Alla inlägg under september 2007

Av Ewa - 30 september 2007 19:05

Från och med idag, söndagen den 30 och sista september, ska här skärpas och jag kommer INTE vika av från den smala vägen.

BASTA!

För att sätta press på mig själv, så skall jag väga mig varje måndag och dessutom ta med resultatet här i bloggen.

Jag kommer även att mäta mig en gång i månaden, med start idag, men de resultaten förblir privata.

Från och med nu är det lördagar, från midnatt till midnatt som kommer att vara det dygn då jag får äta vad jag vill.

Jag fungerar så att det är antingen eller som gäller; allt eller inget; svart eller vitt. I alla fall när det gäller min vikt. Jag klarar inte av någon balansgång på mitt-emellan-spången. 

På en lapp har jag skrivit upp det som jag inte kan äta och det som är helt ok att äta sex dagar i veckan och Pär har fått läsa den lappen och det är för att jag ska slippa höra hans spydiga kommentarer ifall jag äter någonting t.ex på kvällen efter att middagen är avklarad.

Det känns alltid bra att fatta beslut om förändring, tycker jag!

(Jag undviker svordomar så mycket jag bara kan, särskilt i rubriken, men idag ville jag ge extra tryck åt det hela.)


Vi har städat idag. Elin städade sitt rum och sedan hjälptes hon och Pär åt med övervåningen medan jag röjde runt här nere. Jag är en pedant, det erkänner jag, men jag tillhör nog den mildare varianten dvs jag blir inte galen om allt inte ligger på sin rätta plats. De dagar jag städar, så går en del av tiden åt att plocka undan diverse prylar och om jag slapp det, så skulle jag nog kunna korta av städningen med en halv timme. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig! Nu är det i alla fall rent och fint och det är det hos grisarna oxå.


Jag erkänner att jag blev lättad över att slippa åka till Grönan igår, men jag blir ändå lite purken över att det var så himla bra väder idag, när Ericsson abonnerar i stället. Förra året var det visst tvärtom med vädret, så någon sorts rättvisa var det väl. 


Adjö.



Av Ewa - 29 september 2007 11:18

Det BLÅSER.

Det regnar.

Det är mörkt.

Vi är hemma dvs inget Gröna Lund.

Elin och hennes kompis (som sov över och skulle ha följt med) blev naturligtvis besvikna, men det gick över förvånansvärt fort. Elin fick lite pengar av oss och sedan tog de tåget till Stockholm. Det här med att kunna åka in till Stora Sta'n utan föräldrar är ju en höjdare och det blev ett alldeles utmärkt alternativ. Själv vet jag inte hur jag ska få dagen att gå. Pär och jag funderar på att åka och köpa fika-bröd och tröst-smaskens och sedan blir det nog "Buffy" för mig. Jag har ont mellan skulderbladen igen och handen föredrar nog att jag inte sitter vid datorn mer än nödvädigt. Det är flera veckor nu som jag har varit inställd på Grönan, så nu har hjärnan kortslutit, så att jag inte kommer på något annat att göra. Vi har varit på Grönan med Scania två gånger tidigare, alltid i slutet av september efter att det har stängt för säsongen och båda gångerna har vi haft löjligt tur med vädret, men turen ska man ju inte förlita sig på......


Jag surfade runt på Eniro och hittade "Nallebudet". Vilket underbart alternativ till blommor! Jag är löjligt svag för nallar..... ;-)

www.nallebudet.se


Adjö.

Av Ewa - 28 september 2007 17:21

Idag släppte tårna taget om botten och det börjar gå uppåt.


När jag tittade på "Buffy" idag och såg Willows hårfärg, så fick jag ett otroligt sug efter att färga håret! Senaste gången jag gjorde det var i december förra året och vid det här laget har all färg vuxit ur. Jag gillar verkligen mitt gråspräckliga hår (jag undrar hur många gånger jag har fått "idiotförklarande" blickar just för att jag tycker att grått hår är snyggt?), men jag älskar även färg och nu kändes det som att det var dax igen. Jag mötte Pär vid Konsum och inhandlade hårfärg, bananer, disksvampar och litet godis. Oftast använder jag L'Oreals permanenta färg och mitt hår suger verkligen tag i färgen så att den sitter lääääänge, även toningar. Förra gången valde jag mahognybrun med koppar, men det blev inte alls bra; det blev för ljust rött. Nu tog jag ljus mahognybrun och det är en intensivare färg och det blev bra.


Jag läste ut "Synderskan" och den var ganska bra. Nu läser jag "Exil" av Denise Mina och det är en fortsättning på "Död i Garnethill".


Pär arbetar på Scania och Scania har hyrt Gröna Lund för en dag i morgon.

Vi ska dit. Jag kan inte påstå att jag har lust; förra året hade jag skit-tråkigt, men det behöver ju inte betyda att det blir det i år igen.


Adjö. 

Av Ewa - 27 september 2007 21:41

Det är många som har bilder av änglar i sina bloggar idag och jag vill bara visa att jag OXÅ har änglavakt. Tolv stycken (för att vara på den säkra sidan).

Av Ewa - 27 september 2007 18:52




Den friske har många önskningar.

Den sjuke har endast en.


Av Ewa - 26 september 2007 15:16

Nu har Pär och jag varit gifta i 15 år vilket innebär att vi kan fira kristall-bröllop. Inte lika oförstörbart som diamant, men vi är ganska malliga i alla fall med tanke på hur många förhållanden och äktenskap som spricker efter betydligt kortare tid än så. Vi satsar på minst 15 år till!


Pär kom hem redan klockan 13 och vi tog en promenad. Det tog nästan en timme och det gick inte fort, men ändå kändes det fjuttigt. Orken är borta igen, men jag har hunnit vänja mig vid raskare marscher än dagens. Pär kommer att laga en litet smaskigare middag med maräng Pavlova som efterrät, men han har gjort portionsmaränger som han fyller med färsk frukt och serverar med vaniljvisp. Varför gå på restaurang när jag är gift med någon som tycker om att laga mat och det dessutom är mysigare hemma?

Jag fick en himla fin orkidé av honom som han beställt från Interflora och den kom med en sk. tilläggstjänst i form av en liten lurvig nalle. Nallen har en träpinne uppkörd i rumpan - hur kan man göra så??? - och jag känner tvungen att operera bort den.


Min husläkare ringde för att informera om hur det gick med samtalet till FK som vi pratade om vid senaste besöket. Hon hade berättat för handläggaren hur hon, överläkaren och jag förhåller oss till en förlängning av sjukersättningen dvs att det inte finns andra alternativ än just det och att det bör bli en längre förlängning uppemot tre år. Handläggaren kunde tala om att de har nya arbetsrutiner (vilken överraskning.....) som innebär att om en person uppbär sjukersättning, men inte är aktiv i någon form av rehabilitering, så måste handläggaren skicka alla papper vidare till högre instans för bedömning om något mer kan göras. Enligt husläkaren kan jag vänta mig ett brev från FK angående detta, men att det inte borde hända så mycket mer innan det är dax att fylla i förlängnings-blanketterna. Mina erfarenheter av FK har gjort mig bitter och pessimistisk och jag känner på mig att jag kommer att kallas till ett möte där allt kommer att dras upp igen. Även om de har allt dokumenterat, så vill de ju höra min egen version.... Är det någon som känner igen sig? Dessutom kommer de att fråga hur jag tänker om framtiden och om jag har funderat på egna lösningar. Vilken framtid? Vad då "lösning"? Sedan de rev upp allt förra gången, så är det knappt att jag har lyckats hålla näsan ovanför vattenytan, än mindre lyckats kläcka idéer om mitt yrkesliv. Mitt hopp ligger nu i det sk. uppskattnings-formuläret som jag ska få fylla i samt det utlåtande som hus- och överläkaren ska snickra ihop. Det jag egentligen vill göra är att skicka ett så stort plakat som det bara är möjligt att skicka, till FK med fyra ord i stora bokstäver: LÅT MIG VARA IFRED. Jag borde egentligen skicka en kopia av plakatet till den sittande regeringen med anledning av den häxjakt som de bedriver mot sjuka och arbetslösa som inte passar in i deras ideal-mall.


Över till något helt annat!

Jag läser "Synderskan" av Petra Hammersfahr och det är inte överdrivet ofta som jag läser tyska författare. Den första halvan läste jag koncentrerat och den var riktigt bra. Efter det har läsningen varit alldeles för sporadisk för att det ska kännas bra eller för att jag ska lyckas behålla känslan och stämningen till nästa gång. Ikväll ska jag parkera mig i soffan och lääääsa och eftersom det är vår bröllopsdag, så tänker jag slå på stort med choklad och chips oxå.


I natt har jag lyckats med kombinationen tung sömn + knäpp sovställning och jag har haft ont mellan skulderbladen hela dagen och är lite stel.


Orkidén står på bordet bredvid mig och nalle-pinnen är nedstucken så att nallen sitter på krukkanten, litet framålutad och det ser ut som om den flirtar med mig med en glimt i de små pepparkorns-ögonen. Jag är kär....


Adjö.


Av Ewa - 25 september 2007 16:57

Det enda som jag tycker om att göra nu och som jag kan koncentrera mig så pass mycket på att jag får tiden att gå, är att titta på DVD. De senaste månaderna har vi köpt mååååånga filmer och mååååånga böcker, så vi har infört ett köpstopp som gäller resten av september och hela oktober och det är för vår ekonomis skull. :-(  Precis innan köpstoppet infördes, så hann jag få hem de tre första säsongerna av "Buffy". Jag är en 42-åring som gillar att se en 16-årig kalifornisk tjej som bekämpar vampyrer och andra otäckheter. Vad säger det om mig egentligen? Mina favoriter i den serien är Willow som så småningom lär sig att utöva häxeri och Spike som är en vampyr med bitsk humor (bitsk - hahahaha!).


Jag tog mina tre droppar för nästan en timme sedan och väntar på det bomulls-aktiga lugn som brukar infinna sig.


Jag har svårt att tro på det, men jag är förkyld. För tredje gången på två månader. Hur är det möjligt?


Pär och Elin veckohandlar på Coop, så jag är ensam med mina gulle-grisar.


Adjö.

Av Ewa - 24 september 2007 17:05

Nu har jag tagit tre droppar Theralen. Jag tog tre igår oxå för att få sova, så att jag skulle orka upp vid 8 och sedan till SATS. Jag sov, inte bra, men bättre än jag gjort de senaste veckorna. Jag gick upp före 8 och gjorde mig i ordning och satt vid datorn en stund. Där blev jag sittande. En trötthets-känsla i kroppen som är bokstavligen förlamande; jag känner att mitt ansikte inte orkar göra några miner alls idag.


Det fanns ingen mening med att åka och träna.

Det fanns ingen mening med att promenera heller.

Jag orkar inte läsa.

Jag är en usel mamma för jag orkar inte vara med Elin idag och jag orkar inte ens laga middag åt oss två (Pär är på kurs på måndag-kvällar), men hon vet hur mikron fungerar.

Vågen visade på minus sex hg, men det KÄNNS INTE och vid nästa vägning  blir det säkert plus igen.

Jag får INGENTING gjort och känner mig fullständigt värdelös!

Ska jag försöka stå ut med ångesten som alltid kommer framåt eftermiddagen och kvällen och hoppas att det är ett tecken på abstinens från Theralen ELLER ska jag unna mig själv de få droppar som behövs för att lugnet skall infinna sig och självmordstankarna försvinna även om det känns som om jag har blivit beroende?

VAR KOMMER DENNA SATANS ÅNGEST IFRÅN??!!!!

Jag tror oftast att Pär förstår mig och kan tolka tecknen när jag mår dåligt, men när vi satt i soffan igår och jag inte ville sitta nära eller bli omhållen, så utbrister han: "Vad sjutton är det med dig nu för tiden?!". Jag svarade att eftersom han har varit med mig och han läser min blog, så borde han kunna räkna ut det själv: JAG MÅR SKIT-DÅLIGT  I G E N.

Kanske är det så att han faktiskt KAN tolka tecknen, men att han inte vill tro att det är dax igen. Resultatet blir att jag snäser och skäller vilket gör att han blir sårad. Härlig stämning! När jag mår dåligt (även av andra anledningar), så vill jag alltid vara ifred och jag drar mig undan. Jag ber om hjälp om jag behöver, men väntar mig ingen automatisk markservice. Pär fungerar precis tvärtom och vill ha sällskap och omvårdnad, men så blir ju han alltid så mycket sjukare än vad jag blir oavsett krämpa.... Det här resulterar i att han behandlar mig som han själv vill bli behandlad när han är sjuk och det får samma effekt som om han skulle ge mig en present som han tycker att jag borde vilja ha. DET BLIR FEL!

Vi har kontakt flera gånger per dag via sms och det är ofta som han bara frågar hur läget är och jag är alltid ärlig; mår jag uselt, så svarar jag "Uselt" och jag vill gärna tro att signalerna går fram, men när han sedan kommer hem, så kan han i alla fall bli förvånad och t.o.m sur över att jag faktiskt mår så uselt som jag har påstått. Gaaaah!!!

Han har levt med mig och den här skiten i 17 år nu, han har en mamma som, även hon, har/har haft det här och han kan prata med sin pappa hur mycket som helst eftersom han befinner sig i samma situation, men TROTS det, så verkar han alltid lika förvånad över att jag kan må så här. Hur är det möjligt???? Beror det på att han är så vansinnigt positiv till sin läggning att han inte vill att jag ska må dåligt? I så fall vill jag oxå lära mig det knepet!


Jag älskar min gubbe och vill inte vara gift med någon annan och det är för att jag mår skit som det blir så mycket galla och gnäll, men allt oftare känner jag att jag inte kan få någon hjälp. Jag säger ofta att jag känner mig själv så himla väl vid det här laget och jag vet hur jag fungerar, men nu verkar det som att det ligger mig i fatet. Senaste gången jag träffade min husläkare, så sa hon något liknande; i slutänden så är det jag själv som vet vad som kan hjälpa mig, men det ger mig en motsatt känsla: vart ska jag då vända mig när jag inte kan hjälpa mig själv längre?


Jag har full förståelse för att Pärs tålamod tryter och jag tycker att det är märkligt att han fortfarande vill vara med mig, men när hans tålamod tryter, så kan han kliva ur bilden och koncentrera sig på något annat och hoppas att jag mår bättre senare. JAG KAN INTE DET.


Det är nästan 30 år nu som jag har haft depressioner och jag har medicinerat i minst 20 av de åren. Terapi är jag färdig med och jag vet oftast vad jag kan göra själv beroende på hur dåligt jag mår. Det finns två och endast två personer som respekterar det och som inte kommer med  förslag eller uppmuntrande tillrop och det är min husläkare och överläkaren. Det är de enda som faktiskt tror att jag kan och vet någonting om den här sjukdomen.


Nu har jag suttit och skrivit det här i mer än en timme, koncentrationen kommer och går, men nu känner jag att dropparna börjar få effekt. Det känns i ansiktet oxå för jag sitter och lyssnar på grisarnas måndagsmöte i diskussions-klubben och jag kan inte låta bli att le när jag hör allt kutter och pip som avbryts av det snabba trampet av små tassar när någon av dem rusar undan efter att ha fått en snyting (diskussions-klubben innebär ofta lite tass-gemäng, så att säga).


Adjö.


















Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10
11 12 13 14 15 16
17 18
19
20 21 22
23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2007 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards