Inlägg publicerade under kategorin Prövningen

Av Ewa - 9 mars 2011 16:15

Klockan 11 i Huddinge. Pär, jag och 2 sprillans nya handläggare. Jag hade en ruskig ångest hela dagen igår och tog fler droppar än vanligt och behöver jag säga att jag inte hade den minsta lust att stiga upp när Pär väckte mig? Jag fick inte i mig någon frukost heller pga knuten i magen som hörde ihop med att jag var övertygad om att Af + FK hade nya djävligheter i beredskap åt mig som straff för att jag inte genomförde kursen.


Mötet blev snabbt och smärtfritt eller så pass smärtfritt som det kan bli av att behöva ha med dessa instanser att göra. Af-damen bad mig att berätta hur jag hade upplevt Samverkans-prylen från det att den startade i början av november 2010. Det hade jag ingenting emot utan berättade kortfattat om att psykologen inte kunde hjälpa mig, om bristen på tålamod från deras sida och så om KBT-fanatikern. Jag berättade om hur detta påverkar min dotters hälsa och familjemötet hos BUP. Båda handläggar-damerna hade läst på och förmodligen beslutat sig innan mötet eftersom de uttryckte det som att det jag berättade stämde överens med den uppfattningen som den hade bildat sig av det som skrivits. Inga konstigheter enligt dem, så jag är härmed befriad från allt vad rehabilitering heter från deras sida! Häpp!


FK-damen frågade mig hur jag skulle ha velat att rehabiliteringen hade lagts upp för att den skulle passa mig. Jag svarade sanningsenligt att jag hela tiden har varit för sjuk för att dras in i den skiten rehabilitering över huvud taget och att jag hade uttryckt den åsikten redan på det första mötet i november. Det var ju det jag sa!!


Det som är aktuellt för mig nu är att invänta en tid hos en psyk-läkare i Södertälje och att behålla denne läkare, så att en något så när varaktig kontakt byggs upp som sedan kan ligga som en trovärdig och oomtvistlig grund för det läkarutlåtande som jag kommer att behöva framåt sommaren när jag än en gång ska skicka in en ansökan om permanent ersättning. FK ska inte, jag upprepar inte, kunna använda sig av argumentet att utlåtandet är baserat på gamla journal-anteckningar! Jag har ersättning okotober månad ut, men ansökan kan jag skicka in när som helst och med tanke på FK:s handläggningstider, så skulle jag väl ha gjort det redan igår......


Socialstyrelsen tycker om att sätta upp regler och att bestämma över så'nt som inte kan anpassas till massor. Förutom att de har bestämt att det KBT som gäller i behandling av depressioner, så har de även bestämt att de flesta depressioner är tillfälliga/begränsade och går att ta sig ur med t.ex KBT. Min högst personliga diagnos, dystymisk depression, tar Socialstyrelsen ingen hänsyn till. Nä, det hänger på läkaren och hur denne utformar utlåtandet. Det räcker inte med att skriva att jag har sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter utan läkaren måste specificera på vilket sätt det försvårar min vardag. Som exempel till hur läkaren kan specificera koncentrationssvårigeter kan nämnas om jag kan läsa en bok, se en film, komma ihåg vad jag ska handla i affären osv. Jag har förstått nu i efterhand att det var de här specifika orsakerna som t.ex Överläkaren (som jag anmälde till Patientnämnden) faktiskt inte brydde sig om att utveckla! Hennes komplettering på FK:s begäran bestod av att hon skrev att hon tyckte att jag skulle skickas till en.....arbets-någonting.


Direkt efter mötet var jag arg som jag alltid har varit efter att ha konfronterats med Af och/eller FK. Dessa damer sa, precis som så många andra har sagt till mig att det är dess regler som nu är satta och som de måste följa.

JAG BEHÖVER INTE HÖRA DET FLER GÅNGER!

JAG VILL INTE HÖRA DET FLER GÅNGER!!

Om nu de som arbetar med detta tycker att dessa regler är fel och de ser hur illa alla vi sjuka far av denna behandling, så är det väl för fan dax att ställa sig upp och visa lite civilkurage!!

SLUTA BEKLAGA OCH GÖR NÅGOT!!!

Är det några som borde kunna påverka dessa sjuka regler, så är det väl de som arbetar med reglerna jämfört med vad vi sjuka kan göra.


Nu har det gått nästan 5 timmar och jag har lugnat ned mig. Dessutom har en känsla av lättnad infunnit sig. Jag är, på ett sätt, fri nu. Fri att koncentrera mig på att börja må bra. Fri att fokusera på det som får mig att må bra. Det känns som en sorts islossning; den tjocka, syrefattiga isen spricker upp, så att jag äntligen kan ta mig till ytan och andas! Djupa, syrerika andetag som ger mig energi och som får hjärnan att vakna ur sin dvala!    


Det här är det sista inlägget i kategorin "Prövningen". Min nya ansökan om permanent ersättning kommer att få en egen kategori som heter "Sjukpension".


Fridens.    


PS. FK-damen arbetar enbart med rehab, så nu när jag inte längre är med i rehab, så kommer jag att få en annan handläggare. Förmodligen blir det samma som jag hade i somras. Är det någon som blir förvånad? Nä, jag tänkte väl det.



ANNONS
Av Ewa - 7 mars 2011 16:27

.....mötet med Af och FK på onsdag har glidit in och hänger nu som en våt filt över mig.


O-fridens.

ANNONS
Av Ewa - 28 februari 2011 18:11

Idag fick jag ett brev om ett Af + FK-möte på onsdag i nästa vecka. Då får jag träffa mina 2 nya handläggare. Jippii.... Pär kommer att följa med.


Som terapeut, oavsett inriktning, så anser jag att man ska vara lyhörd. Det är ett absolut måste! Det visade sig att KB-terapeuten M definitivt inte var det eller så var hon faktiskt det, men hon valde att ignorera alla negativa vibbar som jag kastade mot henne. Jag sms:ade henne förra måndagkvällen om att jag inte hade för avsikt att fortsätta kursen. Hon sms:ade ett svar igår kväll. Hon skrev att om jag tror att det skulle vara bra med enskilda samtal, så skulle jag höra av mig. Fler enskilda samtal med en människa som inte lyssnar på mig?! Nej, tack! Hon var så full av av sig själv och sin övertro på KBT att hon hade skygglappar för både ögon och öron.


O-fridens.

Av Ewa - 23 februari 2011 16:31

-20 i morse. Svinkallt med andra ord. Och jag skulle ut och iväg eftersom jag hade tid hos Rosie klockan 10. Jag gick hemifrån tidigare än jag hade planerat i stället för att sitta kvar vid köksbordet och halvsova. Naturligtvis var tågen försenade. Naturligtvis hade det inte med kylan att göra utan det berodde på ett signalfel. Jag kom till centralen och hasade till t-banan lagom till ett tåg mot Mörby. Det var förseningar även där och vagnen var packad ā la sardinburk med sardiner som osade vitlök..... När tåget körde in på Stadions perrong, så blev jag medveten om att jag var på fel tåg! Tågen mot Mörby stannar inte vid Karlaplan dit jag skulle. Jag måste byta till ett tåg mot Ropsten. Jag klev av på Stadion och gick tvärs över perrongen till andra sidan för att ta ett annat tåg tillbaka till Östermalmstorg för att där kunna byta till ett tåg mot Ropsten. Det var ju tur i oturen att jag gick hemifrån tidigare än planerat. Att jag hoppade på fel tåg är ett tydligt tecken på att jag inte mår bra, är okoncentrerad och psykiskt trött. På väg till Rosie, så svängde jag in på en tvärgata för tidigt, men där fanns ingen frisersalong och då fick jag nästan panik över att jag var så himla snurrig i huvudet! Klippningen blev ganska bra och håret får nu finna sig i att benan är på andra sidan. Nacken är behagligt snaggad.

  


Af-damen ringde. Hon informerade mig om vem min nya handläggare kommer att bli (en annan dam) och att ett möte planeras inom kort. Hon beklagade även att jag blir tvungen att tilldelas en ny handläggare. Kanske är det så att hon faktiskt tycker att det är beklagligt, men jag ger inte ett ruttet lingon för det beklagandet! "Jag beklagar att beslutet har tagit så lång tid....."  och  "Jag beklagar att du inte mår bra....."  och  "Jag beklagar att reglerna är som de är...."  och "Jag beklagar att du måste byta handläggare.....". Bla BLA BLA!!!


Hon frågade mig varför jag inte ville fortsätta Förberedelse-kursen och jag sa, än en gång, att jag inte tror på KBT och att jag faktiskt inte tycker om M. "Det var inte tänkt att kursen skulle ha den inriktningen" svarade hon. Nähä. Om Af anlitar en KB-terapeut, så är det väl inte direkt förvånande om hon använder sig av den behandlingsmetod som hon har utbildat sig i och som hon dessutom bedriver på sin privata klinik??


Idag fick jag även svar från min nya FK-handläggare angående att jag slutar kursen. Hon skrev bl.a.: Även vi på FK är intresserade av ett läkarintyg. Då vi, efter tidigare kontakt med din läkare, gjort bedömningen att du borde kunna delta i arbetslivsinriktad rehabilitering så vill vi göra en ny bedömning om du ska fortsätta och kanske då i en annan aktivitet inom rehab-samverkan. "...tidigare kontakt med din läkare..." dvs ett läkarutlåtande baserat på gamla journalanteckningar (eftersom jag träffade läkaren i fråga endast en gång) där det står att jag är 100% arbetsoförmögen för all framtid, men som FK inte godtog just för att det inte var färska uppgifter. Att min Husläkare som träffat mig regelbundet i dryga 6 års tid kom fram till samma sak, det tar FK ingen hänsyn till. Jag har skrivit till Husläkaren och hoppas att hon är villig att fixa ett läkarintyg även om jag har för avsikt att be även den kommande psyk-läkaren om ett intyg.


Nu går jag på knäna.

Jag orkar inte mycket mer tjafs, krångel eller motgångar.

Fy fan, säger jag.

FY FAN!


O-fridens.





Av Ewa - 22 februari 2011 22:13

.....att om jag inte har ett arbete eller har fått permanent sjukersättning när min ersättningsperiod går ut (sista oktober) och efter att jag har deltagit i Af:s tremånadersprogram, så blir jag "nollad" vilket innebär att min sjukpenningrundande inkomst (SGI) blir noll och det medför att jag inte har rätt till någon ersättning även om jag blir sjukskriven på nytt?


O-fridens.

Av Ewa - 21 februari 2011 17:36

Innan jag började Förberedelse-kursen, så sa Af-damen att jag kunde avsluta den när jag ville bara jag meddelande henne det. Hennes svar på dagens mäjl var att om min egen läkare dvs. inte BUP-läkaren också anser att kursen inte är bra, så kan jag sluta, men att jag bör fortsätta tills dess. Jag har ingen läkarkontakt än, men jag kommer att avsluta kursen i alla fall. Inkonsekvens från Af:s sida.


Pär har hela tiden tyckt att jag ska fortsätta. "Du har ju inget annat för dig om dagarna, så det kan väl inte skada att gå på kursen." Nu är det ju så att det faktiskt kan vara skadligt och får jag inte vara kräsen med hur jag får tiden att gå bara för att jag inte har något bättre för mig?! Efter BUP-mötet och Överläkarens uttalande om kursen, så var Pär inte längre lika övertygad om att jag skulle fortsätta utan stöttade mig när jag mäjlade Af och FK i onsdags kväll. Idag har han ändrat sig igen och håller med Af-damen om att jag lika gärna kan fortsätta. Inkonsekvens. Jag är besviken.


På BUP-mötet sa jag till Överläkaren att jag känner mig dj-t ensam i det här. Jag vet varför jag mår så här och jag vet vad som kan få mig att må bra, men ingen, ingen, kan hjälpa mig med det.


O-fridens.


Av Ewa - 21 februari 2011 15:30

Nä, nu är jag färdig med KBT-fanatikern M! Det fungerar inte. Basta!


Vi började vårt samtal med att M frågade hur veckan hade varit och jag svarade att den hade varit tung pga familje-mötet på BUP (jag ville komma till väsentlig-heterna direkt). Jag hann så långt som att jag funderar på el-behandling, men jag hann aldrig framföra Överläkarens åsikt om hennes kurs. Medan jag försökte förklara vad som är skillnaden mellan denna depression och mina vanliga depressioner, så använde jag uttrycket "....att jag helt enkelt inte tycker att det är någon idé att fortsätta..." och då avbröt hon mig, rakt av, genom att luta sig lätt framåt, hålla upp pekfingret och säga: "Det är depressionens röst som talar då!". Om jag inte var så förbannat väluppfostrad, så hade jag sagt åt henne att hålla klaffen om sin förb****** Depressionens Röst innan jag....      Maken till tunnelseende!! Om hon på minsta sätt var mottaglig för vad jag kände, så borde hon ha sett hur uttrycket i mina ögon ändrades till ren och skär ilska.


Jag fick inte alls sagt det jag ville få sagt under det här samtalet. Jag fick definitivt inte det jag behövde av henne nämligen stöd i min situation här och nu. I stället, så styrde hon in samtalet på min bardom, min biologiska familj och kontakten med/förhållandet till den. Jag var kräkfärdig! Jag har analyserat färdigt den biten av mig för länge, länge sedan även om det var med hjälp av dynamsik samtalsterapi utan det minsta inslag av KBT och även om jag inte fick konkreta uppgifter eller verktyg att arbeta med, så hjälpte det mig där och då. Hon hade svårt att hålla inne med hur meningslös hon tycker att den sortens terapi är. (Apa.) Jag lyckades faktiskt förklara en sak under vårt timslånga samtal och det är att den depression som jag nu plågas av har direkt anknytning till FK och Af och hela Samverkans-prylen; det finns alltså en faktor utifrån som gör att jag mår skit. Jag vet oxå vad som skulle få mig att må bra. Det är ytterst sällan fallet med de övriga depressioner som jag har tagit mig igenom, varken vad som har orsakat dem och vad som gör att jag kan ta mig ur desamma. Det är ett faktum som jag tycker argumenterar för att KBT inte är lämpligt för mig i nuläget.


Det finns en terapi-form, som heter "Schematisk terapi" och som M praktiserar och den går ut på att rätta till allt det vi gick miste om som barn. Att helas. Att läka. Det finns ytterst få föräldrar som är perfekta, så till vida att de kan ge sitt barn precis allt det som ett barn behöver under hela dess uppväxt. Att mina inte fixade det har jag redan skrivit om i flera olika inlägg, men just här hade hon en övning som jag gick med på att pröva. Jag fick sitta och blunda och fokusera på min andning. Sedan sa hon åt mig att föreställa mig själv som 7 år (det är från den åldern och framåt som jag har flest minnen) och i mitt barndomshem. Inga problem. Jag minns hur jag såg ut på det året skolfoto     (långt, mittbenat hår och en gul, stickig polotröja - ljuva 70-tal!) och jag hade inga problem med att se lägenheten framför mig. Hon bad mig beskriva lite, så jag mumlade något om att det var på eftermiddagen och att jag hade kommit hem från skolan. Förmodligen var min mamma hemma och förmodligen satt hon i köket och läste någon veckotidning medan hon rökte. När jag var 7 år, så var min mamma 49 år , men såg ut som 60. Jag beskrev en ensamhetskänsla. Då bad M mig se framför mig hur ytterdörren öppnades och att mitt vuxna jag klev in, gick fram till mitt lilla jag och säga: "Jag förstår precis hur det känns. Lilla vän....". Mitt vuxna jag skulle symbolisera den vuxenkontakt som jag upplevde att jag aldrig fick från min utslitna 6-barnsmamma, en brist på förståelse. Till slut gick det inte längre, så jag slog upp ögonen och förklarade att det inte var det där jag behövde. M misstolkade mig och sa bara att "Det är en svår övning.....". Bah!


Vet ni vad hon berättade? Hon har blivit så van vid att människor står i kö för att få gå i behandling hos henne, att hon inte riktigt visste hur hon skulle bemöta mig då jag visade mig så avogt inställd! Som om hon var någon sorts kändis och att jag hade mage att inte vilja bli hjälpt av henne.


Klockan 9 kom den andra kvinnan som skulle delta den här gången, A. Vi blev bara två deltagare även denna gång. Det bästa som M sa idag, var att vi skulle hålla på till endast 10 och efter det skulle hon ha ett enskilt samtal med A. Endast en timme - jäss! Fokus låg ganska mycket på A och hennes erfarenheter så här långt vilket jag inte hade något emot. Sedan började vi prata om sk. tankefällor.

Vi hann gå igenom 3 av dem och jag kände inte igen mig i någon av dem av den anledningen att jag redan lärt mig att arbeta med att inte hamna i dem fällorna bl.a tack vare den dynamiska samtalsterapin. Det fanns 10 fällor och jag känner igen mig i endast 1 av dem nämligen den att jag har förmågan till "katastrof-tänkande" just i samband med att jag riskerar att inte få permanent ersättning.

Alltihop känns som gammal skåpmat för mig; inte mycket nytt.


Det visade sig att A har samma Af-dam som jag och att hon kunde informera om att denna Af-dam inte kommer att bli kvar så länge till. Inte nog med att jag måste gå igenom denna Prövning, jag kan inte ens få ha samma handläggare tiden ut!! Det finns faktiskt en alldeles ny diagnos som har att göra med människor som misshandlas av FK: försäkringskasse-utlöst depression.


Nu ska jag mäjla Af-damen och FK-handläggaren. Igen.


O-fridens.

Av Ewa - 16 februari 2011 20:37

Familjemöte hos BUP med både Elins psykolog och Överläkaren. Idag var det jag som stod i fokus. På gott och ont. Det onda bestod i att det är pga mina självmordstankar och Elins oro för mig som jag var i fokus. Det goda bestod i att jag fick höra tröstande ord från Överläkaren.


Vi pratade mycket om just den skillnaden som jag upplever den här gången: jag har faktiskt inget hopp om att jag kommer att må bättre. Jag har ingen ork eller lust att kämpa mig upp den här gången. Det förlamande. Det är oerhört tärande på både mig och resten av familjen. Han tyckte att det var bra gjort av mig att följa med idag trots att jag mår som jag mår. Jag uppskattar att höra så'nt i stället för att formulera det som att ".... man ibland måste göra så'nt som är jobbigt.".


De mest tröstande orden jag har fått på länge och som just Överläkaren yttrade var när jag berättade om den Förberedelse-kursen som känner tvingad att gå. Hur jobbigt och irriterande det är att höra M säga att jag inte ska låta Depressionens Röst ta överhanden och hur jag bör/kan ändra mitt sätt att tänka. Han anser att det kan vara direkt skadligt för mig att utsättas för den här sortens "behandling" när jag är så illa däran som jag är i dagsläget. I och med att han uttryckte det så, så fick jag bekräftelse på den fel-känslan som gnager mig även om jag kanske inte skulle formulera det fullt så drastiskt. Tack!


Den övriga trösten som Överläkaren kunde bistå med är i form av en remiss till Södertälje psyk för att skynda på den kallelse som jag väntar på sedan förra onsdagen. Han sa att det ofta har en påskyndande effekt på vuxen-psykologer när man hänvisar till att det är för min dotters skull som jag måste få hjälp snarast. När jag väl får tid, så kommer jag och den läkaren att diskutera el-behandling (även känt som el-chocker) för att "knuffa upp mig" ur den allra djupaste gropen, så att jag sedan kan ta mig upp på egen hand. El-behandling har varit på tapeten vid tidigare tillfällen, men det är många år sedan. Är det pga Elins oro och månande om hennes hälsa som han föreslog det för annars tycker jag att även den läkare jag träffade förra veckan kunde ha tagit upp det?


M ringde och jag kommer att ha mitt enskilda samtal med henne på måndag morgon innan de övriga deltagarna kommer. Hon trodde att jag hade något som jag var angelägen att prata med henne om, men jag sa att det har att göra med om jag ska fortsätta kursen eller ej; att jag inte tror på vare sig KB eller mindfulness. Det är så himla skönt att våga säga som det är! Hon, i sin tur, uppskattar den sortens ärlighet för då vet hon vad det är jag behöver. Nu har även det som Överläkaren på BUP blivit ett argument som jag kommer att framföra. Jag kommer även att maila min handläggare hos både Af och FK om detta. 


Elin hade ett möte med sin psykolog innan familjemötet och medan jag väntade, så läste jag en väldigt intressant tidning, "Modern psykologi". Numret var nästan 1 år gammalt, men det har egentligen ingen betydelse. Det fanns massor att läsa! Jag ska fixa en prenumeration genast!


O-fridens.



Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se