Jag hade en träff med min Ciprelex-doktor idag. Han tyckte att det var bra att jag hade reagerat tidigt på viktökningen och även att jag hade trappat ned själv. Jag ska byta medicin igen, men den här gången blir det en kombination av just Cipralex (med en lägre styrka) tillsammans med Zoloft (som är den medicin jag har ätit längst, ca åtta år och som har fungerat absolut bäst ända till i vintras). Vi kom fram till att det var när jag gick upp från 5 mg Cipralex till 10 mg som Suget infann sig och OM jag skulle uppleva det även med 5 mg, så ska jag slopa den och fortsätta med bara Zoloft och då öka dosen av den i stället.Det var svinkallt ute och jag hade tänkt mig en promenad efter läkarbesöket, men tappade lusten. När det blir tvär-kallt på det här sättet, så får jag så himla ont i lederna, främst knäna, men i stället för att gå raka vägen hem, så kompromissade jag genom att ta en "omväg". Jag var tvungen att gå ut igen senare eftersom jag och Pär skulle veckohandla på Konsum och efter det har knäna verkligen känts svullna.I morgon har vi tid hos veterinären för Mysan och då gäller det: ska hon bara behöva ta bort stygnen eller blir det att vi får åka hem utan vår lilla gris.....Det var i början av 1998 som jag började få besvär av höger hand; ont på ovansidan och i lillfingret och längs med handleden. Det var under en period av hög arbetsbelastning och i kombination med felaktiga arbetsställningar. Till en början insisterade jag på att få slippa några av de tyngre uppgifterna och det fick jag, men under protest från medarbetare och chef. Sedan fick jag ergonomiska hjälpmedel som hjälpte till en viss del. Efter ytterligare en period blev jag sjukskriven både på hel- och halvtid. Till saken hör att jag redan hade en hög sjukfrånvaro pga depressioner och korta perioder för vård av barn. Till saken hör OXÅ att när jag VAR på arbetet, så var jag dj-t effektiv och fick mycket gjort, men det var inte det som syntes. Inte på papper och i statistik. Vid ett tillfälle när jag var hemma och sjuk, men pga press hade anmält vård av barn, så ringer min chef, inte för att fråga hur det var med mig utan för att klargöra för mig att jag, under det senaste året, varit mer frånvarande än närvarande på arbetet.Slutligen en dag i augusti 2000 hade jag så ont i handen att jag inte ens klarade av att skriva för hand, så jag meddelade min chef (som var en annan person nu och som hade haft en något större förståelse hittills) att jag var tvungen att gå hem tidigare. "I så fall vill jag ha ett läkarintyg på det" blev hennes svar. Det här var en torsdag eller fredag och jag fick en tid hos företagsläkaren direkt på måndag morgon. Han sjukskrev mig på heltid för ett par månader framåt. Jag ringde arbetet från företagshälsovården och sa att jag inte skulle komma på ett tag. Snopet för dem, men chefen fick sitt läkarintyg.Faktum var att det var sista gången som jag träffade någon av dem för den sjukskrivningsperioden blev förlängd gång på gång på gång. Under tiden opererade jag bort en knuta på handens ovansida och jag mådde bättre och bättre. Inte bara i handen utan även i själen. Lugnet hade infunnit sig.Jag slapp stress och press från arbetet (jag hade dessutom tre timmar i resväg tur och retur). Jag slapp att ständigt vara misstrodd och jag slapp att hela tiden förklara och försvara min sjukdom. Det sägs att samhället är mer öppet för den här sortens sjukdomar och det är kanske sant om man jämför med hur det var för 20-30 år sedan, men det är ingenting som jag har märkt något av. Den sista chefen jag hade blev förvånad när hon kom underfund med att jag lyckades svara helt vanligt och artigt på tilltal trots att mådde riktigt, riktigt dåligt. Att jag är sjuk är väl ingen anledning till att inte visa vanligt hyfs! Jag blev även uppmanad att visa upp en muntrare sida utåt eftersom mina närmaste medarbetare tyckte att det blev en så jobbig atmosfär att arbeta i annars..... Man häpnar!Sjukskrivningar kan bara förlängas till en viss gräns, sedan övergår sjukpenningen i sjukbidrag som prövas hos Försäkringskassan. Jag har haft sjukbidrag i ca 3,5 år. Jag var i kontakt med arbetet ett par gånger bara och det var från personalavdelningens sida. Medan jag var anställd, så var jag aldrig särskilt social och skaffade aldrig någon kompis där som jag hade kontakt med utanför arbetstid. Bortsett från personalavdelningen, så var det INGEN som hörde av sig till mig under de år jag var sjuk, inte ens min närmaste chef. Företaget gjorde heller inga som helst insatser till rehabilitering trots att ansvaret var deras och INTE Försäkringskassans. Jag slutade anställningen den sista november 2005 efter 16 år. Det var en ömsesidig uppsägning, kan man nog kalla det och jag tror inte att någon av de jag brukade arbeta med och som var kvar där, visste om att jag slutade; jag bjöd ju inte på avskedsfika direkt. Fortsättning följer.Natti, natti.