Nu har jag gjort 2 av 3 läxor. Jag har läst artikeln som var hyfsat intressant och jag gjort en sk. skattning med 90(!) frågor om allt från hur sömnen är till om jag upplever det som att någon annan styr mina tankar (läskigt). M kommer att kunna utläsa resultatet som att jag är deprimerad, men inte lider av utmattnings-syndrom. Jag har gjort den här sortens test förut även om vissa av de här frågorna var nya för mig.

Jag satte mig tillrätta i soffan och lyssnade på avslappnings-CD:n. Det var lite svårt med koncentrationen eftersom jag hade svårt att ta det på allvar och för att jag inte tycker att det känns rätt för mig. Jag andades in och ut och in och ut och registrerade förnimmelserna i fötterna, benen, bäckenet, ryggen och där tog batterierna slut. Det är så typiskt att jag bara skrattade åt eländet. En suck och så fick jag ta den el-sladd som hör till CD-spelaren. Den kom i alla fall ihåg var övningen slutade, så jag satte mig, än en gång, till rätta, tog några djupa andetag och fortsatte att lyssna. Syftet med scanningen är inte att bli avslappnad, men det blev jag. Jag upplevde värme och avslappning. Syftet är att jag ska känna min kropp som den är här och nu och att lära mig acceptera den som den är utan att vilja ändra på något. När jag var inne i mitt vänstra knä och registrerade förnimmelser och såg hela konstruktionen framför mig, så slogs jag av tanken: "Varför skulle jag vilja ändra något när det gäller mitt vänstra knä?!". Jag har för avsikt att köra övningen varje dag denna vecka i alla fall.

Pär tycker att jag är för negativ i min inställning till kursen. Det tycker inte jag. Jag tycker att jag är kritisk och det är en helt annan sak. Jag går ju på kursen och jag har inte gett upp än vilket gör mig kristiskt inställd och inte negativ. Jag tycker inte att jag kan fortsätta att gå den här kursen och bara sitta tyst i syfte att ge det hela en chans bara för att jag inte har något annat att göra; bara för att det inte finns något alternativ. Det känns i hela kroppen att KB-terapi inte fungerar för mig, det skorrar och skär och saknar trovärdighet. 

Jag har sms:at M om att jag vill ha mitt enskilda samtal med henne så snart som möjligt, så att jag får möjlighet att förklara för henne att KB-terapi nog inte är det ultimata för dystymisk depression + att jag absolut inte har för avsikt att prata med henne om min barndom (med tanke på familjeträdet som jag ska göra) för det är jag definitivt färdig med!

Kursen kallas egentligen för "Förberedande utbildning", så härmed döper jag om den till Förberedelse-kursen.

Fridens.

Pär väckte mig vid 7 och då var det bara att klä på mig och direkt ut i kylan och nästan-mörkret för provtagning på fastande mage. Idag är det mildare. I morse var det -10 och jag tyckte att allt kändes kallt och ruggigt, men det var väl inte världens bästa sätt att starta en dag på. Vi kom till vårdcentralen halv 8 och då var det flera stycken före mig, så jag satt och läste i 20 minuter. Det var en manlig sköterska som stack mig och det kändes knappt! Han tog 3 rör av mitt värdefulla blod innan han var nöjd. Jag fyllde på förlusten med den drickyoughurt som jag hade med mig. Sedan promenerade jag hem i maklig takt. Då hade det ljusnat och flingor av lättaste pudersnö föll stilla. Det var skönt att komma ut, men att göra någon fysisk anstränging utan frukost först, det är inget för mig. När jag kom hem låg Elin kvar i sängen, halvförkyld och trött och jag gjorde i ordning frukost som jag tog med mig till vardagsrummet. Jag såg lite mer än ett avsnitt av "Huset Eliott" och sedan somnade jag bland kuddar och pälsiga filtar. Nu sitter jag här.

Igår kväll satt jag och lyssnade på avslappnings-CD:n medan spelade på datorn i syfte att ta reda på vilken sorts avslappning det handlar om. Det är sk. kropps-scanning där man koncentrerar på en kroppsdel i taget och "...registrera förnimmelserna här och just nu...". Det handlar ju om mindfulness!!! Blä! Efter ett tag tyckte jag att "...här och just nu.." lät så löjligt och jag kunde inte ta det på allvar. Idag ska jag lyssna på CD:n så som det är tänkt att den ska lyssnas på för jag ska väl ge även den en chans..... De övriga läxorna är inte heller gjorda.

Fridens.

Det var -19 när jag gick till tåget i morse, så det var full vintermundering som gällde vilket innebar att min ursnygga, sköna, lila kappa blev kvar på sin galge i hallen. Det gjorde nästan ont att andas in den kalla luften, så jag höll handen för munnen för att på så sätt värma upp inandningsluften för jag ville inte att den där urjobbiga hostan ska få fäste igen!

Jag åkte mitt i värsta rusningstrafiken, strax före 8, men jag höll mig lite bakom mitten av tåget och där var det överraskande tomt på folk. När det var dax för mig att stiga av i Huddinge, så var det på väg att bli fullt i vagnen. Och ja, det var försenat.

Stöd-kursen då. Jaa, vad 17 ska jag säga om den?  B  L  Ä !!  Det var bara jag och en kvinna till där, R, förutom terapeuten, M. Den tredje kvinnan hade fått förhinder och den fjärde kvinnan varken dök upp eller hörde av sig. Förmodligen blev det henne övermäktigt och jag har full förståelse!

Terapeuten, M, som har en egen praktik är inhyrd av Af för detta ändamål och hon har i sin tur hyrt in sig i en liten lokal som innehas av en naprapat (undrar var hon kommer att vara på måndagarna?). Vi 3 som var där idag fick gott och väl plats, men hur blir det när/om de övriga 2 kommer? Vi kommer att få skriva på ett papper om tystnadsplikt gentemot varandra, så jag kommer inte att skriva något om de andra deltagarna utan bara om M och om mig själv.

Prat. Vi fick berätta lite om vår respektive situation och vad som hade lett fram till idag. M pratade om hur hjärnan förändras när man har varit deprimerad under en lång period vilket var intressant. Vi pratade lite om stress och hur viktigt det är att kunna varva ned efter varje stress-period, så att det inte leder till utbrändhet och det var inga nyheter. Vi har fått läxor oxå. Flera stycken. En artikel om just förändringar i hjärnan. En CD med avslappning som vi ska lyssna på en gång varje dag. Vi ska även rita hur vårt familjeträd såg ut vid 7 års ålder, 15 års ålder och hur det ser ut idag. Det ska innehålla hur vi uppfattade alla olika familjemedlemmar (hur vi tolkade vår situation vid olika åldrar) vid respektive ålder. Familjeträdet kommer hon att använda vid de enskilda samtalen.

Det framkom att vi i gruppen skall hitta på en gemensam aktivitet en gång varje vecka "...i syfte att bryta det dystra lunkandet där hemma". Jag sa direkt att nej, jag vill inte. Jag vill absolut inte! När M envisades och försökte få mig att se det som något positivt, så försvarade jag mig med att jag faktiskt trivs bäst ensam. Jag tycker egentligen inte om människor och att det faktum att jag tagit mig till Huddinge idag var en bedrift som tagit på krafterna.

M har en benägenhet att lägga sin hand på ens arm, luta sig lätt framåt och le ett typiskt medkännande terapeut-leende. När hon gjorde så med mig, så kröp det av obehag inombords. Isch! Jag gillar inte henne och jag ser inte fram emot mitt enskilda samtal.....

