Mitt liv i ord

Så här års funderar jag mycket på Kiruna och min uppväxt där. Jag funderar ofta på att åka dit igen. Jag vet inte varför det är mer just om våren och sommaren. Kanske för att det är lättare att resa så här års. Just i år är lusten (???!) behovet (?) att åka upp för att konfrontera minnena större än vad det brukar vara och det har dragit igång minnen........

Jag har haft glasögon sedan högstadiet och det har lill-syrran oxå, men det var banne mig ingen självklarhet att jag skulle få det trots att jag låg på golvet bara en meter från tv:n för att kunna se något.

Det var lill-syrrans närsynthet som uppmärksammades av skolan, tror jag och när hon gick till optikern, så följde jag med helt enkelt och fick synen kollad även jag. Det var inte mina föräldrars förtjänst!

Jag minns när jag hämtade ut mitt första par glasögon hos Westerlund Ur & Optik att optikern påpekade för en kollega att det var väldigt starka glas för att vara i ett första par glasögon. Hon sa det med låg röst, men vi vet ju alla att även små grytor har öron. Ibland stora sådana.

Nä, att vara mammas favoritbarn innebar inga fördelar, så här med facit i hand.

Varför uppmärksammade inte vare sig mamma eller pappa mitt behov av glasögon??!!! När Elin klagade över återkommande huvudvärk, så drog vi med henne till optikern direkt och hon fick läsglasögon och det var väl knappast det jobbigaste som vi har behövt göra.

O-fridens.

Onsdagens läkarbesök har dragit igång en massa funderingar. I syfte att lära känna mig inför utlåtandet, så frågade A om mitt förhållande till min mamma. Mitt förhållande med mamma var inte bra.

Jag var oplanerad unge nummer 5 efter ett 10 år långt uppehåll efter en kull på 4 barn där det yngsta var 10 år när jag föddes. Jag blev mammas favorit och med facit i hand och som alla psykologer vet, så är det inget att sträva efter. Jag blev bortskämd och överbeskyddad och om uttrycket curling-förälder hade funnits redan då, så hade det passat in. När jag var 1,7 år föddes lillsyrran och det jag har lärt mig om barns psykologi, så är det inte någon idealisk ålder att få syskon i eftersom man behöver sina föräldrars hela uppmärksamhet. Lillsyrran blev oxå bortskämd eftersom den ekonomiska situationen förbättrades när den första kullen flyttade hemifrån och det är helt logiskt även om våra äldre syskon har låtit oss förstå att de ogillade det, men av någon anledning, så blev hon inte försvagad utan lyckades söka sig utåt för annan bekräftelse från t.ex. kompisar.

Jag minns min mamma som väldigt bitter. Hon kunde glimta till ibland och vara riktigt rolig, men för det mesta var hon trött, sjuk, gnällig och bitter. Den sortens gnällare som inte gör något åt det hon tycker är fel och som jag numer är allergisk mot. De gånger jag själv var sjuk, så räknades det bara om jag även hade feber (som vuxen får jag ytterst sällan feber och jag minns inte att jag hade det som barn eller ungdom heller). Hon vände sig ofta till mig för att beklaga sig över pappa och det är ett kardinalfel som man som förälder inte ska göra, men som jag har kommit på mig själv med att göra inför min egen dotter. Ajabaja! När jag var i 20-årsåldern och hon var i mitten av 60-årsåldern, så sa hon ofta att det inte var någon idé för henne att kosta på sig nya kläder för hon skulle ändå dö snart. Kardinalfel numro 2 och jag själv har gjort samma klavertramp även om jag uttryckte det annorlunde. Inte bra. 

Läkare A sa, att man som favoritbarn har som uppgift att finnas där för att bekräfta (i det här fallet) mamman och att det får som följd att man själv inte får den nödvändiga bekräftelsen som är nödvändig för att utvecklas som det är tänkt. Som tonåring, ung vuxen och vuxen upplever man en enorm tomhet. Det här har fått mig att grunna, så att jag nästan fått huvudvärk. Stämmer det här? Kan det verkligen vara så?! Kan det vara så att jag, förutom den rent ärftliga anlagen för depression dessutom har belastats med denna tomhet? Är det min bortskämda barndom som är en förklaring till att jag hela tiden känner mig känslokall och likgiltig för det mesta runt omkring mig? Jag är i och för sig säker på att den långvariga medicineringen oxå påverkar det här i form av biverkningar. Det känns som om någonting klickar till och faller på plats, det kan jag inte förneka, men det känns oxå djävligt tragiskt! Fy, tusan vilka konsekvenser det får!

Det här är min blog och jag är medveten om att den är offentlig, men att skriva så här pass öppet hjälper mig och om ni känner att ni vill kommentera - vad som helst - så var inte rädda att göra det! Jag är taxam för all respons utom personliga påhopp, vill säga.

Fridens.

Ett sista ögonblick. Det ögonblick som jag kan tänka mig att skriva om och som inte är alltför långrandigt är när Pär och jag hittade Paradiset.

En söndag i slutet april 1999. Mulet, regnigt och onödigt svalt. Elin var utlånad till vår kontaktfamilj  och vi skulle hämta henne på vägen hem.

När vi kom fram till bostadsrättsförningen Rönninge Källa (fint namn, eller hur?), så letade vi upp mäklaren som befann sig i nr 1 som var visningslägenhet. Det var en trea och när vi talade om att vi ville se en fyra, så tog hon med oss till nr 39. Vi gick efter henne uppför en ute-trappa och sedan låste hon upp en knall-blå ytterdörr med en fönsterruta av vattrat glas. Vi kom in i en hall med badrummet rakt fram, en trappa upp till övervåningen, vardagsrummet till vänster, ett mindre rum till höger samt köket som låg vägg i vägg med det lilla rummet.

Jag minns hur jag gick igenom vardagsrummet och in det rum som nu är vårt sovrum. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på balkongen som låg under tak vilket gav rummet en ombonad känsla, en trygg känsla. När jag sedan ställde mig i vardagsrummet och tittade ut på gården, så kände jag det. Här vill jag bo. Det var det här vi hade letat efter (för vi hade varit runt och kikat på en hel del hus och lägenheter)! Vi hade kommit hem! Jag ropade på Pär som var i ett annat rum tillsammans med mäklaren och sa vad jag tyckte. Han kände samma sak! Vi talade om för mäklaren att vi var intresserade och mer än intresserade för vi ville skriva på där och då! Sagt och gjort!

En dryg månad senare, den 17 maj 1999, så åkte Pär och jag till NCC:s kontor på Tegeluddsvägen och skrev på kontraktet det slutliga kontraktet och fick nycklarna till vårt Paradis. Vi började genast att planera vår sista flytt.

Fridens.

Mina syskon. Vojne, vojne. Om mina syskon tycker jag inte. Jag har skrivit om de i olika inlägg i olika sammanhang, men oftast om ett av dem. Jag har 5. Eftersom min biologiska familj alltid har dragits med ett otal fysiska sjukdomar, så har den delen fått oönskade propotioner och om jag väljer att inte skriva om det, så blir texten om mina syskon extremt kort.

Mina syskon, den korta versionen.

Syster 1, född 1950, bor i Alvesta. Skild. 2 vuxna barn, 1 barnbarn. Ingen egentlig yrkeskarriär.

Bror, född 1952 (?), bor i Örebro. Seprarerad. 2 vuxna barn, 2 tonårsflickor. Lärare.

Syster 2 född 1953 (?), bor i Borås. Gift. 2 vuxna barn. Sjukpensionär.

Syster 3 född 1955, bor i Haninge. Förlovad. A-kassehandläggare.

Syster 4 född 1966, bor i Stockholm. Gift. 1 barn. Egen företagare.

Summa sumarum: 4 stycken är äldre än jag och 1 är yngre.

Mina syskon, den längre versionen. Den bittra versionen.....

Syster 1. Mina minnen av henne från när jag fortfarande bodde hemma är att hon var väldigt bitter på våra föräldrar bl.a. för att varken hon eller Syster 2 fick studera vidare medan Bror fick det. Hon flyttade hemifrån i protest och tog Syster 2 med sig som då var 17 år. Nere i mörkaste Småland hittade hon sin kärlek som hon fick 2 barn med och som hon långt senare skilde sig ifrån. Jag har alltid upplevt henne som just bitter och arg, högljudd och stolt över de gånger hon skällde ut någon; det gick inte att sätta sig på henne. När Syster 4 fyllde 25 år, så övernattade hon + make hos Pär och mig efter kalaset. Den kvällen fick jag höra hur hon hade räddat livet på mig. Pappa hade tydligen inte velat ha fler barn efter Syster 3 och hotade med att slänga mig i sopnedkastet, men då ingrep Syster 1. Tystnaden efter detta avslöjande var så fruktansvärt kompakt att jag hade behövt en yxa för att klyva den. Hennes man sa inget. Pär sade inget. Jag var helt lamslagen. Jag sa inte ett ord mer till henne under det besöket. De åkte hem dagen efter. Jag har frågat mamma och pappa om detta och de förnekar (naturligtvis) alltihop. I dagsläget är Syster 1 väldigt sjuk och har, enligt Syster 3 krympt ihop till en liten gumma. Hon fyllde 60 år i somras, men jag var inte med och firade henne.

Bror. Usch! Han har förstört så fruktansvärt mycket för mig!!! Varje gång som han kom hem och hälsade på, så ville jag helst av allt rymma hemifrån! Han var på mig hela tiden om vad jag läste och inte läste, om vad jag lyssnade på för musik och vilka filmer jag såg och till och med vad jag och mina klasskompisar pratade om; han var en livs levande åsiktsmaskin på 2 ben och sedan dess har jag såååååå svårt för människor som tycker någonting om precis allting. Det är han som är skyldig till mitt taskiga självförtroende genemot killar eftersom jag fick intrycket av att ingen kille kunde bli intresserad av mig om jag inte hade något riktigt intelligent att säga. Det är han som är skyldig till att jag fortfarande kan komma på mig själv med att skämmas för om den boken jag läser inte är tillräckligt seriös! När jag begick mitt första självmordsförsök, så hade han sagt i telefonen till mamma att han nog hade väntat sig det. Vad?! Är det så konstigt att jag inte har haft någon som helst kontakt med honom sedan jag flyttade till Stockholmstrakten mer än det besök Pär, Elin och jag gjorde för 10 år sedan (det gällde saker som blivit över efter att pappa hade dött). Det är Syster 3 som har hållit mig à jour vare sig jag velat eller inte och det sista jag hörde om honom är att han mår skit efter separationen och har problem med hjärtat förutom Bechterews (ryggen stelnar vilket gör att man går med böjda ben) och annan skit som han fått i arv. Han har sagt till mig att jag alltid har varit hans favoritsyster mycket beroende på att han har känt igen sig själv i mig. Jag ryser av obehag.

Syster 2. Hon har alltid varit betydligt mer lågmäld än Syster 1 och mjukare. Jag har inga egentliga minnen av henne som person eftersom hon flyttade hemifrån när jag var endast 2 år. Hon har en del märkliga idéer om att man, som kvinna, inte kan vara riktigt lycklig om man inte är i ett förhållande och det är flera gånger som Syster 3 inte har blivit inbjuden just för att hon då varit singel. Jag besökte henne och hennes man den första midsommaren sedan jag flyttat hemifrån. På den tiden hade jag väääääldigt dåligt självförtroende och pratade inte särskilt mycket. Vår mamma ringde medan jag var där och jag hörde hur Syster 2 sa: "Det är trevligt att ha henne här även om hon inte säger så mycket.....". Vid ett annat tillfälle den helgen, så erkände hon att hon lät bli att prata i hopp om att pressa mig till att prata. Den senaste gången som jag hade kontakt med henne var via telefon för ett par år sedan när hon hade tagit på sig att ordna upp allt tjafs med pappas urna som äntligen skulle gravsättas. Kan ni gissa vad det första hon sa till mig innan hon ens hälsat (det var Pär som svarade i telefonen den gången)? "Jag hörde att du har fått samma diagnos som jag (psoriasis artrit)!" och sedan kom en lång litania om att hon precis blivit sjukpensionär och att hennes dotter hade skolios precis som vår mamma hade haft. Inga kommentarer.

Syster 3. Hon är 10 år äldre än jag och den som jag har mest kontakt med trots att den kontakten är minimal. Hon är den enda som jag kan tänka mig att umgås med. Hon bodde i Falun en massa år och arbetade inom kommunen. Sedan flyttade hon till Vällingby, men när hon träffade sin sambo, så slog de ihop sina påsar i hans hus ute i Haninge och där blev hon kvar. Hon är den som är allra värst drabbad av familjesjukdomen reumatism (från armbågarna ned till fötterna och flera reservdelar), men hon är ändå den av oss alla sjuklingar som har haft det soligaste humöret. De senaste gångerna som jag har pratat med henne och om hennes alla operationer, så har hon, till slut, erkänt att hon börjar krokna och att hon nog kommer att ansöka om permanent sjukersättning. Om hon inte får det..... Visserligen är hon den jag tycker bäst om, men det blir för mycket sjukdomsprat och som syskon borde vi ha annat att tala om. Det är i alla fall vad jag önskar.

Syster 4. Hon är 1,5 år yngre än jag och hon kom till världen när jag var i en känslig ålder och behövde min mammas uppmärksamhet som mest. Jag var sladden, som kom efter ett 10 år långt uppehåll, så Syster 4 kallar jag för skarvsladden. Vi har ofta fått höra från den äldre kullen hur bortskämda vi var och visst var vi det! Det var bara vi 2 barn hemma och mamma började dessutom arbeta vilket gjorde att ekonomin förbättrades. Vi har haft otrolig glädje av varandra tack vare att vi var så tätt i ålder och vi hängde ständigt ihop fram till att jag hoppade av gymnasiet. När hon gått ut gymnasiet, så flyttade hon hemifrån för att vidareutbilda sig med reklambranschen i siktet. När jag sedan flyttade hemifrån, så delade vi en 1:a i Hägersten söder om Stockholm i ett par månader för att sedan flytta till en 3:a i Flemingsberg oxå söder om Stockholm. Det var i den vevan som mina depressioner i kombination med uselt självförtroende började bli märkbara i negativ bemärkelse. Syster 4 träffade en kille som flyttade in till oss vilket jag inte alls tyckte om, så då flyttade jag ut i stället till en urmysig 1:a i Skärholmen och det är nog efter det som vår kontakt började tunnas ut för att till slut dö helt. Syster 4 har alltid haft ett helt annat självförtroende vilket gjorde att jag halkade efter och blev alltmer avundsjuk. Hon har oxå hävt ur sig mindre genomtänkta saker vad gäller depressioner, men vi har helt enkelt gått åt varsitt håll sedan vi blev vuxna. Ärligt talat, så har jag svårt att förstå att vi är syskon. Att jag är syster till någon av ovanstående personer.

Summa sumarum: jag hade glädje av min lillasyster när jag var yngre. Jag tycker fortfarande om Syster 3, men i övrigt, så har jag inte haft någon glädje av mina syskon. De är energitjuvar hela bunten.

Fridens.

Ett ögonblick. Ett liv består av oändligt antal ögonblick, det säger sig självt, men hur många av dessa ögonblick sticker ut? Flera stycken, men det första som dök upp i mitt minne när jag läste förslaget till ämne för dagen var en sommardag i Kiruna för 10 år sedan.

Pär, Elin och jag åkte till min barndomsstad i juli 2000. Dels för att Elin skulle få se var hennes mamma kom ifrån och dels för att jag kände att jag behövde åka dit en gång till eftersom jag hade valt att inte vara med på pappas begravning tidigare det året.

Vi var i Kiruna över en helg och en av dagarna åkte vi till kyrkogården i Poikkijärvi där både mamma och pappa hade begravts. Den juli-månaden tillhörde en av de regnigaste i Kirunas historia samtidigt som det var hyfsat varmt, runt +20. När Pär och jag var på mammas begravning, 1997, så sa pappa att hennes urna skulle gravsättas på sluttningen ned mot sjön. "Det är en fin utsikt där" minns jag att han sa. Alltså gick jag först för att leda vägen mot sluttningen. Där var den, gravstenen med mina föräldrars namn i svart mot grått. Jag stod där länge. Tankarna och känslorna kom och gick. Det var varmt. Det var fuktigt till följd av allt regn. Jag stängde Pär och Elin ute. Vad jag däremot inte kunde stänga ute var horderna av mygg. De var överallt och surrade i mina öron och till slut kände jag att jag höll på att få panik. Jag måste därifrån. Genast. Jag började gå därifrån. Fort. Samtidigt försökte jag vifta bort de efterhängnsna blodsugarna.

När vi var tillbaka i hyrbilen med myggen på utsidan och körde därifrån, så sprack molntäcket upp och solstrålarna kunde tränga igenom och det såg ut precis som på altartavlan i Kiruna kyrka. Då, i precis det ögonblicket kändes det som att mamma och pappa försökte tala om för mig att de hade det bra och att jag kunde släppa dem.

Klickbar. 

Fridens.

PS. Något som jag var omedveten om vid det tillfället var att pappas urna fortfarande stod på en hylla i kapellet. Vid begravningen i januari det året, så låg tjälen så djup att de inte hade kunnat gravsätta urnan. Sedn blev den bortglömd och stod där på hyllan i 7 år. Pappas urna är numera gravsatt bredvid mammas.

.....med föräldrar och att vara föräldrar. En nära vän hade en mamma som inte var kandidat till "Årets mamma" och mina föräldrar var inga stjärnskott de heller. Misshandel, både fysisk och psykisk, negligering, ren vanvård, sexuella övergrepp, ihjältigning av problem osv. Det finns väldigt många sätt man kan misshandla sitt barn på både medvetet och omedvetet.

Var går gränsen för att en förälder gör så gott den kan? Jag tycker att man alltid pratar om att man ska förlåta sina föräldrar eftersom de gjorde så gott de kunde med de kunskaper de hade. Om det handlar om kunskaper, så kan man alltid skaffa mer, eller hur? Om jag tar mina egna föräldrar, så hade de kunnat försöka prata med mig eller vända sig till skolsjukvården eller den vanliga sjukvården eller prata med mina syskon. I stället valde de att inte reagera förrän jag begått mitt första självmordsförsök (min okäre bror uttryckte ingen som helst förvåning när det hände). Nej, jag kan inte förlåta dem för det! Som förälder befinner jag mig i en liknande situation och det är mig fullständigt främmande att inte agera för Elins skull. Inte fan skulle jag acceptera att hon, som jag gjorde, låste in sig i sitt rum med sina tårar och musik! Att jag egentligen inte hade kompisar utanför skolan tolkade mina föräldrar som att jag tyckte om att vara ensam (det var visserligen inte helt fel) i stället för att luska fram att mitt självförtroende var så ynkligt att det bara flämtade. Jag vågade det ju för helvete ingenting!! Eftersom jag klarade av skolan, så var det väl inga problem för inte mådde jag väl dåligt när jag orkade sköta skolan? Nä, jag tror inte på det där med att förlåta sina föräldrar för att de förmodligen gjorde så gott de kunde för mina kunde ha gjort mer! De var båda 42 när jag föddes och dryga 43 när lillasyster föddes. Det här var i mitten av 60-talet när det fanns medel att förhindra graviditeter och om man, som de, redan hade 4 barn (varav det yngsta var 10 år) och var ganska slitna av både barn och av egna sjukdomar, så varför skaffar man då ytterligare 2 barn??

Härom dagen köpte jag en för mig ny tidning, M-magasin Hälsa och Psykologi och den hade temat "Mamma". I en artikel står följande att läsa:

"Det handlar inte om att skylla på mamma. Det är inte hennes fel om ditt liv går snett. Men hennes person och hennes sätt att vara mamma har format dig och din uppfattning om livet. Det var hon som gav dig grundkursen. Hur man relaterar till andra människor. Hur man gör för att få kärlek. Vad som är viktigt i livet."

Jag tycker att det är motsägelsefullt. Jag håller med om att det inte går att skylla allt på sin mamma eftersom man har ansvar för sitt eget liv, men om mamman inte har försett en med så bra verktyg som möjligt? Om mamman bara lämnade över de verktyg som hon hade fått från sin mamma utan att utveckla de på något sätt? Utan att ha skaffat sig själv mer kunskaper? Har man inte, som förälder, ett ansvar för att utvecklas, ett ansvar för att inte bara trampa på i samma fotspår som sina egna föräldrar? Även om man hade världens bästa och perfekta föräldrar, så måste man själv bidra med något nytt när man, i sin tur, får barn för annars stannar allt av.

Fridens.

När Elin var liten, så hade vi avlastning av en sk. kontaktfamilj som vi fick kontakt med genom BUP. Det var samma 2 kuratorer som hade spädbarnsgruppen som ordnade kontaktfamiljen, men - och så här med facit i hand tror jag att det hade betydelse - kontaktfamiljen var ingen "riktig" kontaktfamilj utan bestod av ett äldre par som en av kuratorerna kände privat. Det var i alla fall värt ett försök.

Det äldre paret kom hem till oss för att fika och ta en första kontakt. Jag minns att vi satt runt köksbordet och att Elin (som var ca 1,5 år) gick fram och tillbaka runt bordet och kikade på dem ur alla möjliga och omöjliga vinklar dvs. hon flörtade skamlöst och de föll. Vi bodde i Södertälje då och Paret bodde lite utanför, som på landet. Paret hade en vuxen son med familj (en dotter i samma ålder som Elin och en på gång).

Av någon anledning fick Pär och jag, redan från början, veta att Parets son med familj inte var överdrivet förtjusta i att de ställde upp som kontaktfamilj. Underförstått var de svartsjuka. Jaha.... Skulle vi vara extra tacksamma? 

Vi kom överens om att de skulle ha Elin hos sig en helg i månaden, från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det fungerade alldeles utmärkt! Elin tyckte om att sova borta och - naturligtvis - älskade hon att ha 2 vuxnas konstanta uppmärksamhet, 2 vuxna som inte såg något som helst fel hos detta lilla charm-troll. Så småningom blev Elin och Parets båda barnbarn riktiga bundisar och tillbringade flera helger tillsammans.

Det dröjde länge innan Pär och jag fick träffa Parets son och svärdotter. Det var som om de ville hålla 2 olika världar isär. Svärdottern visade sig vara lättare att få kontakt med än sonen, kanske för att hon var just ingift och inte lika svartsjuk. Pär har alltid haft lättare att prata med olika sortes människor än vad jag har och han har förmågan och orken att anstränga sig även när allt inte flyter. Jag orkar sällan anstränga mig. Ju längre tid som vi kände Paret desto tydligare blev det för mig att vi inte hade så mycket att prata om. Jag upplevde det ofta som att vi hade öppnat dörren mycket mer än vad de hade. Det kändes som om de visste mer om oss än vi om dem; inga föräldrar i närheten, förlossningsdepresson, vanliga depressioner, spädbarnsgruppen, behov av avlastning osv. Det kändes inte jämlikt.

När vi hämtade Elin efter en helg, så blev vi alltid bjudna på fika, men ju längre tiden gick desto jobbigare tyckte jag att dessa söndagar blev och ofta övertalade jag Pär att jag skulle få slippa följa med. Det kändes likadant med fredagarna när vi "lämnade in" Elin. Jag orkade inte med det krystade sällskapet!

De blev inbjudna på Elins och mina dubbel-kalas och fick på så vis träffa hela Vårat Gäng. Ibland hade de med sig sina barnbarn  (utan föräldrarna) som kom bra överens med Elin och hennes kusiner. Vid ett tillfälle var även deras son och svärdotter med. Vi bjöd även Paret tillsammans med son + familj på middag. Ingenting av detta återgäldades på något sätt. Vår dörr var mer öppen. Jag undrar varför det blev så?

Jag minns ett tillfälle när Damen i Paret ringde en söndag morgon och talade om att Elin nog hade blivit förkyld och att hon hade feber och kunde vi komma och hämta henne lite tidigare för hon var lite hängig. Självklart åkte vi iväg tidigare, men när vi kom hem till Paret, så visade det sig att Damen hade tagit med sig febriga Elin till en basar (?) och så pekade Herrn ut åt vilket håll vi skulle gå. Vi hittade dem och Elin hade roligt trots att hennes blick var feberblank och hon var trött. Varför hade Damen gjort så i stället för att vänta tills vi hade hämtat Elin och sedan gått på basaren (?) om det nu var så viktigt.

Åren gick och Elin blev äldre och till slut kom den dagen då hon inte längre ville tillbringa helgen hos Paret och det var väl ungefär så det tog slut. De första åren efter avslutet, så fick Elin både födelsedagspresenter och julklappar och jag tyckte inte att det kändes helt ok..... Sedan tunnades även det ut och hon fick endast födelsedagskort. Nu är det nog ett par år sedan hon fick något och jag vet faktiskt inte om Elin har några egentliga minnen av Paret.

Jag undrar hur en "äkta" kontaktfamilj hade varit? Vad hade skillnaderna bestått i? Naturligtvis är jag tacksam för den hjälp som vi fick av Paret för det fungerade verkligen som avlastning, men ändå är känslan av det hela mindre behaglig. Det är kanske inte konstigare än att jag, men Pär, inte "klickade" ordentligt med Paret. Personkemi, ni vet.

Fridens.

Jag såg en inspelad dansk film som heter "Välsignelsen". Den handlade om Katrine som är nybliven mamma och som inte är riktigt beredd på vad det innebär..... Eller snarare hur det faktiskt kan vara när inte den rosenmönstrade kärleksfulla lyckobilden stämmer. Jag spelade in den med tvekan. Ämnet ligger alltför nära för att jag ska kunna ta lätt på det. Jag såg den ensam. Avsiktligt. Jag hade mina aningar om att det kunde bli jobbigt och det blev det. Minnena bara forsade över mig och jag hade en knut i magen av både gammal ångest och av sorg över vad jag gick miste om.

Det har gått drygt 17 år sedan jag var nybliven mamma och även om de första 3 åren var hemska, så ångrar jag inte ett ögonblick att Pär och jag skaffade barn. Elin är det finaste jag har och ingenting av det jobbiga och vidriga var hennes fel. Hon har vuxit upp till en sällsynt go' människa och jag vet att jag har klarat av min roll som mamma med MVG.

Det här inlägget är långt och det är självutlämnande, men jag kände, när jag såg filmen att jag måste få det ur mig. Om inte annat, så för att tala om att de mammor som i detta nu kanske upplever det jag gick igenom inte på några villkor är sämre mammor än de mammor som får den rosenskimrande starten. Det finns så fruktansvärt många tabun och måsten; det finns så himla mycket press på hur man bör reagera och må och vara och göra som nybliven mamma. Det krävs mycket mod för att våga erkänna att man mår dåligt och vill ha hjälp med något som anses som det mest naturliga och lyckobringande en kvinna kan gå igenom.

Kristi himmelfärdshelgen 1992 blev jag gravid. Det var inte planerat. Det var inte välkommet. Inte för mig. Jag blev livrädd. Jag var tveksam, såååå tveksam. Vid den här tiden gick jag i terapi och det var givet att jag tog upp min tvekan med terapeuten. Pär var med vid ett tillfälle och hur det nu egentligen gick till, så fick Pär tillsammans med terapeuten mig att tro på att det skulle gå bra. Det fanns egentligen ingen rimlig anledning till att vi inte skulle klara av det. Innan vi ens hade hunnit hem efter det samtalet, så hade jag ångrat mig och börjat tvivla igen, men det kunde jag inte tala om.

Graviditeten var urjobbig. Morgonillamående? HA! Dygnet-runt-illamående de första 4 månaderna och fortsatt då-och-då-illamående resten av tiden. Jag gick inte upp mer än 12 kg på de 9 månaderna. Elin blev försenad med 4 dagar vilket gjorde jag fick havandeskapsförgiftning och förlossningen fick sättas igång. Visserligen var hon 4 dagar försenad, men när det väl var dax, så fick hon bråttom och det tog bara 4 timmar. Torsdagen den 4 mars 1993 klockan 16.08 anlände Elin. Ett litet knyte på 2800 gram och 46 cm lång med mörkt, mörkt bruna ögon och mycket hår. Jag sövdes för att de skulle kunna ta ut moderkakan och det var väldigt svårt att väcka mig efteråt. (Min okäre bror trodde inte på mig när jag berättade att Elin hade Pärs bruna ögon. "Nyfödda har alltid blå ögon" sa han. Stick och brinn!)

Vi hade valt Huddinge sjukhus för att de hade sk. familje-BB, men pga att jag hade dropp till följd av den besvärliga moderkakan (om jag inte minns helt fel), så hamnade jag på en vanlig sal. Det var fullmåne den torsdagen och den som säger att fullmånen inte påverkar oss människor vet inte vad h*n talar om för den eftermiddagen var det kaos på Huddinge BB och det föddes, förutom Elin, 17 andra barn. Fullbelagt. Överbelagt. Jag + 2 mammor till delade en tvåmanssal. Det var rörigt och möjligheten till lugn & ro och hjälp var minimal och mot personalens inrådan åkte vi hem redan på lördagen.

Jag var trött. Jag hade ont. Jag var fruktansvärt rädd. Jag bad Pär om och om igen att vi skulle adoptera bort Elin för jag ville inte det här.

Amningen fungerade hyfsat, men Elin fick inte i sig tillräckligt och vad som var viktigare - tycker jag - var att jag avskydde att amma. Det handlade om mer än att det gjorde ont och kändes ovant. Jag avskydde att vara så behövd, att ha någon hängande fast vid mig som en blodigel utan att hon fick i sig tillräckligt. Elin behövde äta en gång i timmen dygnet runt och det finns ingen människa som orkar med det i längden, så efter en knapp månad gick vi över till Baby Semp. Lugnet infann sig när Elin blev ordentligt mätt och det bästa var att jag inte längre var bunden vid henne och att Pär fick möjlighet att vara nära henne.

Jag fortsatte att må dåligt och jag mådde sämre och sämre. Ångest. Flyktkänslor. En önskan om att Elin skulle försvinna. Självmordstankar. På BVC stod de handfallna. Förlossningsdepressioner kände de naturligtvis till, men så här djupa depressioner....nää. Det som gjorde att de inte fattade hur illa det var ställt var att Elin mådde prima; hon växte, ökade i vikt och utvecklades precis som hon skulle och så skulle det väl inte vara om jag, mamman, mådde dåligt? Det var rutinerna som höll mig igång och som fick mig att ta hand om Elin, men i slutet av april fick jag nog. Jag gjorde i ordning Elin, packade skötväskan med allt som hon skulle kunna tänkas behöva och gick ned till BVC. Jag lämnade vagnen med Elin sovande, ringde på en klocka för att uppmärksamma personalen och gick sedan ned till tåget.

Jag åkte hem till en kompis som var mamma-ledig och som inte heller mådde något vidare av ungefär samma orsaker. Hennes dotter var 1 år. Kompisens sambo hade inget till övers för mitt handlande och pratade inte ett ord med mig den enda eftermiddagen och kvällen som jag tillbringade där. Jag sov över den natten och nästa dag åkte jag in till Stockholm för att träffa Pär. Svärföräldrarna, eller om det var svägerskan, tog hand om Elin. Jag minns absolut ingenting av det mötet mer än att det slutade med att Pär körde mig till akuten på Huddinge sjukhus eftersom jag hotade med att ta livet av mig. Jag kände mig förrådd. Tvångsintagen på psyket.....

Vistelsen på Huddinge psykiatriska varade i ett par dygn, tror jag. Jag fick ingen egentlig hjälp utan det handlade mest om att förvara mig för att skydda mig mot mig själv. Plötsligt en morgon kom det in personal och meddelade mig att jag skulle flyttas till Karlberga sjukhus utanför Södertälje. Ingen som helst förvarning; ingen hade över huvud taget pratat med mig.

Jag minns inte så mycket av Karlberga-vistelsen heller mer än att jag inte samarbetade med läkarna eftersom jag tyckte att jag hade tvingats dit; jag deltog inte i någon satans gruppterapi utan satt ensam i mitt rum. Avdelningen var sluten, så man fick inte komma och gå som man ville. På kvällarna ringde jag hem. Jag vet inte hur Pär klarade av det här, men en del i det hela var en förstående chef. Efter en knapp vecka (?) kom Pär och Elin på besök. Vi träffades under överinseende av personal i ett litet besöksrum. När personalen såg att jag inte hade för avsikt att skada Elin, så lämnades vi ifred. Vi lade Elin i liggvagnen och promenerade runt i parken. Jag minns att våren hade exploderat och att allt hade blivit grönt och lummigt medan jag suttit inspärrad. Vi pratade och jag tyckte att Elin var gullig. Efter det åkte jag hem igen.

Jag mådde fortfarande inte bra, men det fungerade bättre. Flyktkänslorna försvann i alla fall. På hösten gick jag med i en mamma-grupp som träffades 2 förmiddagar i veckan för att få vuxet sällskap, bli serverade enkel lunch och få möjlighet att prata med de 2 kuratorer som höll i det hela. Det blev min livlina. Inte för att jag skaffade mig vänner för livet eller annat rosenskimrande utan för att det stärkte mina rutiner som var så oerhört viktiga för att det skulle fungera. Det var en ordentlig promenad tur och retur 2 gånger i veckan som jag ihärdigt genomförde. Jag har aldrig varit så smal som jag var då med mitt ihärdiga promenrrande, minimalt med sömn och matro. Dessutom var Elin väldigt tillfreds när vi kom hem efter de där träffarna och jag kunde lägga henne på golvet medan, så att hon fick joxa med sitt.

Elin var ett fruktansvärt vaket barn och sov aldrig, aldrig längre än 2 x 30 minuter på dagarna. Vi hade kunna ha henne som ett mänskligt tidur! "Passa på att sova när barnet sover". Fnys! Snacka om power-naps! I gengäld, så började hon sova hela nätter från det hon var 3 månader. Inget ont som inte har något gott med sig.

Har jag bearbetat allt detta? Eller är för att jag inte har det som det fortfarande gör så ont att tänka på det, att skriva om det? Jag fotade Elin väldigt mycket, i alla möjliga situationer; när hon satt och åt, när hon hade modevisning med sina olika mössor upp-pallad i soffhörnet med ett stort tandlöst leende, när hon är trött och trumpen, i badet osv osv. På de allra flesta bilder är hon go', glad och härligt baby-knubbig och jag vill bara gråta av sorg för att jag gick miste om hennes första år för att jag mådde så satans dåligt. En stor, stor sorg. Det var inte förrän Elin var runt 3 år som jag kunde känna att jag äntligen började tycka om henne. Tragiskt. Som tur är för Elin, så har hon haft en ständigt närvarande pappa, svägerskan med familj och sin farmor och farfar. Xecute skriver om detta i ett inlägg där jag håller med om allt och jag kommenterade med att det faktiskt är oerhört viktigt för barnet att ha ett kontaktnät som består av fler än mamma och pappa; fler personer som barnet kan känna trygghet med. Vad händer annars när, som i mitt fall, mamma inte orkar, inte längre fungerar? Mina svärföläldrar har ofta tackat oss för att de har fått ha Elin hos sig bl.a. några veckor på Öland varje sommar utan Pär eller mig. Vi har tyckt att det har känts naturligt, men jag börjar inse att alla föräldrar inte är lika generösa med att "låna" ut sina barn.

Nåväl..... Nu har jag fått ur mig det och det känns skönt trots att tårarna har runnit eller tack vare det? Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan. Som avslutning vill jag bara skriva att om du, som nybliven mamma, inte mår bra, inte orkar, så skippa masken av tapperhet som är fastklistrad med hjälp av tabun och myter. Be om hjälp! Om du, som mamma, inte mår bra, så mår inte ditt barn heller bra!

Fridens.