Jag har varit sjukskriven i 10 år. Det är alltså 10 år sedan jag befann mig ens en halv dag på en arbetsplats med allt som det innebär av stress, sociala krav och buller. Jag är sjukskriven för depressioner och ångest. Sjukdomar som inte är orsakade av stress, sociala krav eller buller, men som blir värre av nämnda faktorer.

Af-psykologen såg min reaktion på buller som enbart negativ och som en direkt bana mot isolering i stil med att har jag väl börjat undvika bullriga miljöer, så kommer jag till slut att begränsa mig själv, hindra mig själv och gå miste om mängder av möjligheter. Jag förstår att han genom sitt arbete har sett denna typen av negativ utveckling ganska ofta. Jag förstår oxå att gränsen mellan sunt avståndstagande och isolering kan vara hårfin. Jag inser även att de flesta människor förmodligen tror att "Det kommer inte att gå så långt för mig.". Samtidigt sade han att jag tänker djupt och brett och det innebär väl att jag, som jag så ofta har sagt, känner mig själv, så därför kan jag med absolut säkerhet påstå att mitt avståndstagande från t.ex buller aldrig kommer att gå så långt att jag isolerar mig. 

Jag tycker att det är fel att man ska vänja sig vid bullriga miljöer som t.ex Stockholms innerstad eller t-banan. Att vänja sig är att acceptera. Att acceptera gör att man inte ifrågasätter. Den miljö som är inne i Stockholm när jag t.ex shoppar är inte sund rent bullermässigt och att jag då är trött både fysiskt och psykiskt när jag kommer hem ser inte jag som ett steg mot osund isolering utan som en frisk reaktion på en sjuk miljö.

Om jag hamnar på en plats för arbetsträning och jag upplever den miljön som bullrig jämfört med vad jag är van vid från att gå ensam hemma och det leder till att jag stressas till depression och ångest, så kommer jag att se det som ett symptom på sjukdomsbilden, men jag kommer aldrig att acceptera att jag ska träna mig själv till att tåla bullriga nivåer. Om det handlade om att jag var allergisk mot pälsdjur, så skulle jag förmodligen inte uppmanas till att utsätta mig för pälsdjur i hopp om att allergin ska bli lindrigare och allra helst försvinna? Varför ska människan hela tiden anpassa sig till vår sjuka miljö i stället för tvärtom? Varför ska jag lära mig uthärda bullriga miljöer, stress och sociala krav? Förmodligen för att det är lättare när människor passar in, när människor inte reagerar negativt eller ifrågasätter.

Jag har ofta, ofta funderat på att ställa mig utanför systemet, att säga nej till både sjukersättning och sjuka krav. Pär och jag har diskuterat det lite löst. Vi skulle klara oss på endast hans inkomst, men det skulle bli snävt och vi skulle inte ha några marginaler. Det är klart att det skulle gå, men vill vi/jag leva under sådana ekonomiska förhållanden? Det är svårt att se de fulla konsekvenserna av att ställa sig utanför och det är ett helvete att ångra sig. Förr eller senare blir man tvungen till självförsörjning.

Jag har faktiskt förståelse för att FK kan se mitt agerande som arbetskygghet och att jag vill fortsätta ett relativt behagligt liv på statens bekostnad. Jag kan faktiskt se det ur den synvinkeln och det är av den anledningen som jag funderar på att ställa mig utanför.

Jag har aldrig sett mig och min sjukdom som en belastning på samhället eftersom jag har varit ute i arbetslivet i flera år och av den anledningen har full rätt att få hjälp nu, att få hjälp utan att bli ifrågasatt. Däremot ser jag mig och min sjukdom som en belastning för min familj. Som det är nu bidrar jag inte med många pengar varje månad och pga diverse krämpor, så sätts min förmåga att dra mitt lass här hemma ned det oxå. Pär har gjort ett nedköp i och med att han gifte sig med mig och det säger jag inte för att ni ska lägga huv'et på sned och tycka synd om mig. Det är rena fakta. Så här långt har jag varit en bra mamma, det vet jag, men från och med nu är jag dj-t orolig för vilka signaler Elin snappar upp. Upplever hon det som att hon har en mamma som är sjuk på riktigt eller upplever hon det som att hon har en mamma som inte vill ändra sin livsstil av ren bekvämlighet? Mina sjukdomar kommer inte att försvinna. Mitt lidande är i proportion till hur sjukdomarna är; toppar och dalar. Det kommer inte att ändras det heller. De är kroniska. Om jag tar livet av mig, så utsätter jag Pär och Elin för något som kan kännas ohanterligt, men som kommer att passera. Jag kommer att slippa mycket lidande. Så länge jag inte kommer att få permanent ersättning, så kommer inget av detta att ha passerat eftersom allt, med jämna mellanrum, kommer att rivas upp och jag ifrågasättas.

JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

JAG VILL INTE

Låt mig slippa vakna till en ny dag för jag vill inte mer.....

Möte med Af-psykologen klockan 9. Vi pratade i en timme om allt och inget särskilt. Mot slutet kom vi in på det som jag hela tiden har väntat på: ett försök att få mig att se det positiva i det jag går igenom hos Af/FK. Det lyckades inte. Han avslutade med att säga att han inte tycker att han har något mer att erbjuda mig. Jag är, enligt honom, en person som tänker djupt och brett och jag har verktyg som jag använder efter förmåga. Jag blev inte det minsta förvånad och dessutom lättad eftersom jag inte fick någon egentlig hjälp av att prata med honom och inte vill fortsätta. Dessutom fick jag vatten på min kvarn! På mötet den 9 november, så påpekade jag för just Af-psykologen att jag inte trodde att han skulle kunna hjälpa mig.

Därefter gick jag över till Af-damen. Det blev ett trögt möte där jag erkände att jag inte hade gjort min "hemläxa" och varför. Hon kommer nu att anmäla mig till en så'n där Stöd-kurs (i brist på bättre ord, så kallar jag den så) som pågår i 3 månader och som ska fungera som stöd, uppmuntran, självinsikt mm., så att man ska våga vilja försöka arbeta igen. Jag tyckte själv att jag kan prova på det i väntan på att något lämpligt hunddagis ska dyka upp. Vi bokade inte in något nytt möte och hon kommer att höra av sig till mig om startdatum på kursen. Även här fick jag vatten på min kvarn när jag förklarade att jag tyckte att det hade gått för fort och att de, trots allt, upprepade gånger hade sagt att allt kommer att ske i min egen takt. "Det tycker jag att vi har gjort nu" svarade hon. "Nu måste det hända något!". Drygt 2 ynka månader efter evinnerliga försäkringar om att jag inte ska pressas, så låter det så!

Om jag har fattat det hela korrekt, så kommer följande att hända 2011: om det visar sig att jag inte fixar att arbeta alls och inte har något arbete när oktober månad går ut tillsammans med min ersättning, så kommer jag att hamna i Af:s 3-månaders-program. Då kommer jag att få ersättning i förhållande till min senaste a-kasse-ersättning, men eftersom det är flera år sedan jag gick ur a-kassan, så är det inte säkert att jag kan gå med igen och då kommer att jag att få den lägsta ersättningen och det är inte många kronor. Det är ju helt sjukt! Om det är så att jag inte kan arbeta pga hälsan, så kommer jag ändå att skjutsas in i ett förberedande för arbetsmarknaden!  När det programmet är över, så kan jag ansöka om ny sjukersättning. Att jag skulle bli sjukskriven och få sjukpenning finns inte längre med på kartan. Tack för det, herr Reinfeldt!    

Af-damen försökte trösta mig med att jag inte kommer att hamna på gatan och att det inte är något svart hål jag kommer att ramla ned i även om arbetsprövningen inte leder någonstans. "...inte något svart hål..." Pyttsan! Jag sa till henne att alltihop känns som ett svart hål redan nu!

Dagens möten lämnade ingen positiv eftersmak och jag känner att både Ångest och Panik flåsar mig i nacken. Som jag sa till Af-psykologen: jag har alltid självmordet som alternativ.

O-fridens.

Igår, innan Pär och Elin hade handlat, så hade vi total-slut på tvättmedel. Inte en droppe kvar. Tvättkorgen var knökfull. De köpte en hel del tvättmedel och idag har jag tvättat och tvättat och tvättat. Det är ungefär hälften kvar, men en del behöver inte tumlas, så jag kör nog en till maskin nu ikväll.

I morse var jag på toaletten klockan 7. Det var alldeles mörkt ute. Fy tusan! När jag kröp tillbaka i sängen, så kom jag ihåg att i morgon, så måste jag stiga upp just klockan 7 för att sedan åka till Prövningen i Huddinge.....      Jag är liiiiite orolig över morgondagens möte för jag har inte gjort min läxa, så att säga. Jag hade som uppgift att kolla upp hunddagis i mina närmaste trakter som Af-damen sedan kunde kontakta angående arbetsprövning. Det beror inte på att jag har glömt. Det beror på att jag har förträngt eftersom jag inte vill. Det går för fort.

Nu har jag läst ut "Matrevolutionen" och rekommenderar den varmt till likasinnade och andra som är intresserade av kost och hälsa!

Fridens.

Elin och jag väntar på att Pär ska komma hem från arbetet + att han hämtar middaxmaten på vägen: pizza. Eftersom det var skolstart idag, så fick Elin välja maten och sålunda äter vi pizza idag. Vad min mage vill ha och inte ha är jag inte tvärsäker på, men när jag tänker på pizza så hörs ett "Ok!" jämfört med om jag tänker på t.ex stekt makrill för då gör magen en volt och skriker "Tvi vale!". Jag får äta det magen är sugen på och hålla mig så nära LKHF som jag kan.....

Elin kom iväg till skolan utan problem bara för att upptäcka att hennes enda fm-lektion var inställd. På hemvägen studsade hon in på dagiset nedanför oss och fixade en praktikplats för nästa vecka (Pär ringde och förhörde sig om möjligheten i förra veckan). Hon kommer att vara hos blöj-nissarna som hon föredrar jämfört med de äldre barnen.

När jag låg i soffan och läste och Elin stod i duschen, så hörde jag hur någon gick i trappan på utsidan och strax efteråt så ringde det på dörren. Jag valde att inte öppna. Döm om min förvåning när personen själv öppnar dörren och ropar "Hallå?"!!! Det visade sig vara hemhjälpen som egentligen skulle till vår granne nedanför, men han hade gått fel (jag förstår i ärlighetens namn inte hur han kunde gå fel!). Han talade väldigt dålig svenska och jag kom mig inte för att påtala att det inte är så trevligt när någon man inte känner bara bestämmer sig för att öppna dörren och kliva på! Hittills är det bara ouppfostrade snorungar som har gjort så. Det är jag som bor här och även om jag är hemma när någon ringer på dörren, så är inte det samma sak som att jag måste öppna och det är definitivt inte besökarens uppgift att kontrollera om jag är hemma eller ej! Jag kommer nog att låsa dörren i fortsättningen....

Nu har jag läst ut "Nostradamus försvunna profetior" (den var väl ok och väldigt lätt-läst) och som en anna kedje-rökare, så hinner jag knappt lägga den ifrån mig innan jag börjar på nästa bok som i det här fallet är en verklighetsbaserad historisk roman om Kinas sista kejsarinna, "Orkidé" som är skriven av Anchee Min. Läsa, läsa, läsa!

Jag lämnade återbud till Af-damen och till Af-psykologen och har fått en ny tid nästa tisdag.

Plusgrader, sol och väldigt blåsigt.

Fridens.

Jag lämnade återbud till Af-psykologen. Visserligen är det "bara" -14 och inte -20 som det hade hotats med, men jag orkade faktiskt inte. Jag är småförkyld och sur på SL efter gårdagen.

Fridens.

Upp klockan 7 och termometern visade nästan -10. Fy, tusan! Och så var det mörkt oxå. Isch! Den här gången var tågen försenade. Det var vagnfel-signalfel-växelfel-och-vi-beklagar-det-inträffade. Frysigt ute och äckelvarmt inne i tåget. Jag hade i alla fall tid på mig och hann till Af. Det är en kvarts promenad, men det var tungt och hela kroppen kändes o-samarbetsvillig.

Af-damen var först ut även denna gång och idag pratade vi övervägande om arbetsträning och vilken arbetsplats som skulle kunna passa mig. Hon hänvisade till vårt tidigare samtal där jag nämnde mitt djurintresse (allt utom spindlar!) och föreslog ett hunddagis eller en djuraffär. Det skulle ju vara fanastiskt! Men sedan föreslog hon att jag skulle kika lite om det finns hunddagis i min närmaste omgivning med tanke på arbetsresor och där och då kände jag STOPP! nu vill inte jag mer. Nu går det för fort! Rättare sagt, så vill jag inte över huvud taget!! Jag ska träffa henne i januari nästa gång och visst kan jag försöka se vad som finns här i trakten. Kanske gör min motsträvighet att jag glömmer bort det..... Jag har varit äckel-trött ända sedan jag vaknade och jag märkte att jag hade svårt att koncentrera mig på vad hon sa. 

Samtalet med Af-psykologen gick trögt pga tröttheten; som svart mot vitt jämfört med det förra tillfället! Honom ska jag träffa nästa vecka igen.

En känsla av hopplöshet följde med mig därifrån..... Jag är leds på att påverkas så mycket av min dagsform. Den färgar allt!

Fridens.

Jag såg inte fram emot dagens möte med först Af-damen och sedan Psykologen och dessutom var det redan klockan 9, så jag var tvungen att stiga upp klockan 7 och ute snöade det och blåste, så tågen skulle säkert vara svin-försenade, så att jag skulle bli tvungen att använda mobilen som inte är bra att ringa med för att meddela att jag blir försenad..... Vojne, vojne! Det första jag ser när jag öppnar ytterdörren och kliver ut på trappavsatsen är 2 av våra rådjur! Ett tecken! Djur får mig alltid, alltid på bättre humör och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så illa, trots allt.

Det blev inte så illa heller! Tåget var inte det minsta försenat och trots att motvinden nästan fick näsan att frysa ihop och trilla av, så var den korta promenaden skön för, vid det här laget vet ni ju det, jag frös inte i min ursnygga och varma, lila kappa.     Den nya, mörklila mössan fungerar den med.

Först var Af-damen inbokad. Medan jag satt och väntade på henne, så såg jag herr Regelryttare från FK. Han såg inte mig. Jag gav honom Det Onda Ögat.... I korthet pratade Af-damen och jag om mina tidigare arbetsplatser, mina intressen och det jag är bra på. Sedan nämnde hon en sorts Kurs där jag kan få stöd och hjälp med att komma på vad jag skulle kunna arbeta med; tester, pyssel och prat lät det som i mina öron. Hon frågade hur jag ställde mig till det. Jag svarade att jag skjuter det ifrån mig tills det är dax, men även att jag upplever det som att jag befinner mig i en situation där jag rimligen inte kan säga nej (JAGGÖRVADSOMHELSTFÖRPERMANENTSJUKERSÄTTNING) även om jag vill. Än så länge känns det i alla fall hanterbart. Kursen beräknas inte komma igång förrän efter nyår (februari?). Nästa gång jag ska träffa henne är den 15 december.

Efter det nästan timslånga mötet gick jag över till Psykologen. Det blev ett intressant samtal. Inte ett dugg plågsamt. Vi gick igenom mina samtalskontakter genom åren (4 st), mina arbetsplatser (2 st), min födsel-familj (2 föräldrar och 5 syskon), min Riktiga Familj (Elin och Pär), min utbildning (3-årig naturvetenskaplig), mina intressen (djur, språk, psykologi, läsning, film, teckning) och varför jag inte vill tillbaka till arbetslivet (jag vill inte tvingas umgås med oförstående nötter), fysiska sjukdomar kontra psykiska och varför KBT inte är bra (vi var rörande eniga där!). Han uppmanade mig att göra en notering (t.ex. i min blog!) om hur det kändes efter detta första dubbel-pass; om jag känner mig alltför trött, så får vi dela upp det så att det är endast Af-damen en gång och endast Psykologen en gång, men jag föredrar nog att fortsätta med dubbel-pass. Jag är inte alltför trött och det finns roligare saker än att åka fram och tillbaka med SL nu i dessa snötider.....  Nästa gång jag ska träffa honom är den 15 december dvs. ett dubbel-pass.

Jag undrar vad de kan hitta för anpassat arbete åt mig som inkluderar djur och språk? 

Fridens.    

Medan jag har varit sjukskriven, så har jag blivit känsligare för stress. Mycket känsligare. Samtidigt har jag lärt mig mycket mer om vad jag orkar och inte orkar, var gränsen för alltför mycket stress går.

När jag säger att jag har blivit känsligare för stress under sjukskrivningen, så reagerar de flesta med "Tacka tusan för det!!" och det rör sig oftast om civila. Sedan finns det yrkesmänniskor (motsatsen till civila) som tolkar det som att sjukrivningen inte fungerar.

Medan jag har varit sjukskriven, så har jag blivit mer ovilligt inställd till Folk. Folk i allmänhet. Folk i stora mängder. Nästan Folkskygg, men absolut inte socialt fobisk.

De civila har egentligen ingen åsikt om detta (vad man tycker om Folk varierar nämligen)  medan yrkesmänniskorna ser även detta som ett tecken på att jag bör komma ut i verksamhet å det snaraste.

Vems problem är min stress-känslighet? Inte mitt! Faktiskt. Jag tycker inte att min känslighet för stress är något hinder i det stora hela även om jag tycker att det suger big tajm att jag blir stressad/trött av kuliga saker. Jag utnyttjar känsligheten för att hålla koll på mig själv, för att hålla koll på att jag inte går över gränsen eftersom jag vet att priset är för högt.

Vems problem är min avoga inställning till Folk? Inte mitt det heller! Faktiskt. Att jag inte har behov av eller tycker om att vistas bland Folk någon längre stund är inget sjukdomstecken! Det är ett friskhetstecken och en sund reaktion på att jag inte går med på att uppfylla alla outtalade och oskrivna regler som finns i Umgänget Med Folk. Det sociala samspelet som är en stor del av att vara yrkesverksam har jag inte mycket till över för och jag tycker att det glorifieras å det grövsta.

Jag är, för tusan 45 år och halvvägs i mitt liv och jag har lärt mig massor om mig själv! Ingen i hela världen känner mig så bra som jag själv! Så pass väl känner jag mig själv att jag anser mig ha rätten att säga nej även om jag inte har provat på. När det gäller mitt förhållningssätt till Prövningen, så måste jag nu hitta balansen mellan tjurighet och samarbetsvilja.

Fridens. *kampnäven viftar*