Hela mitt jag revolterar mot tanken på kognitiv beteende-terapi! Hela mitt jag känner att den terapi-formen inte passar mig och den sortens depressioner som jag lider av. Dessutom har jag lärt mig själv så mycket av hur jag tänker och hur jag kan ändra det att det känns som att M bara kommer att lägga sig i något som redan fungerar. Fungerar hyfsat i alla fall. Jag är inte så arrogant att jag säger att jag inte har något övrigt att lära mig, men jag känner att KB-terapi inte är rätt. "Fel-känslan" som jag fick redan första gången som Af-damen berättade om den här kursen förstärktes idag. Fel, fel, fel, FEL!! Jag kommer dock att göra de läxor jag har fått och jag kommer att åka tillbaka nästa måndag och mycket möjligt ännu en gång efter det och sedan ska jag göra en ny utvärdering.

Vi höll på i 2,5 timme. Nästa gång börjar vi redan 8 och det är väl i syfte att hålla den "Depressiva Rösten" i schack genom att komma ut i dagsljus, men det är knappt att det har blivit ljust då och den lilla lokalen vi sitter i har inga panorama-fönster, om jag säger så. Fnys!

O-fridens.

Igår fick jag reda på när och var jag ska infinna mig på måndag. Kurs-damen var lika mild och tröstande i tonfallet även denna gång. Jag fick reda på att vi blir endast 4 stycken. Det är tänkt att vi ska ha även enskilda samtal med henne, så då är det väl en fördel att vi är få. Jag tycker att det hade varit bra om vi vore fler, så att det inte blir något tvång på att lära känna varandra. I slutet av samtalet frågade hon om jag hade några frågor, men jag svarade nej. Jag hade ingen lust att prata över huvud taget utan ville bara få reda på när och var och sedan "Vi ses!". Hon verkade litet snopen eller inbillade jag mig det? Faktum är att jag inte har några frågor av den anledningen att jag inte orkar bry mig. Jag kommer att ge kursen en chans, jag har valt att samarbeta, men jag bryr mig inte. Jag orkar inte det.

O-fridens.

Det var dax att åka till Huddinge igen. Jag ville inte. Jag ville sova. Dessutom kunde jag inte äta någon frukost pga en ångest-knut i magen. Jag orkade inte läsa på tåget heller. Det tog 20 minuter för mig att masa mig från stationen till Af:s lokaler. Mötet tog en kvart. Jag fick skriva under ett papper om att jag skulle delta i Stödkursen (med start på måndag). Sedan förklarade jag precis hur jag mådde och berättade om gårdagens läkarbesök då vi diskuterade om jag skulle lägga in mig eller inte (för det gjorde vi även om jag inte skrev det igår). "Vi vill ju inte att du går ned dig helt pga det här" sa Af-damen. "Var ska man dra gränsen då?" frågade jag. "Vad tycker du själv?" blev hennes motfråga. "Eftersom jag funderar på att ta livet av mig hellre än att gå igenom det här, så....." svarade jag. Då ansåg hon att det var hög tid för ett nytt gemensamt möte tillsammans med FK och då får jag en möjlighet att förklara även för dem hur hela denna sk. samverkans-prylen påverkar mig.

Fortsatt mörker.

Tröst: böcker och godis.

O-fridens.

Damen som håller i Stöd-kursen ringde nu ikväll för att presentera sig. Jaha. Hon berättade att hon är en kognitiv beteende-terapeut. Min instinktiva reaktion var "Isch!". Jag tror att man, till viss del, kan ha användning av att ändra sitt invanda tankemönster; jag praktiserar det ju på mig själv, men i den här sortens situationer, så kan jag inte låta bli att misstänka att De (Af & FK) vill att man ska ändra sitt tankemönster, så att man passar bättre tillsammans med deras regler och krav. Är jag paranoid? Jag tror inte det. Ett av regeringens mål är ju att minska det sk. utanförskapet och att få människor att tänka på ett visst sätt är väl ett steg i den riktningen. Det ställer jag inte upp på!

Kurs-damen var nog så trevlig att prata med, men jag gillade inte henne i alla fall.      "Nu vill jag bara att du ska veta att du är varmt välkommen till gruppen och att jag ser fram emot att få lära känna dig." sa hon med mild terapeut-stämma. Hon vet nu om att jag har varit borta från arbetsmarknaden i 10 år och hon vet varför och hon vet att jag upplever allt det här som ett enda gigantiskt motstånd, ett enda stort tvång. "Man måste utgå från varje enskild persons förutsättningar och var den personen befinner sig just då." Terapeutsnack! Hon kommer att ringa mig igen efter att jag har träffat Af-damen nästa torsdag.

O-fridens.

Af-damen ringde och meddelade att Stöd-kursen drar igång måndagen den 14 februari. Jag kommer att bli kontaktad av kvinnan som håller i kursen för mer detaljerad information. Den 10 februari skall jag träffa Af-damen för att.....vad var det hon sa......skriva dokumentation om att jag kommer att delta i kursen? Det lär visa sig!

Om jag förutsätter att jag äntligen kommer att styrketräna mina 2 gånger i veckan (måndagar och fredagar), så innebär det att jag har denna fredag + nästa vecka på mig innan det skiter sig. Igen. Stöd-kursen går på endast måndag förmiddagar i 3 månader. Alla säger att jag ju kan träna på tisdagar i stället och det låter både logiskt och enkelt, men det är inte enkelt. Inte för mig. Jag har tränat måndagar och fredagar i 6 års tid nu. Jag vet vilka människor som brukar träna samma tider. Jag hälsar på flera av dem trots att jag har haft långa tränings-uppehåll. Jag känner mig lugn och trygg! Jag behöver fasta rutiner för att fungera och jag är inte längre flexibel vilket jag påtalade vid det första mötet i november. Är det här oxå en så'n där pryl som jag borde vänja mig av med, som jag borde anpassa mig till? Jag tycker inte det förstås! Jag tycker att både Af och FK ska tolka det som ännu ett symptom på min sjukdom.

Nästa vecka har jag (planerad) träning + familjemöte hos BUP på måndag. Lämna prover på fastande mage på tisdag morgon. Tid hos den braiga Överläkaren på Södertälje psyk på onsdag. Af-damen i Huddinge på torsdag samt (planerad) träning på fredag. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det.....    

O-fridens.

.......mig motarbetad. När jag gick hemifrån vaggande som en sköldpadda med träningsryggan på, så var det -2. Just för att det var minusgrader, så tog det ett tag innan jag förstod att det jag kände dunsa mot huvudet med jämna mellanrum var regndroppar. Stora, fläskiga, 1-liter-vatten-per-droppe-droppar. Inte tusan hade jag trott att jag behövde ta med mig paraply när det var minusgrader!!! Det var i alla fall inte halt tack vare den lilla snö som föll för några dagar sedan.

På perrongen.  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken förbi Älvsjö pga en olyckshändelse. Vi beklagar det inträffade.  S  U  C  K. Jag stod kvar en stund och velade: chansa på att det löser sig snabbt eller gå hem. Jag valde att gå därifrån och jag hade knappt börjat gå förrän  *ding dång*  Det är för närvarande stopp i tågtrafiken pga en olyckshändelse. Tågen vänder i Huddinge. Vi återkommer med besked om ersättningstrafik.  Dåså! Hemåt, alltså.

Om jag hade varit tvungen, verkligen tvungen, att komma iväg, så hade jag kunnat stå ut med att åka tåg till Huddinge för att sedan byta till - förmodligen - buss, men idag var jag egentligen inte tvungen och det är precis den här sortens scenario som mitt stress-känsliga jag inte orkar med nu för tiden. Det är förmodligen den här sortens trösklar som Af-psykologen anser att jag bör bekämpa/arbeta bort/slipa ned, så att jag kan fungera som alla andra sk. friska människor, men jag vill inte det! Eftersom jag inte har som mål att ta mig tillbaka ut på arbetsmarknaden och eftersom min stresskänslighet är ett resultat av att ha varit långtids-sjukskriven utan någon som helst hjälp, så tycker jag inte att jag ska behöva börja anpassa mig nu. Så det så!

O-fridens.

PS. Jag gör ett nytt försök med SATS på fredag för tills dess har de väl röjt upp efter olyckshändelsen, eller?