Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i soffan och läste. Jag försjönk i boken på ett underbart sätt. Det var nästan en fysisk upplevelse av att sjunka nedåt. En skyddande bubbla som hindrade min koncentration från att brytas. "Här skulle jag kunna sitta resten av dagen!", tänkte jag. Jag ville inte åka. Jag orkade inte. Jag följde med, men orkade inte prata i bilen på väg dit. Jag försökte hålla kvar den skyddande bubblan. Prat kunde spräcka den. När vi kom till svärisarna sprack den. Jag ville åka hem! Det hördes prat, men vi var de första att anlända. Svärisarna lyssnade på radio på en volym anpassad till 80-åriga öron. De har ett ljudsystem med högtalare i varje rum och vart jag än gick hörde jag P1. Jag började få panik. "Jag ska nog åka hem.", sa jag till Pär. Han föreslog att jag skulle sitta ned och ta det lugnt. Hur skulle jag kunna göra det? Det fanns inte en lugn vrå någonstans! Klockan 14 stod jag i "biblioteket" och tittade ut mot Klara kyrka när nyhetssändningen från Ekot började. Den första nyheten var om en självmordsbombning som hade dödat många människor. God jul... Tanken på att vänta ut ångesten och paniken drog genom hjärnan. Det kan kännas bättre om jag inte isolerar mig, så jag gick till köket där de andra var och det kändes bättre. I en halv minut. Sedan passerades gränsen för vad jag orkade med och jag sa till svärmor att jag skulle åka hem. Hon känner till ångest och jag behövde inte förklara. När jag väl hade bestämt mig fick jag bråttom. Jag ville hinna därifrån innan de andra kom och jag flydde ut genom dörren, nedför trappan, slet med all dörrar som kändes mer i vägen än någonsin medan jag krängde på mig ryggsäcken och stängde jackan. Det skulle gå ett tåg om 8 minuter och jag fortsatte i samma flykttempo och hann med. Från centralen till Södra till Årstaberg till Älvsjö till Stuvsta och först då kände jag att lugnet sänkte sig lite i taget. 

2 minusgrader och frostigt. Nu är det mörkt ute, men solen strålade ordentligt och skymningen var vacker. Jag är välsignat ensam. Det är tyst. Knattret från tangentbordet är det enda som hörs. Marsvinen vilar just nu. Jag ska koka skruvpasta till tomatsoppa och rosta bröd. Sedan ska jag göra en kanna te. Alternativ jul så god som någon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...

Idag tog jag mig över tröskeln och körde ett lätt pass med gummibanden. Det var en mjukstart som kändes som ett prova-på-pass och det gick bra och var hyfsat skönt. Hostan drog inte igång. Nu, fem timmar senare, känner jag att träningsvärken kommer a...