föda 6 barn. Pappa var inte heller någon muntergök, men jag var mammas flicka och hade inte så mycket kontakt med honom (inte om man jämför med hur kontakten mellan Pär och Elin är). Han var inte heller frisk. De var båda 42 år när jag föddes och jag minns de bara som trötta och slitna.


Mina äldre syskon har ta mig tusan inte varit till någon hjälp! Jag har förstått att det inte slogs några klackar i taket av glädje när de insåg att jag var på väg. Jag och lillsyrran har ofta fått höra hur bortskämda vi var, så ofta att det har satt sina spår (jag fäller ut taggarna varje gång någon antyder att Elin är bortskämd). Min äldsta syster, som inte längre lever, satt i vårt vardagsrum och skröt om hur hon hade räddat livet på mig när pappa helst av allt hade velat slänga mig i sopnedkastet. När jag hade begått mitt första självmordsförsök, så uttryckte min okäre bror det som att han inte blev överraskad utan snarare hade väntat sig det. När Elin var född och jag drabbades av förlossningdepression, så visade Syster 3 samma brist på överraskning som bror hade gjort genom att säga: "Jag undrade just hur det skulle gå.....".


Över allt detta hänger ett surt och negativt moln av sjukdomsprat, men endast fysiska krämpor. Var någonstans skulle jag ha fått livslust ifrån??!


Jag har aldrig och då menar jag aldrig känt glädje över att ha blivit satt till världen. Varför skulle jag ha gjort det när ingen egentligen har uttryckt glädje över att jag föddes? Livslust och livsglädje och känsla av tacksamhet är inget som man får med sig i och med att man föds. Det är något som finns i omgivningen, hos familjen, i deras inställning och sätt att leva.


Vad har Elin fått med sig? Vilken inställning förmedlar jag genom mitt sätt att leva?


  

Av Ewa - 24 november 2013 20:33

...... vecka slut, slut, slut. Nu så kan jag pusta ut, ut, ut.

Mel: en av julsångerna som jag för mitt liv inte minns titeln på.


Igår var vi på en trevlig middag hos svärisarna och vi satte nytt rekord i antal deltagare, hela 11 stycken tack vare att både Elins och kusinens pojvänner var med (kusinen har haft sin pojkvän i 1 år vid det här laget och är med på det mesta som händer, så han är väl nästan adopterad), men Robin hade en premiärkväll och blev godkänd av stämningen att döma. Elin kom till middagen med Robin och inte med Pär och mig och hon följde inte med hem och det var en sorts premiär för oss. Avkomman är numera frånkopplad den livsuppehållande funktion som vi har utgjort och är frigående. Både svägerskan med familj och Elin med Robin hade en blomma med sig till värdfolket. Pär och jag hade köttfärs från Vappersta (vilket är det samma som BRA köttfärs) som de dessutom fick betala för. Vi skämdes lite tyst i ett hörn, men vi tog faktiskt med oss el-skräp som ska till återvinningen, så det kanske jämnade ut sig?


Foten hade en bra dag och en bra kväll, med minimalt av rörelse och belastning. Voltaren-salvan är överraskande bra och likaså ankelstödet. Nu har pupillen i vänster öga återfått normal storlek, den suddiga synen är borta och ögat är inte lika ljuskänsligt heller. Skönt! I morgon fortsätter jag nedtrappninen av droppandet till 4 ggr/dag. Jag har fått en irriterande torrhosta som jag inte gillar för det är samma sort som Pär fick innan han blev sängliggande med 40 graders feber. Nipaxon hjälper.


Den här veckan har gett mig spänningshuvudvärk och den beror inte på att det har varit spännande (hahaha). Den sitter i nacken och bultar när jag rör mig. Jag somnade i soffhörnet efter att ha läst och väckte mig själv med mina snarkningar. Det är alltså   Pär har det på nätterna.


Jag tycker inte att välgörenhet ska vara avdragsgillt. Det är osmakligt på ett amerikanskt sätt!


Det är bara att konstatera att av oss 11 på gårdagens middag, så var jag tjockast och det var ensamt på den toppen om jag uttrycker det så..... Men jag mår inte lika dåligt av det längre, så länge jag kan träna regelbundet och sedan jag har slutat med någon direkt kosthållning, så är inte förhållandet till mat och till att äta lika spänt vilket oxå gör att jag mår bättre. Övervikt behöver inte vara det samma som ohälsa, det tycker jag är värt att poängteras.


  



Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards