Jag satte mig med "Sluta grubbla, börja leva" för att läsa kapitel 3 som handlar om hur vi försvårar för oss själva när det gäller att sluta med undvikande strategier. Jag stötte på patrull på en gång i och med att jag inte kände igen mig på något sätt, ingen aha-upplevelse, bara att den problematiken inte gäller mig. Lever jag i förnekelse eller är min känsla av överanalyserande rappakalja riktig? Jag tror inte längre att jag kan förklara det hela med att det inte är rätt för mig just nu.

Jag umgicks med mitt gummiband idag och vi hade det väldigt trevligt! Uppvärmningen var äckligt tung trots att jag tog det lugnt och mellan de olika benövningarna, så fick jag ta långa pauser, men det lättade och även om det var tungt efter ett ofrivilligt uppehåll på 2 veckor, så kändes det bra. Den stukade handen utgjorde inget hinder, men jag har lite ondare igen, så här efteråt. Foten protesterade inte förrän jag skulle stretcha låren. Det gick inte alls, så jag får väl räkna med extra träningsvärk i morgon. Jag är härmed åter i trafik!   

Ögat är inte bättre. När jag vaknade hade jag så där idiot-ont som igår kväll och ögat rann som jag grät med bara ett öga. Just nu är jag smärtfri, men ögat är rött och ger mig dimsyn. I morgon ska jag till distriktssköterskan för att göra ett allergitest och hon ska få bedöma inflammationen när jag ändå är där.

Nu har jag bestämt mig för att sluta i ångestgruppen. Jag hade tänkt ge den några träffar till, men allt med det här känns fel, fel, fel. I magen och resten av kroppen. Jag tror att jag ska arbeta med boken på egen hand genom att läsa ett kapitel i veckan och göra övningarna och där behöver jag varken gruppen, LG eller BL. Gruppen som sådan tillförde ingenting och jag har samtalen med LG om jag behöver ventilera.

Om jag kommer ihåg på nästa ångestgrupp, så ska jag fråga om det finns en risk för att man kan må sämre (depressions- och ångestmässigt) när man drar igång den här sortens process. En massa tankar och ifrågasättande och självkritik börjar mala. Det känns som om jag precis hade kommit tillrätta med mediciner, motion, samtalskontakt och ätande när jag hoppade på det här och började må sämre efter att ha läst första kapitlet och ännu sämre efter att ha varit på en av träffarna. Det är kanske som när man börjar med en antidepressiv medicin och man kan må sämre i början, men att det gäller att hålla ut tills de positiva verkningarna sätter in. Eller så handlar det bara om en olycklig kombination som har att göra med att jag känner mig leds och sliten efter fallet 1,5 vecka sedan. Jag vill att blåmärkena ska blekna! Jag vill att handen ska sluta göra ont och bli fullt användbar igen! Jag vill att foten ska bli rörlig, smal och fin igen för som det är nu, så gör den minst ont när jag bara sitter och helst med eländet i högläge. Jag börjar bli orolig för att jag kommer att få permanenta besvär som jag har fått i ryggen. Varför, varför, VARFÖR kan jag aldrig få må bra en längre period??!!!!

Jag kan inte ta det till mig. Jag känner igen mig, men det känns som gammal skåpmat. Att avslöja negativa tankemönster och fällor har jag hållt på med länge, själv, på eget bevåg efter att ha läst lite här och lite där. Jag har inte fått några aha-upplevelser alls som flera i gruppen har fått. "Det känns så bra att kunna göra det konkret!" Ju äldre jag blir desto mer intresserad av "varför" blir jag, men all terapi har gjort att jag har tröttnat på analyserande och jag känner att det blir för mycket analyserande, så här långt.

Jag satt med det andra kapitlet och övningarna i dryga 2 timmar idag. Det handlar om att det är vårt språk, det faktum att vi har ett språk till skillnad från andra djur, som är problemet. Förmågan till språk och förmågan att relatera till saker och situationer gör att vi lär in negativa tankemönster och gillrar tankefällor för oss själva.

När vi får en jobbig tanke, så har vi ofta en strategi för att ta itu med de känslor som den väcker. Det kan vara en kortsiktig strategi som ger omedelbar, men inte hållbar lindring eller en långsiktig strategi som är hållbarare i längden, men som är besvärligare att genomföra och som kräver uthållighet.

Något som jag har jobbat mig svettig med är att inte oroa mig i onödan. När jag har något framför mig som jag gruvar mig för, så innebar den kortsiktiga strategin att jag distraherade mig själv från att grubbla, men det höll ju inte någon längre stund. Jag har lärt mig att inte oroa mig för det jag inte kan påverka i förväg. Det är ingen idé att jag föreställer mig vad som kan gå fel eller hur ett samtal kan utvecklas för då kanske jag står handfallen när inget av det inträffar och jag måste tackla helt andra problem. Jag tar det när det kommer. I'll cross that bridge when get to it. Det går lättare för mig att inte oroa mig i takt med att jag har blivit äldre, fått erfarenheter och lärt känna mig själv - jag lär mig att lita på mig själv, ett pågående arbete. Jag undrar om det kan gå så långt att jag blir för självsäker, rent av stöddig? Eller är jag redan det? 

När vi åt middag idag, så slog det mig att där har jag ett negativt tankemönster som jag kan sätta tänderna i. Jävlar i min lilla låda! Att äta, att behöva tänka på att slippa gå hungrig, att jag vill gå ned i vikt har ju utvecklats till ett rent lidande för mig eftersom jag får ångest som ger mig en knut i magen som i sin tur gör att jag inte kan äta vilket leder till att jag förblir hungrig och så äter jag första bästa som oftast inte är bra för min vikt och så känner jag mig misslyckad vilket gör mig deprimerad och ger mig ännu mer ångest osv. Jag har alltså identifierat ett negativt tankemönster, tankefällor och nu kanske jag får lära mig hur jag ska bryta det. Jag blir utmattad bara av att tänka på det......

Jag har sovit riktigt bra i natt och hade larmet på 9, men jag ställde om det till 10 och somnade om och när den blev 10, så steg jag inte upp då heller. Det tog emot. Jag ville inte. Jag var trött och ville sova mer och jag hade ingen som helst lust att åka till ångestgruppen klockan 16. Det handlade inte om nervositet. Kanske mer en tvekan om jag tror på ACT.

Jag tog mig dit i alla fall, men är fortfarande inte övertygad. Vi är 7 deltagare, endast en man. Det är LG och BL som håller i det hela. Vi ska läsa in ett kapitel och göra övningarna inför varje tillfälle. De första 45 minuterna gick vi igenom det första kapitlet med tillhörande övning, sedan 10 minuters rast och så 35 minuter till då vi skummade nästa kapitel och tillhörande övningar. Bokens övningar är inte helt lätta, så det är nog en bra idé att gå igenom de först.

Det är ingen terapigrupp i den bemärkelsen att vi ska öppna oss och erkänna alla våra krämpor och konstiga tankar och gråta ut (det roar jag mig med under mina samtal med LG   ), men om ingen har lust att dela med sig, så blir det trögt, då uppstår inga diskussioner.

Första kapitlet: Varför lider vi?

Författarna ber mig om 3 saker: uthållighet, uppriktighet samt att jag har ambitionen att boken/kursen ska göra skillnad på mitt liv. Jag bör svara ja på följande fråga: Om jag märker att de nya metoder som jag lär mig verkligen fungerar och har möjlighet att förändra mitt liv till det bättre, är jag då beredd att verkligen satsa på en sådan förändring? Om jag svarar nej, så bör jag fråga mig själv hur djupt oviljan att förändras sitter och om det motståndet verkligen ligger i mitt intresse. Faktum är att det inte är första gången jag har frågat mig själv hur mitt liv skulle vara om jag var fullt frisk och om jag verkligen, helt ärligt skulle vilja att det blev så. Sjukdomen har blivit en del av mig och min identitet och allt jag gör eller väljer att inte göra utgår från det. Sjukdomen är på sitt sätt ett skydd mot för höga krav och förväntningar från omgivningen (de krav och förväntningar som jag själv har finns inget skydd mot, men det kanske ACT kan hjälpa mig med). Skulle jag vara villig att ändra på det, lära mig ett helt nytt förhållningssätt? Jag svarar inte tveklöst ja och det var de här funderingarna som låg bakom olusten i morse.

I den första övningen fick jag göra en lista över problem som tynger mig, bara skriva ned dem så som de dyker upp i tankarna.

* Övervikt.

* Känslomässig avtrubbning.

* Ointresse för mat.

* Ingen ork.

* Begränsar mig själv.

Nästa steg var att rangordna listan, det jobbigaste överst.

1. Övervikt.

2. Ingen ork.

3. Ointresse för mat.

4. Känslomässig avtrubbning.

5. Begränsar mig själv.

Efter det drog jag pilar mellan de olika punkterna som har en koppling till varandra. Ett tecken på att de hänger ihop är att om jag förändrar det ena, så förändras även det andra. Ju fler pilar ett problem får desto högre upp på listan hamnar det och det var här det blev intressant för när jag hade dragit pilarna, så var det nummer 5 som hade flest; det problem som jag upplevde som minst jobbigt visade sig vara det problem som är mest övergripande. Häng med nu! Eftersom jag vantrivs så med min övervikt, så isolerar jag mig själv/begränsar mig själv. Eftersom jag lätt blir övertrött, så undviker jag att krävande aktiviteter - jag begränsar mig själv. Min övervikt gör att jag undviker att utsätta mig för offentliga situationer som innefattar mat och där kommer även mitt ointresse för mat in i bilden som leder till att jag begränsar mig själv. Om jag hade valt "ingen livslust" som nummer 1, så hade det oxå visat sig leda till begränsningar. Om jag hade haft med det faktum att ofta "känner mig underlägsen" andra, så hade det oxå fått en pil till begränsningar. Sug på den! Jag känner mig överlistad av mig själv......

Listan över problem som tynger mig är inte skriven i sten, jag kan ändra den när jag vill genom att lägga till ett problem eller ändra rangordningen, men det är en lista över mitt personliga lidande och det är det här som är den röda tråden i boken.

Jag tog mig till LG idag, haltande och inte lika raskt, men foten känns mindre stubbig idag och det är väl med den som med förkylningar eller blåsor i munnen, att det är när jag är övertygad om att jag kommer att dras med det tills jag dör som det visar sig att det vänder.

Dagens samtal var inte så givande. Vi pratade mest om ångestgruppen och eftersom jag missade det första tillfället förra veckan, så har jag läst ikapp själv, inledningen och första kapitlet inklusive den första uppgiften. Om jag har fattat det hela rätt, så kommer vi att diskutera den första uppgiften nu på onsdag, så jag tar bara upp själva inledningen i det här inlägget.

"Sluta grubbla, börja leva" handlar om ACT: acceptance commitment therapy. Några av tankegångarna följer nedan.

* Psykisk smärta är något normalt och viktigt, något som alla känner.

* Det går inte att på viljemässig väg göra sig kvitt sin psykiska smärta även om du kan vidta mått och steg för att inte i onödan förvärra den.

* Smärta och lidande är 2 olika tillstånd.

* Du är inte tvungen att identifiera dig med ditt lidande.

* Att lära sig acceptera smärta är ett första steg för att befria sig från lidandet.

Min tolkning av den här metoden, så här långt är att jag inte måste sträva efter att bli fullt frisk bara för att kunna leva ett bra liv. Min depression är kronisk, jag kommer att knapra piller resten av mitt liv, men jag kan lära mig att hantera ångesten som hör till. Jag kan bli uppmärksam på hur jag reagerar i olika situationer.

"Med ett annat förhållningssätt till de problem som plågar dig kan du ---- mildra deras verkningar. Även om de svåra känslorna och tankarna inte skulle förändras är det mer än troligt att deras verkningar, dvs. de plågsamma konsekvenserna för ditt liv, kommer att förändras."

LG frågade mig idag om jag trodde att det här var något för mig och jag svarade sanningsenligt att jag inte vet det, men jag vill försöka. Vad har jag att förlora? Möjligen de 319 kronor som jag betalade för boken. Det kommer inte att bli en baggis, men en fördel är att det inte finns några rätt eller fel eftersom det utgår från mig och mina erfareheter.

Jag sov riktigt bra i natt i snarkarposition - på rygg - eftersom jag behövde en kudde under foten, men jag skulle inte ha kunnat ligga bekvämt på höger sida och samtidigt undvika att foten kom i kläm och att ligga på vänster sida fanns inte ens med på kartan eftersom det har bildats en ordentlig blodutgjutning på låret som är, milt uttryckt, öm. Det faktum att jag behövde sova på rygg och inte kunde knuffas till för att jag snarkade gjorde att Pär fick tillbringa en hel natt på soffan och det misstänker jag att han får göra i natt igen. Så här dagen efter upptäcker jag att jag har ont på fler ställen, men det handlar om muskelsträckningar av den sorten som kommer sig av att kroppen faktiskt inte var beredd på att åka i backen.

Igår kände jag mig förhållandesvis munter och uppåt trots allt, men inte idag. Jag lämnade återbud till ångestgruppen trots att Pär erbjöd sig att kör mig dit och att hämta mig eftersom det är på eftermiddagen och han kan smita från jobbet tidigare. Orken finns inte, bara värken. Jag lämnade återbud till morgondagens samtal med LG oxå för jag kan inte ta mig dit för egen maskin.

Om jag ska försöka hitta något positivt med det här, så är det väl att jag inte kan diska eller städa buren. Vad gör man inte för att slippa.... 

För ett par veckor sedan ringde LG för att fråga om jag var intresserad av att vara med i en grupp för hantering av ångest. Min första impuls var nej och så blev mitt svar, men jag funderade i några dagar och talade om att jag hade ändrat mig och när jag var hos honom idag, så blev gruppen ämnet för dagen. Gruppen drar igång om ca 2 veckor trodde han och det är han själv och en kvinnlig kollega som håller i den. Vi kommer att arbeta utifrån boken "Sluta grubbla, börja leva". Han sa att jag har alla förutsättningar att klara av det eftersom jag är "skärpt och pålitlig" (pålitlig eftersom jag har kommit till alla samtal utom ett). Fortsättning följer!

Jag for iväg redan halv 8 och då var det bara 4 grader, så idag var det handsk-premiär och det skulle inte ha suttit fel med en halsduk heller.