Alla inlägg under april 2007

Av Ewa - 17 april 2007 20:31

Jag tappade sugen efter vägningen igår; trots promenader ā la marathon och trots att jag inte fuskade med maten, så visade vågen på +1 hg. Visserligen är ökningen så pass liten att den egentligen är försumbar, men jag klarar inte ens så pass små smällar. Det känns inte som om det är någon idé att fortsätta - jag kommer aldrig mer att bli smal.


Jag har suttit inomhus både igår och idag. Ångesten avtar lite i taget nu när jag är igång med medicineringen igen. Jag tar 10 droppar på kvällen och ska börja trappa ned dem oxå. Det finns EN fördel med att ha mått så här dåligt och det är att jag nu med säkerhet kan säga att jag INTE äter anti-depressiv medicin i onödan. Det är inte utan att jag har undrat emellanåt....


Natti, natti.

Av Ewa - 12 april 2007 16:39

Mysan fick följa med hem igen efter besöket hos veterinären. Den knöl som vi kunde känna kan vara ett av tre alternativ: 1) ärrvävnad, 2) lymfkörtel eller 3) en ny böld, men veterinären trodde inte det för då hade den vuxit sig större sedan upptäckten i söndags. Hon har fått ännu en medicin som ska se till att bakteriefloran i magen håller sig frisk. "De brukar tycka att den här medicinen är ganska god." Visst.... Kanske ÄR den god, men vid det här laget är Mysan väldigt trött på att ständigt fångas in, hållas fast och få någonting instucket i munnen vilket är fullt förståeligt.Ångesten drev mig ut på en kvällspromenad i RASK takt igår. Jag hade tagit droppar en dryg timme innan, men märkte inget av dem och endorfinerna slog till så pass att jag kände mig lugn resten av kvällen. Jag sov TUNGT efter flera ångestattacker, tre omgångar med droppar och promenad.Idag promenerade jag i ungefär 1,5 timme, men tempot var inte lika raskt som igår för det kändes som gårdagens promenad fortfarande satt kvar i benen, så att säga.En av de största fördelarna med att bo som vi gör, ca 4 mil söder om Stockholm och nästan på landet,, är alla djur. Nu under vintern har vi hängt ut frön, nötter och talgbollar i vad vi kallar för "Restaurang Flax" (vår granne tycker oxå om att titta på alla fåglar, så hon brukar lämna mat-bidrag i vår brevlåda) och när ruljangsen är i gång ordentligt, så kan vi se mellan fem och sex fågelarter. Vi har en ekorre oxå som vi kallar för Kurre och han kommer tillbaka för jordnötternas skull och har ofta med sig en eller ett par polare. När de får upp farten och jagar varandra runt trädstammarna.... Jösses!! På hösten, när hasseln utanför köksfönstret är full av nötter och Kurre sitter på en av de närmaste grenarna, så kan man, om fönstret är öppet, faktiskt höra hur han tuggar och knaprar med hasselnöten i ett fast grepp mellan framtassarna. Igår kväll såg jag en stor groda som tog sig över en mindre trafikerad väg. Det gick inte fort och jag var väldigt frestad att "rädda" den över till andra sidan. Idag såg jag två harar som for omkring på nästan samma sätt som Kurre & Co. Sedan finns det ett litet stall (jag kallar det så även om det kanske inte stämmer) längs en av mina rundor och där är det alltid en eller flera hästar ute. Jag älskar djur! Verkligen ÄLSKAR djur! Jag skulle välja deras sällskap framför människors flera gånger om.Min man skänker pengar till Rädda Barnen medan jag skänker pengar till WWF.Slut för idag.

Av Ewa - 10 april 2007 18:34

Jag hade en träff med min Ciprelex-doktor idag. Han tyckte att det var bra att jag hade reagerat tidigt på viktökningen och även att jag hade trappat ned själv. Jag ska byta medicin igen, men den här gången blir det en kombination av just Cipralex (med en lägre styrka) tillsammans med Zoloft (som är den medicin jag har ätit längst, ca åtta år och som har fungerat absolut bäst ända till i vintras). Vi kom fram till att det var när jag gick upp från 5 mg Cipralex till 10 mg som Suget infann sig och OM jag skulle uppleva det även med 5 mg, så ska jag slopa den och fortsätta med bara Zoloft och då öka dosen av den i stället.Det var svinkallt ute och jag hade tänkt mig en promenad efter läkarbesöket, men tappade lusten. När det blir tvär-kallt på det här sättet, så får jag så himla ont i lederna, främst knäna, men i stället för att gå raka vägen hem, så kompromissade jag genom att ta en "omväg". Jag var tvungen att gå ut igen senare eftersom jag och Pär skulle veckohandla på Konsum och efter det har knäna verkligen känts svullna.I morgon har vi tid hos veterinären för Mysan och då gäller det: ska hon bara behöva ta bort stygnen eller blir det att vi får åka hem utan vår lilla gris.....Det var i början av 1998 som jag började få besvär av höger hand; ont på ovansidan och i lillfingret och längs med handleden. Det var under en period av hög arbetsbelastning och i kombination med felaktiga arbetsställningar. Till en början insisterade jag på att få slippa några av de tyngre uppgifterna och det fick jag, men under protest från medarbetare och chef. Sedan fick jag ergonomiska hjälpmedel som hjälpte till en viss del. Efter ytterligare en period blev jag sjukskriven både på hel- och halvtid. Till saken hör att jag redan hade en hög sjukfrånvaro pga depressioner och korta perioder för vård av barn. Till saken hör OXÅ att när jag VAR på arbetet, så var jag dj-t effektiv och fick mycket gjort, men det var inte det som syntes. Inte på papper och i statistik. Vid ett tillfälle när jag var hemma och sjuk, men pga press hade anmält vård av barn, så ringer min chef, inte för att fråga hur det var med mig utan för att klargöra för mig att jag, under det senaste året, varit mer frånvarande än närvarande på arbetet.Slutligen en dag i augusti 2000 hade jag så ont i handen att jag inte ens klarade av att skriva för hand, så jag meddelade min chef (som var en annan person nu och som hade haft en något större förståelse hittills) att jag var tvungen att gå hem tidigare. "I så fall vill jag ha ett läkarintyg på det" blev hennes svar. Det här var en torsdag eller fredag och jag fick en tid hos företagsläkaren direkt på måndag morgon. Han sjukskrev mig på heltid för ett par månader framåt. Jag ringde arbetet från företagshälsovården och sa att jag inte skulle komma på ett tag. Snopet för dem, men chefen fick sitt läkarintyg.Faktum var att det var sista gången som jag träffade någon av dem för den sjukskrivningsperioden blev förlängd gång på gång på gång. Under tiden opererade jag bort en knuta på handens ovansida och jag mådde bättre och bättre. Inte bara i handen utan även i själen. Lugnet hade infunnit sig.Jag slapp stress och press från arbetet (jag hade dessutom tre timmar i resväg tur och retur). Jag slapp att ständigt vara misstrodd och jag slapp att hela tiden förklara och försvara min sjukdom. Det sägs att samhället är mer öppet för den här sortens sjukdomar och det är kanske sant om man jämför med hur det var för 20-30 år sedan, men det är ingenting som jag har märkt något av. Den sista chefen jag hade blev förvånad när hon kom underfund med att jag lyckades svara helt vanligt och artigt på tilltal trots att mådde riktigt, riktigt dåligt. Att jag är sjuk är väl ingen anledning till att inte visa vanligt hyfs! Jag blev även uppmanad att visa upp en muntrare sida utåt eftersom mina närmaste medarbetare tyckte att det blev en så jobbig atmosfär att arbeta i annars..... Man häpnar!Sjukskrivningar kan bara förlängas till en viss gräns, sedan övergår sjukpenningen i sjukbidrag som prövas hos Försäkringskassan. Jag har haft sjukbidrag i ca 3,5 år. Jag var i kontakt med arbetet ett par gånger bara och det var från personalavdelningens sida. Medan jag var anställd, så var jag aldrig särskilt social och skaffade aldrig någon kompis där som jag hade kontakt med utanför arbetstid. Bortsett från personalavdelningen, så var det INGEN som hörde av sig till mig under de år jag var sjuk, inte ens min närmaste chef. Företaget gjorde heller inga som helst insatser till rehabilitering trots att ansvaret var deras och INTE Försäkringskassans. Jag slutade anställningen den sista november 2005 efter 16 år. Det var en ömsesidig uppsägning, kan man nog kalla det och jag tror inte att någon av de jag brukade arbeta med och som var kvar där, visste om att jag slutade; jag bjöd ju inte på avskedsfika direkt. Fortsättning följer.Natti, natti.

Av Ewa - 8 april 2007 13:47

Det var ganska trevigt hos svärföräldrarna igår. Som alltid bjöds vi på MYCKET GOD mat och hemgjord citronmaräng-paj till efterrätt. Vi började diskutera att göra en resa tillsammans, vi fem som var där samt svägerskan med familj. Vi åkte till Italien allihop för två år sedan och det var lyckat. Den här gången blir det nog Kreta eller Kroatien och det blir vid Kristi Himmelsfärd nästa år. Svärföräldrarna åker själva till Ligurien på tisdag.Hela dagen och kvällen igår, så kände jag mig småfrusen och i natt har halsen kliat och jag har inte sovit så bra; jag kom inte ur sängen förrän 10.30, så idag har jag hållit mig inomhus.Jag spelade in "Passion of the Christ" igår för att äntligen få se vad det är som gör att den filmen har blivit så otroligt omtalad. Jaaa..... Jag är fullblodig ateist, men har alltid tyckt att berättelserna från bibeln är intressanta just som berättelser. Filmen hade ett mycket vackert foto och det var snygga klipp mellan filmens nutid och minnesbilder. Alla skådespelare talade den tidens arameiska vilket gjorde det hela mer trovärdigt och ingen av dem var amerikanskt snygg (ALLTID en fördel!). Eftersom den utspelar sig under Jesus sista tolv timmar, så är det väl svårt att undvika att det blir mycket om hur han plågades/torterades innan han väl blev korsfäst. Det var blodigt och mot slutet mådde jag fysiskt illa. Jag tycker INTE om den filmen. Det skämtas mycket om att judarna är ett folk plågat av dåligt samvete och skamkänslor och eftersom det var judarna själva som såg till att deras kung och frälsare blev plågad och korsfäst, så är det väl kanske berättigat.När Mysan opererats i måndags, sa de att eftersom de fått bort hela bölden var risken minimal att den skulle komma tillbaka, men idag hittade Elin en ny böld. På samma ställe. Vi ska till veterinären på onsdag för koll, men då ska vi istället låta Mysan somna in. Det känns för dj-t med tanke på hur bra hon verkar att må nu.....NU FÅR DET LOV ATT HÄNDA LITET BRA SAKER I MITT LIV!!!Tack på förhand.Slut för idag.

Av Ewa - 6 april 2007 17:28

Idag fullföljde jag promenaden från igår, men utan stavar och i ett tufft tempo och det tog 1 timme och 45 minuter. Från och med idag kallas den "Superlånga promenaden" till jag hittar en som är längre. Det kändes i benen och stretchingen efteråt var mer nödvändig än någonsin, speciellt som jag inte stretchade igår. I början av promenaden kände jag mig gråtfärdig och Pär, som var med tyckte nog inte att jag var så mycket sällskap för vi pratade nästan ingenting. Om jag hade haft lite ryggrad tidigare, så hade jag sagt till honom att jag ville gå ensam, men jag fegade ur. Det var inte förrän halvvägs som jag började må lite bättre och det var väl endorfinerna som äntligen gjorde sig hörda.Jag har mått hyfsat under eftermiddagen och tog 5 droppar klockan 14.30 Även om jag behövde droppar till frukosten, så tog jag inga eftersom jag hade mina aningar om att det var de som gjorde att jag mådde så dåligt igår när jag var ute. Om jag inte hade känt mig och varit så pass tjock som jag är, så hade jag kostat på mig droppar och hoppat över promenaden i stället.Jag kommer att ta några rutor av en Marabou Frukt & Mandel som ligger i kylen, men annars har jag inte avvikit.I morgon blir det vilodag och påsklunch hos svärföräldrarna.Slut för idag.

Av Ewa - 5 april 2007 22:33

Samma eftermiddag som Cipralex-läkaren ringer (igår) och jag kan rapportera att jag mår hyfsat trots min självsvåldiga nedtrappning, så rasar allt. ALLT. Jag är tillbaka där jag var för knappt två månader sedan med ångest, självmordstankar och ett humör som har mycket övrigt att önska.Idag har jag tagit fem droppar klockan nio och klockan 14. Jag tog mina sedvanliga åtta droppar klockan 19 och det är snart fyra timmar sedan och jag känner att ångesten försöker att klösa sig fram genom den barriär av lugn som de bildar. Jag orkar inte vara med Pär utan irriterar mig på precis allt han gör och inte gör; allt från hans högljudda sväljande till hans tysta fördömande och "Jag SA ju att det skulle bli så här om du slutade med Cipralex!". Jag orkar inte var med Elin heller även om hon inte är krävande på samma sätt. Jag blir t.o.m irriterad på marsvinen som (det är hur jag upplever det just nu) ALLTID små-kivas och ALLTID måste hävda sin rang i flocken.Vi är bjudna till mina svärföräldrar på påsk-lunch på lördag och i början tackade jag nej eftersom jag inte mådde bra vid tillfället i fråga. De sa i alla fall att jag är välkommen och att jag bara behöver säga till om jag ändrar mig. Det gjorde jag. Eftersom jag ju "trots allt har mått hyfsat trots nedtrappning". Två dagar efter vi har meddelat dem det, så rasar allt och jag har inte längre vare sig lust eller ork att följa med. Vi får väl se när det väl blir lördag.Jag tog, som sagt droppar vid frukost-dax och vid tio-tiden tog jag med mig stavarna ut i det strålande solskenet och jag hade planerat en riktig lååångpromenad. När jag knatat på i ca 80 minuter (då hade jag kanske 30 minuter kvar enligt planen), så började jag känna mig obehagligt trött och tung i hela kroppen. Det slog mig att det nog var en effekt av dropparna. Jag var så törstig oxå! Jag valde att korta av promenaden och att dessutom bära stavarna den sista biten hem och jag gick långsamt. Väl hemma drack jag ett stort glas vatten, åt en banan och satt ned. Sedan mer vatten. Det hjälpte.Idag har jag ätit massor av kakor och fika-bröd och efteråt blir jag äcklad av mig själv och slår på mig själv och lovar mig själv att det var sista gången. Jag har börjat med en mat-dagbok där jag skriver upp precis vad och hur mycket jag äter (inte helt olikt den points-förteckning jag använde mig av i Viktväktarna) för jag har misstankar om att det blir lite så'nt om jag får komma till sjukgymnasten. I slutet av sommaren bestämde jag mig för att köra stenhårt med kost och träning fram till och med april månad i år för att sedan göra en fettsugning. Pär var med på det och jag tror att vi t.o.m började spara till det, men ingenting av det har ju fungerat eftersom jag har mått sämre än på många år. Jag vet nu, att det fett som jag har på magen är så'nt fett som jag inte kommer att bli av med hur mycket jag än bantar och tränar. Det är den sortens fetma som flera i min familj har och som alltså är ärftlig och det är denna mage som äcklar mig, så till den grad att jag får lust att ta en kniv och skära bort det.Jag avskyr mig själv och jag hatar att leva.Natti, natti.

Av Ewa - 4 april 2007 23:50

Jag är inte mycket för alla dessa engelska uttryck som blandas in i svenskan och som är på väg att urvattna vårt språk, men idag använder jag ett:LIFE SUCKS!!!Natti, natti.

Av Ewa - 3 april 2007 19:40

Jag veckostädade nedervåningen. Elin städade sitt rum och marsvinsburarna. Det är så rent och fint nu och det känns brrrra! Jag är förvånansvärt trött i kroppen efter det här och har ont både i knäna och i handen, men att smörja in Zon-salva inför natten brukar hjälpa.Mysan börjar bli sig själv igen. Hon har bott tillsammans med Tösen ("byäldsten" och nr tre från höger på bilden) som är den som är absolut lugnast. Hon äter både grönsaker, hö och kraftfoder och dricker vatten som hon ska. Hon är inte riktigt lika alert, men det kan ta några dagar. Operations-såret ser ut som det ska det med.Elin har varit på bio med en kompis, på Heron City och Pär har åkt för att hämta dem. De skulle se "Nina Frisk".Snart försvinner det sista dagsljuset och det är knappt två plusgrader ute, så i natt blir det tydligen både klart och kallt.Natti, natti.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2007 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards