I måndags skrev jag att jag egentligen oroade mig mer för eftervården än för själva operationen och det gjorde jag rätt i. Operationen tog en dryg timme i anspråk, men eftervården är dygnet runt i ca 2 veckor.

Nu har det gått ett dygn. Höger käke är svullen i det område där tanden satt. Det ser ut som att jag har en liten hamsterkind som jag gömmer något i, men det är inte gulligt på något sätt. Området är ömt. Sent igår kväll, efter 23, så var det dax att skölja med Corsodyl. Jag tänkte att det skulle bli skönt att kunna skölja med någon vätska över huvud taget utan att det ilade i tanden. Helvete, vad det gjorde ont!! Det kändes som om någon skar i käken utan den minsta bedövning och såret började blöda, så att jag var tvungen att bita på en av de sterila kompresser som jag fick med mig. Jag stod i badrummet med handen mot kinden och vaggade fram och tillbaka och försökte andas för att slappna av. Många minuter blev jag stående. Sedan satt jag i soffan och försökte läsa. Jag lyckades få i mig 2 Citodon, men mattheten kröp över mig, fick mig att svettas och nästan svimma. Det slutade med att jag låg på golvet där det var svalare för att sedan hasa till sängen där jag bara låg. Tack vare Stilnocten, så somnade jag i alla fall. Jag är väldigt taxam för den sömnhjälpen för vila och sömn är väldigt effektivt i alla sammanhang! Jag var på toaletten vid 3, somnade om utan problem och väcktes av Pär när han åkte till arbetet vid 6 och då passade jag på att ta mina mediciner inklusive antibiotikan som ju ska tas var 8:e timme. Sedan sov jag vidare till 11. Det var dax för munsköljning igen...... I badrumsspegeln såg jag att jag hade små fläckar av intorkat blod på läpparna och runt munnen efter gårdagkvällens sköljning. Fräscht. Verkligen fräscht. Jag ville verkligen inte skölja! Jag stålsatte mig, tog 10 ml i Corsodyl i munnen, satte händerna för ansiktet som något slags skydd och började skölja. Ingen smärta! Jag sköljde på i de föreskrivna 60 sekunderna och spottade ut en svagt rosa vätska vilket innebar att såret inte hade börjat blöda igen. Lättnad! Efter det började jag må riktigt bra, bättre än igår. Jag tog 2 Citodon mot värken och skrotade sedan runt med lite av varje. När det hade gått ungefär 1 timme från det jag hade tagit värktabletterna, så blev jag yr. Yrseln tilltog, jag blev matt och började svettas, svimmade nästan. Jag lade mig på det svala golvet igen, köksgolvet den här gången tills det kändes bättre. Jag har känt mig ganska spak sedan dess. Jag var naiv när jag trodde att det hela inte handlade om mer än att dra ut en tand. Även om jag fick endast (lokal)bedövning, så var den i hästväg och det hela var faktiskt en mindre operation och alla operationer utsätter kroppen för kraftig stress. Jag hade planerat att träna och vara igång som vanligt redan idag, men i instruktionerna för eftervården står att jag inte bör utföra "hård kroppsansträngning under den första tiden efter operationen" vilket innebär att styrketräning är uteslutet. Tandläkaren sa att lätta promenader går bra, men så spak som jag känner mig nu, så vete tusan om ens det blir av!

Jag får i mig youghurt med en tesked eftersom en vanlig matsked är för stor - det gör ont när jag gapar. Jag dricker vatten, te och Cola med hjälp av sugrör eftersom det är lättare och då kan jag undvika att det hamnar direkt i såret. Ikväll bör jag försöka borsta tänderna igen. Bättre med ett halvdant försök än inte alls. Alla bakterier måste bekämpas med alla medel som finns!

Halv-fridens.    

Av någon supermärklig anledning, så finns det bara 2 säsonger av "Monk" som har svensk text. Varför?? Hela familjen gillar denna ocd-drabbade smarta man, så jag har faktiskt köpt både säsong 3 och 4 trots brist på översättning, men vi hänger med bra alla 3 och det finns en fördel: jag slipper få blodstörtning av felaktiga översättningar. Jag blir bara mer och mer irriterad, på gränsen till hyperkänslig, ju äldre jag blir när det gäller översättning från engelska. Jag anser själv att jag är bra på, vad jag kallar, vardags-engelska och jag är definitivt bra på svenska (även om det grammatiska inte alltid är perfekt). Jag upplever det som att jag har språköra och det gör mig upprörd över att det tas allt mindre hänsyn till vårt språk. Att ha ett språk, att kunna uttrycka sig korrekt i både tal och skrift ger självförtroende och en känsla av säkerhet för att inte tala om vilket intryck man förmedlar med just dessa kunskaper. Ni som följer min blog vet att jag tittar på "The Tudors" och vad gäller den svenska översättningen i den serien....... Pär kan oxå bli upprörd över det här och igår uppmuntrade han mig att faktiskt skriva till seriens utgivare för att påpeka detta och då gjorde jag det! Nedan har jag kopierat in både mitt mail och det svar som jag överraskande nog fick idag.

Mitt mail:

"Ever so lonely" med Monsoon från 1982. En av alla dessa 80-talslåtar som jag minns när jag hör den på nytt. "Den här gillade ju jag då!". Jag gillar den nu med även om texten är en aning tjatig, men det indiska stuket är skönt.

"Banana republic" med The Boomtown Rats från 1980. Jag förstår inte videon. Gör du?

Fridens.    

Det är möjligt att jag tar en risk nu, kanske driver jag bort de läsare jag faktiskt har, de som kommenterar, men jag skriver det här i alla fall: jag tar min blog på allvar och förväntar mig kommentarer som visar att läsaren har läst själva inlägget i fråga.

Jag har haft den här blogen i 7,5 år och jag har skrivit och tänker fortsätta att skriva om allt möjligt. Att skriva är nödvändigt för mig, en sorts terapi och om jag inte ville ha kommentarer, så hade jag blockerat den möjligheten. Jag har blottat mig i många inlägg, men jag gör det inte lättvindigt, så när jag skriver ett inläggsom det igår och avslutar det med en smajlis som gör allt annat än smajlar, så blir jag förbannad och sårad när någon kommenterar det hela med "Hej :)  Hoppas du har haft en bra dag?  Ha de fint :)". Jag kommer inte att publicera den. Är jag överkänslig?

O-fridens.    

Nu är tanduslingen borta!

Ålrajt!

Jag börjar få en aning om hur ont jag kommer att få när bedövningen släpper.......

Jag behövde inte ta till Oxascand idag för som så ofta i situationer jag fasar för, så sänkte sig lugnet när det väl gällde. En känsla av resignation faktiskt.

Jag steg upp halv 10 och vid halv 11 åt jag youghurt, 2 kokta ägg och 3 (Mumin)muggar med te. Trots hunger och trots vetskapen om att jag inte skulle få äta ordentligt ett bra tag efter operationen, så fick jag inte i mig mer. Strax före 12 gick jag hemifrån i sakta mak. En positiv magkänsla smög sig på mig medan jag promenerade. En magkänsla som sa mig att det skulle gå bra. Jag har lärt mig att lita på min magkänsla för den ljuger aldrig och den går inte att ignorera.

Tandkirurgen gick igenom allt med mig, vad det innebar och vad som skulle hända. Sköterskan informerade även hon. Först av allt smorde tandläkaren in tandköttet med bedövningsgelé. I vanliga fall brukar man inte bedövas innan själva bedövningen, så det här antydde att det inte var vanlig fisbedövning jag skulle få. Efter gelén fick jag 4 injektioner. Fyra stycken! Han förvarnade om att medlet innehöll adrenalin vilket kunde ge mig kortvarig hjärtklappning, vanligt men ofarligt eftersom jag inte har problem med hjärtat. Sedan fick jag sitta i upprätt läge i tandläkarstolen medan bedövningen satte in. Det dröjde inte länge och jag fick faktiskt hjärtklappning en stund vilket fick mig att inse att jag har haft det tidigare i samband med ångestattacker - jag har faktiskt inte begripit att det var hjärtklappning! Händerna blev skakiga.

Efter 10-15 minuter blev det ryggläge igen och sköterskan steriltvättade runt munnen och lade en steril duk som täckte mig från låren och hela vägen upp över huvudet med bara en öppning för munnen. Hon fixerade duken med små tejpbitar. Där låg jag i ett sjukhusgrönt sken och kände mig hyfsat avslappnad. Sedan satte han äntligen igång. Jag kände ingenting, absolut ingen smärta! Det är klart att det kändes att han bearbetade tanden och käken, men det gjorde inte det minsta ont. Det var 2 saker som var mindre mysiga och det var att behöva lyssna på sågen(?) som han använde för att dela tanden med och så var det tufft för nacken eftersom jag hela tiden fick ligga med huvudet lätt vridet åt höger. Jag fokuserade på att andas, att slappna av och att räkna fram och tillbaka och plötsligt säger han att "Nu är halva tanden borta" och när den andra halvan var väck, så sydde han ihop såret. Jag tror att det tog en halv timme och jag var där i 70 minuter.

Jag fick med mig ett blad med instruktioner för eftervård och 2 recept: Kåvepenin och Citodon. Han sa att det var en av tandrötterna som var något kraftigare och att han fick borra i käkbenet vilket kommer att göra att jag kan räkna med att få extra ont efteråt. Det är möjligt att den vanliga dubbeldosen skulle hjälpa mot smärtan, men jag har ingen som helst lust att chansa på det eller att leka martyr och se hur stark smärta jag pallar med, så jag tackade jag till Citodon när han föreslog det. Det närmaste dygnet ska det jag äter vara flytande eller halvfast (te och youghurt med andra ord) och så ska jag skölja med en bakteriedödande lösning 2 gånger om dagen.

Sammanfattningsvis, så gick det bra precis som magkänslan antydde och ett extra plus var att räkningen slutade på 1400 kr mindre än vad jag hade fått uppgift om! Pär satt i väntrummet när jag kom ut och tillsammans gick vi till apoteket. Han köpte en orkidé till mig med vita blommor som har en mörkt lila mitt. Mannen som äger blombutiken i Salem är väldigt trevlig och vid det här laget har Pär köpt så pass många orkidéer (inte bara till mig) att han får rabatt!

Nu har jag ont. Tandvärk x 3, så jag ska ta en Citodon, göra en kanna te och äta lite youghurt och så se några avsnitt av "Tudors" där Henrik VIII ska gifta sig för fjärde gången och där han blir allt mer galen.

Fridens på er för nu är det över!   

Okej, jag erkänner: jag oroar mig mycket för morgondagens tandborttagning. Jag oroar mig så pass mycket att jag valde att dämpa ångesten med Oxascand både i morse och nu ikväll. Jag kommer att unna mig den lyxen även i morgon om det behövs och jag får ta till andra knep för att underlätta t.ex goa kläder, bra skor att promenera dit i, jag ska fylla mobilen med låtar från de 80-tals samlingar som kom så lämpligt idag och så kommer Pär att hämta mig efteråt. Kanske lyxar jag till det med en ny orkidé från blomaffären i Salem.

Vid den här tiden i morgon är det över sedan flera timmar och jag kan åtminstone skryta lite med att inte har oroat mig under hela 2,5 veckor som gått sedan jag fick besöket bokat utan bara de senaste dagarna.

O-fridens.    

......är tandeländet borta.

Jag har klippt mig idag. Håret har vuxit som 17 under 8 veckor och i högen som sopades ihop på golvet efteråt, så var det, banne mig, mer hår än vad som blev kvar på huv'et!

Halv-fridens.    

Jag har promenerat idag och det var skönt, så skönt! Jag gick ut lite för hårt - optimisten i mig - och efter det varierade tempot en hel del, men jag var hjälpt av flera gånglåtar. Det har varit lite för långa uppehåll mellan promenaderna och det kändes som det var evigheter sedan. 75 minuter, min vanligaste runda som jag gick så ofta förra hösten och i vintras.

Igår tog jag en dubbeldos mot spänningshuvudvärken och det hjälpte. Idag har jag huvudvärk igen, men den här gången hjälpte inte dubbeldosen, så det är väl ingen idé att ta fler tabletter.

Det kom ett brev från psyk-mottagningen i Södertälje. Dr DS lyckades klämma in mig den 16 oktober. Det är ju "bara" 1,5 månad dit! Ibland går det undan.

Halv-fridens.