Alla inlägg under december 2007

Av Ewa - 31 december 2007 12:16

På årets sista dag faller snöflingorna långsamt mot marken. De smälter direkt, men det gör inget jag ÄLSKAR att se snö över huvud taget!!


Vid 15-tiden åker vi till svärföräldrarna, men vi har inga planer på att stanna till tolvslaget utan kommer hem innan smällandet börjar.


Gott Nytt År alla blog-vänner och alla Snälla som läser min blog!



Av Ewa - 30 december 2007 18:04

Träning: ensam promenad i 75 minuter (inga stavar). Det var jätteskönt och jag hade laddat MP3:n med många nya låtar. Efter ungefär en halv timme, så hade jag fått upp värmen och tempot var högre än igår och då slog endorfinerna till. JÄSS! När det sedan kommer en och annan låt som jag kan gå i takt till, ja, då flyyyyyter jag fram och det känns inte det minsta tungt. Det blev en sorts baksmälla när jag kom hem för jag var TRÖTT i benen och i fötterna (?!?), ONT i knäet och i nedre delen av ryggen. Efter en sorts lunch, så strök jag skjortor åt Pär enligt ett avtal från häromdagen. Sedan tog jag två Panodil och lade mig i soffan och det kändes bättre. Jag lagade maten idag och då kände jag att värktabletterna inte hade hunnit få effekt och när maten var färdig, så hade jag OOOOONT i ryggen och ville bara sitta ned. Nu har jag suttit i nästan en timme, så det känns bättre igen. Resten av kvällen ska vi se på två filmer som jag spelade in igår; "Hajar som hajar" och "Ett päron till farsa firar jul". Igår läste jag ut "Damernas detektivbyrå" och idag började jag läsa "Arthur & George" av Julian Barnes. Titelns Arthur är Arthur Conan Doyle, författaren till Sherlock Holmes-böckerna, men jag tror inte att boken handlar om den riktige herr Doyle.


Fridens!

Av Ewa - 29 december 2007 16:34

Träning: (det är knappt att jag minns hur det ordet stavas....) Promenad med gubbe i hela 80 minuter och tempot var hyfsat. Jag blev lite förvånad över att orken fanns kvar med tanke på hur mycket tid jag spenderat i soffan och framför datorn. Nästa gång tar jag stavarna så vida jag inte har ont i handen som jag har idag.


Sedan några dagar tillbaka har det smällt av både fyrverkerier och av dessa förhatliga smällare. Jag blir så störd och jag blir så irriterad och jag blir så in i h*****e förb***** på att det ska vara så här varje år!!!! "Det är ju bara en gång om året." Om det verkligen var så, så hade jag inte sagt något, men de börjar ju flera veckor innan själva nyårsafton! I DN står det att polisen inte kan göra något eftersom de som har smällare inte är straffmyndiga. De har föräldrar som i allra högsta grad är straffmyndiga! Jag är så trött på det här mjäkandet och tjatet om personlig integritet! Sätt upp fler regler och lagar för då kan de som bryter mot dessa sättas dit! Eftersom den vanliga svensson inte verkar kunna ta eget ansvar eller ta konsekvenserna av sitt eget (puckade) handlande, så behövs det ju rättesnören. Till och med medan jag skriver, så blir jag så arg att jag sitter och hoppar i stolen.


De senaste åren har jag inte varit med i Julens Fanclub, men jag har aldrig varit med i Nyårsaftonens Fanclub. Ett nytt år kan man se som en nystart och jag har oftast inget emot en nystart när det rör sig om storleksordningen att sluta äta godis på måndag osv. Ett helt nytt år är däremot för mycket och inte hanterbart för mig. Jag har alltför ofta ohyggliga problem med att den nystart som innebär att vakna varje morgon.

Det var några år när Elin var liten, som jag tyckte att själva tolvslaget var vidrigt och då tog jag sömntabletter och öronproppar och såg till att jag hade somnat minst en timme innan det smällde. Nu brukar jag vara uppe en bit in på natten till nyårsdagen, men jag försöker att inte låtsas om vad som pågår (med mycket övning och förmågan att lura mig själv, så kan jag inbilla mig att smällarna och ljusskenen är något heeeelt annat). När jag mår som sämst (vilket jag gör nu) och är som mest pessimistisk (oxå nu), så tycker jag att det faktum att 2008 är ett skottår och därför är EN DAG LÄNGRE är nästan mer än jag pallar med!


"Damernas detektivbyrå" är ganska bra. Lättläst, smårolig och är, som det står på baksidan,  "ingen vanlig deckare".


Fridens!

Av Ewa - 28 december 2007 20:38

Egentligen har jag ingenting att skriva om idag eftersom jag är så koncentrerad på att få dagen att gå så fort och så smärtfritt förbi som möjligt. Jag tvingade mig ur sängen en hel timme tidigare än igår och där har jag minst sagt blandade känslor; om jag sover länge, så känns dagen inte lika lång, men jag tycker inte om att vända på dygnet för det blir så himla tungt att vända tillbaka det igen. Jag tar 10 droppar nu för tiden och jag tar dem redan vid 15-tiden för att bli trött tidigare på kvällen och kunna sova bort tiden. Det fungerar inte för jag kommer sällan i säng före 1.


Elin och en kompis var i Stockholm större delen av dagen och fördelade sina förmögenheter på utvalda affärer och det blev tydligen en lyckad utflykt. Pär och jag åkte till Coop för jag hade lust att köpa växter, tulpaner och DORITOS. Det är tre krukväxter, varav en var Elins, som har vandrat vidare i rask takt. Nu för tiden har jag inte tålamod för fem öre med krukväxter som inte är supergröna, pigga och spänstiga utan de får en köksbegravning direkt (läs: sophinken). En Dracena till mig och Elin fick en likadan palm som hon tog livet av. Rödgula tulpaner och TRE påsar Doritos och lugnet har infunnit sig! På chokladhyllan hittade jag en nypremiär: Guldnougaten. I perioder har jag dille på Dubbelnougat som är ett lager med hasselnöts-nougat och ett lager med mörkare mandelnougat och det är mandelnougaten som är godast. Jag har undrat lite var Guldnougats-originalet har tagit vägen. Är det jag som letar dåligt i chokladhyllan? Så låg den då åter i hyllan och på förpackningen står det "Nypremiär!". Det var alltså varken inbillning eller dåligt letande. Mums!


Stephen King-boken var inte bra eller bara fel bok just nu. Jag läste en stund idag och märkte att jag inte kunde koncentrera mig på hans stundtals långa meningar med bisatser och parenteser och kursiv text mitt i alltihop. Jag byter till "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith och det är en pocket på behändiga 235 sidor, så den orkar jag hålla upp medan jag läser till skillnad från herr Kings inbundna tegelsten.


Nu är det inte mycket kvar av marsvinens julklapp.... De går fram som militanta termiter på uppdrag! Apropå termiter, så sa Clint Eastwood en gång att hans gamla hus håller ihop tack vare att termiterna håller varandra i händerna! Min livliga fantasi gör att jag klart och tydligt ser rad efter rad med termiter som håller varann i hand och peppar alla till att inte släppa taget. :-)


Jahaja.

Om det blir så här mycket när jag INTE har något att skriva om, hur mycket blir det då när VERKLIGEN har något att skriva om?


Fridens.

Av Ewa - 27 december 2007 20:41

Jag hade väckarklockan på 8, men den är av modellen skrammel-som-kan-väcka-upp-döda-och-resten-av-kvarteret, så Pär knuffade till mig och bad mig stänga av den innan den satte igång och det gjorde jag. Sedan somnade jag om och jag sov och sov och sov. Jag försökte vakna, men kroppen ville inte och hela jag protesterade mot att ta itu med en ny dag. Klockan hann bli 10.40 !!!!  innan jag tog mig ur sängen. Mot slutet av frukosten (snarare lunchen...), så ringde svägerskan för datasupport från Pär. Det bestämdes att han skulle åka dit på eftermiddagen. Först behövde vi veckohandla på Konsum. Det var ett ganska sorgligt utbud i hyllorna. Både jag och Elin var psykiskt inställda på att få äta Doritos ikväll, rent av laddade, men när jag kom till chipshyllan, så fick jag veta att de inte hade fått in några med den senaste lasten. MÄH!!! En akut kortslutning i hjärnan gjorde att jag inte kom på något bra substitut att knapra på. Jag blev till och med stående utan att veta vad jag skulle göra i stället.  Löjligt nog tog det en låååång stund av djupaste besvikelse för mig att inse att jag måste klara mig utan Doritos ikväll. Jag frågade om inte Pär kunde dyka in på Coop på vägen hem från datasupporteriet, men nix. Jag VET att det är hans samvete som gör att han, i smyg, är belåten med att det inte fanns Doritos eftersom han inte tycker att jag ska äta så'nt och därför inte tänker hjälpa mig att få några heller. HM! När Pär hade åkt mot Stockholm, så åt Elin och jag lunch. Jag gjorde i ordning snabb-nudlar med kycklingsmak, men det smakade f*n och jag åt inte mer än en tugga. Vi såg "Från andra sidan" som Elin fått i julklapp och den var BRA; kuslig utan att vara äcklig och lite sorglig. Pär köpte med sig pizza på vägen hem, som variation till all julmat, men glömde tomatsåsen till min Calzone. Inte det oxå! Som tack för datorhjälpen fick Pär med sig en ask med Lindts chokladkulor, men jag tycker inte att deras choklad är god..... Suck. Allt som jag har skrivit och som har bidragit till denna sugiga dag är bara petitesser - det är jag på det klara med! - men det är just de där petitesserna som KAN göra att jag mår lite bättre och när de sätts i DET sammanhanget, så växer de från petitesser till bakslag och mindre kriser. Jag lutar åt att kontakta husläkaren eller överläkaren för jag känner mig helt förlamad. Ändå tvekar jag för jag inser att de egentligen inte kan göra något som får en snabb effekt. Jag skulle kunna lägga in mig frivilligt för att slippa ifrån alla små och större krav här hemma, men sjukhusmiljön...... På julafton, innan vi åkte till svärföräldrarna och Pär och jag grälade om att jag inte ville följa med, så var ett av hans argument att han tycker att jag "alltid vinner", att de alltid får ge vika för om jag orkar eller inte. Om det är så här det känns att vinna, så vill jag förlora resten av mitt liv! Jag har ALDRIG hindrat varken honom eller Elin från att fullfölja eventuella planer. Den verkliga anledningen är att "det är inget kul om bara jag och Elin åker". Jag skulle vilja byta med Pär i ett par månader när han får känna av segerns sötma från depressionen och sedan fråga om han verkligen kände sig som en vinnare!


Natti, natti.

Av Ewa - 26 december 2007 20:24

För drygt två veckor sedan fick grisarna sin julklapp i förskott (se den 14 december). Den var uppskattad och flitigt använd. På bilden kan man se att de har ändrat planlösningen, så att det har blivit något öppnare och luftigare. I vänstra hörnet syns ett blått tält som Elin har gjort i syslöjden och som grisarna oxå tycker väldigt mycket om. De campar dagligen.





Av Ewa - 26 december 2007 15:11

Jag har precis duschat efter att ha städat hos gullegrisarna. Det är bara de och jag hemma för Pär och Elin har åkt till svärföräldrarna igen för att äta middag. De gör det på annandagen sedan några år tillbaka och jag har aldrig följt med för jag pallar inte riktigt att åka dit en gång till så tätt inpå julafton och bara för att äta. Nej tack.


Ungefär samtidigt som det var dax för solen att gå och lägga sig, så gjorde den några tappra försök att tränga igenom molntäcket och jag fick riktigt dagsljus även om det var i sista sekunden. De här gröna och tråkiga vintrarna påminner mig om när jag var kanske tio år och vi tillbringade julen hos mina äldre systrar i Småland. Där var det redan då snöfritt vintertid och jag hade så svårt att fatta det (född och uppvuxen i snörika Kiruna) att jag var, mer eller mindre, i chocktillstånd. Det är mer än 30 år sedan och nu är snöfria vintrar vardagsmat. Det har blivit ett moment 22 av det hela i och med att de som är besvikna över decembervädret flyger tvärs över klotet för att, som kompensation, få sol och värme i stället och det är bl.a dessa långflygningar som gör att vi har det här decembervädret! Det känns ganska bra att veta att jag och min familj är oskyldiga som små lamm (när det gäller vädret...).


För ett tag sedan fick jag ett mail med diverse information om skrivarkursen i februari och det fanns tre hemuppgifter att göra som förberedelse. Den första var att skriva till kursledaren om varför jag vill gå kursen. Baggis! Det gjorde jag igår kväll. Den andra uppgiften var att skriva om en person som har påverkat mig positivt och/eller negativt. Baggis! Jag skrev om min bror och texten har jag lagt in längst ned i inlägget (en aning egotrippat, kanske, men ni MÅSTE ju inte läsa). Den tredje uppgiften som vi faktiskt fick när det var kurs ute på Kungshatt är att välja ut tre inledningar, till romaner, som vi tycker är bra. Inte riktigt lika mycket baggis. Jag får leta fram några favoritböcker och kolla inledningarna i dem.


Tvättmaskinen slutcenrifugerar min huvtröja som jag köpte förra veckan och jag är nervös och pessimistisk. När ett plagg är nytt, så är jag extra noga med tvättanvisningarna (huvtröjan körde jag i fintvätt för säkerhets skull), men det behövs inte många tvättar för att plagget ska förlora i både färg och form. Det är oxå en anledning till att jag har tappat lusten att köpa kläder. "Man får det man betalar för" brukar man säga och det är väl inte orimligt att det är så, men behöver det innebära att jag, som inte är kläd- eller modeintresserad eller har obegränsat med pengar, bara kan var snyggt klädd så länge kläderna är nya och otvättade? Egentligen hade jag tänkt vänta med att tvätta huvtröjan, men Elin upptäckte små chokladfläckar på framsidan. Hm. Chokladfläckar?? På mig??  ;-)


Fridens alla bloggare!


Här nedanför är texten till kursen.

Jag har en bror som är fjorton år äldre. Han flyttade hemifrån när jag var sju eller åtta år, så jag har inget egentligt minne av att leva tillsammans med honom. Det var min bror och tre systrar i den första ”kullen”. Efter ett uppehåll på tio år kom jag och efter ytterligare 17 månader kom min lillasyster.  De äldre syskonen har alltid upplevt det som att mamma och pappa skämde bort mig och lillsyrran rent materiellt och de har inte hållit inne med den åsikten. Mamma var överbeskyddande och pappa ville nog aldrig ha fler än fyra barn. Jag har alltid tyckt att min bror har varit rolig, han har fortfarande en härlig humor, men det är någonting som jag verkligen måste påminna mig själv om eftersom den sidan av honom har hamnat i skuggan av alla åsikter och all kritik som han alltid hade till hands. Han var kritisk gentemot alla i familjen, men gick litet hårdare åt mig. Sedan jag blivit vuxen har jag fått veta att jag är hans favoritsyster av den anledningen att han kan se så mycket av sig själv i mig och det kan väl vara en del av förklaringen till hans missriktade beskydd. Han ville att jag skulle bli självständig och att jag skulle tänka själv. I stället blev det tvärtom. Jag sökte skydd hos mamma som jag visste aldrig hade några anmärkningar på sin minsting. Min bror kom med boktips genom att kliva in i mitt rum och fråga vilken bok jag läste (vid ett tillfälle minns jag att det var ”Svarta hingsten” och jag var väl 12-13 år) bara för att konstatera att det var skräp och i stället ge mig en ”riktig bok”. Jag fortsatte med ”Svarta hingsten” i alla fall, men inte utan ett korn av dåligt samvete över mitt val av ”skräplitteratur”. Mitt litteratur-samvete har plågat mig långt upp i vuxen ålder. Jag kunde sitta i tunnelbanan eller på pendeltåget och läsa en bok och komma på mig själv med att dölja omslag och titel för eventuella nyfikna av rädsla för att dömas ut som ointelligent. Nu har jag passerat 40-strecket och det är de senaste tio åren som jag har lyckats trycka tillbaka litteraturkritikern och läsa precis vad jag vill och verkligen njuta av det. Min bror tillsammans med min pappa har påverkat mitt förhållande till det motsatta könet i en sådan utsträckning att det nästan blev ett handikapp. Nu när jag själv har en tonårsdotter, så vet jag att det är viktigt att kunna prata om struntsaker med henne om jag någon gång vill kunna ta upp allvarligare ämnen. Jag har facit i hand nu och förstår att det var just det som min bror och min pappa inte klarade av och det ledde till att jag levde i tron att killar och män var intresserade endast om jag hade något viktigt att säga. När man utöver detta är väldigt blyg och aldrig har varit direkt bildskön, så blir det inte mycket kontakt med det motsatta könet. Jag har kämpat med detta och jag har lyckats hitta en man som älskar mig för den jag är och som är minst lika oseriös som jag, men även allvarlig. Jag upplever en stor lättnad när jag ser att min dotter inte visar några som helst tecken till den sorts osäkerhet som jag gick igenom, men så har hon en pappa som kan prata både strunt och allvar med henne. När jag hunnit bli 22 år och var på väg att flytta hemifrån, så var jag skräckslagen och led av depression (det förstod jag inte då och inte mamma eller pappa heller) och jag hade ingen som jag kunde prata med. Det resulterade i ett självmordsförsök. Flera år senare fick jag veta att min bror ”bara väntade på att något sådant skulle hända”. Jag var alltså hans favoritsyster. Han kände igen mycket av sig själv i mig, bland annat de depressiva besvären. Ändå gjorde han ingenting för att uppmärksamma mamma och pappa på detta, så att de kanske hade kunnat tränga igenom min mur för att få kontakt med mig innan det gick så långt som att jag försökte göra slut på mig själv.  Den senaste gången jag träffade min bror och hans familj var för sju år sedan och då kände jag mig stark och trygg i mig själv. Det var som att jag gav mig själv betyget MVG i självkänsla och självförtroende.

 

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< December 2007 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards