Jag såg en inspelad dansk film som heter "Välsignelsen". Den handlade om Katrine som är nybliven mamma och som inte är riktigt beredd på vad det innebär..... Eller snarare hur det faktiskt kan vara när inte den rosenmönstrade kärleksfulla lyckobilden stämmer. Jag spelade in den med tvekan. Ämnet ligger alltför nära för att jag ska kunna ta lätt på det. Jag såg den ensam. Avsiktligt. Jag hade mina aningar om att det kunde bli jobbigt och det blev det. Minnena bara forsade över mig och jag hade en knut i magen av både gammal ångest och av sorg över vad jag gick miste om.

Det har gått drygt 17 år sedan jag var nybliven mamma och även om de första 3 åren var hemska, så ångrar jag inte ett ögonblick att Pär och jag skaffade barn. Elin är det finaste jag har och ingenting av det jobbiga och vidriga var hennes fel. Hon har vuxit upp till en sällsynt go' människa och jag vet att jag har klarat av min roll som mamma med MVG.

Det här inlägget är långt och det är självutlämnande, men jag kände, när jag såg filmen att jag måste få det ur mig. Om inte annat, så för att tala om att de mammor som i detta nu kanske upplever det jag gick igenom inte på några villkor är sämre mammor än de mammor som får den rosenskimrande starten. Det finns så fruktansvärt många tabun och måsten; det finns så himla mycket press på hur man bör reagera och må och vara och göra som nybliven mamma. Det krävs mycket mod för att våga erkänna att man mår dåligt och vill ha hjälp med något som anses som det mest naturliga och lyckobringande en kvinna kan gå igenom.

Kristi himmelfärdshelgen 1992 blev jag gravid. Det var inte planerat. Det var inte välkommet. Inte för mig. Jag blev livrädd. Jag var tveksam, såååå tveksam. Vid den här tiden gick jag i terapi och det var givet att jag tog upp min tvekan med terapeuten. Pär var med vid ett tillfälle och hur det nu egentligen gick till, så fick Pär tillsammans med terapeuten mig att tro på att det skulle gå bra. Det fanns egentligen ingen rimlig anledning till att vi inte skulle klara av det. Innan vi ens hade hunnit hem efter det samtalet, så hade jag ångrat mig och börjat tvivla igen, men det kunde jag inte tala om.

Graviditeten var urjobbig. Morgonillamående? HA! Dygnet-runt-illamående de första 4 månaderna och fortsatt då-och-då-illamående resten av tiden. Jag gick inte upp mer än 12 kg på de 9 månaderna. Elin blev försenad med 4 dagar vilket gjorde jag fick havandeskapsförgiftning och förlossningen fick sättas igång. Visserligen var hon 4 dagar försenad, men när det väl var dax, så fick hon bråttom och det tog bara 4 timmar. Torsdagen den 4 mars 1993 klockan 16.08 anlände Elin. Ett litet knyte på 2800 gram och 46 cm lång med mörkt, mörkt bruna ögon och mycket hår. Jag sövdes för att de skulle kunna ta ut moderkakan och det var väldigt svårt att väcka mig efteråt. (Min okäre bror trodde inte på mig när jag berättade att Elin hade Pärs bruna ögon. "Nyfödda har alltid blå ögon" sa han. Stick och brinn!)

Vi hade valt Huddinge sjukhus för att de hade sk. familje-BB, men pga att jag hade dropp till följd av den besvärliga moderkakan (om jag inte minns helt fel), så hamnade jag på en vanlig sal. Det var fullmåne den torsdagen och den som säger att fullmånen inte påverkar oss människor vet inte vad h*n talar om för den eftermiddagen var det kaos på Huddinge BB och det föddes, förutom Elin, 17 andra barn. Fullbelagt. Överbelagt. Jag + 2 mammor till delade en tvåmanssal. Det var rörigt och möjligheten till lugn & ro och hjälp var minimal och mot personalens inrådan åkte vi hem redan på lördagen.

Jag var trött. Jag hade ont. Jag var fruktansvärt rädd. Jag bad Pär om och om igen att vi skulle adoptera bort Elin för jag ville inte det här.

Amningen fungerade hyfsat, men Elin fick inte i sig tillräckligt och vad som var viktigare - tycker jag - var att jag avskydde att amma. Det handlade om mer än att det gjorde ont och kändes ovant. Jag avskydde att vara så behövd, att ha någon hängande fast vid mig som en blodigel utan att hon fick i sig tillräckligt. Elin behövde äta en gång i timmen dygnet runt och det finns ingen människa som orkar med det i längden, så efter en knapp månad gick vi över till Baby Semp. Lugnet infann sig när Elin blev ordentligt mätt och det bästa var att jag inte längre var bunden vid henne och att Pär fick möjlighet att vara nära henne.

Jag fortsatte att må dåligt och jag mådde sämre och sämre. Ångest. Flyktkänslor. En önskan om att Elin skulle försvinna. Självmordstankar. På BVC stod de handfallna. Förlossningsdepressioner kände de naturligtvis till, men så här djupa depressioner....nää. Det som gjorde att de inte fattade hur illa det var ställt var att Elin mådde prima; hon växte, ökade i vikt och utvecklades precis som hon skulle och så skulle det väl inte vara om jag, mamman, mådde dåligt? Det var rutinerna som höll mig igång och som fick mig att ta hand om Elin, men i slutet av april fick jag nog. Jag gjorde i ordning Elin, packade skötväskan med allt som hon skulle kunna tänkas behöva och gick ned till BVC. Jag lämnade vagnen med Elin sovande, ringde på en klocka för att uppmärksamma personalen och gick sedan ned till tåget.

Jag åkte hem till en kompis som var mamma-ledig och som inte heller mådde något vidare av ungefär samma orsaker. Hennes dotter var 1 år. Kompisens sambo hade inget till övers för mitt handlande och pratade inte ett ord med mig den enda eftermiddagen och kvällen som jag tillbringade där. Jag sov över den natten och nästa dag åkte jag in till Stockholm för att träffa Pär. Svärföräldrarna, eller om det var svägerskan, tog hand om Elin. Jag minns absolut ingenting av det mötet mer än att det slutade med att Pär körde mig till akuten på Huddinge sjukhus eftersom jag hotade med att ta livet av mig. Jag kände mig förrådd. Tvångsintagen på psyket.....

Vistelsen på Huddinge psykiatriska varade i ett par dygn, tror jag. Jag fick ingen egentlig hjälp utan det handlade mest om att förvara mig för att skydda mig mot mig själv. Plötsligt en morgon kom det in personal och meddelade mig att jag skulle flyttas till Karlberga sjukhus utanför Södertälje. Ingen som helst förvarning; ingen hade över huvud taget pratat med mig.

Jag minns inte så mycket av Karlberga-vistelsen heller mer än att jag inte samarbetade med läkarna eftersom jag tyckte att jag hade tvingats dit; jag deltog inte i någon satans gruppterapi utan satt ensam i mitt rum. Avdelningen var sluten, så man fick inte komma och gå som man ville. På kvällarna ringde jag hem. Jag vet inte hur Pär klarade av det här, men en del i det hela var en förstående chef. Efter en knapp vecka (?) kom Pär och Elin på besök. Vi träffades under överinseende av personal i ett litet besöksrum. När personalen såg att jag inte hade för avsikt att skada Elin, så lämnades vi ifred. Vi lade Elin i liggvagnen och promenerade runt i parken. Jag minns att våren hade exploderat och att allt hade blivit grönt och lummigt medan jag suttit inspärrad. Vi pratade och jag tyckte att Elin var gullig. Efter det åkte jag hem igen.

Jag mådde fortfarande inte bra, men det fungerade bättre. Flyktkänslorna försvann i alla fall. På hösten gick jag med i en mamma-grupp som träffades 2 förmiddagar i veckan för att få vuxet sällskap, bli serverade enkel lunch och få möjlighet att prata med de 2 kuratorer som höll i det hela. Det blev min livlina. Inte för att jag skaffade mig vänner för livet eller annat rosenskimrande utan för att det stärkte mina rutiner som var så oerhört viktiga för att det skulle fungera. Det var en ordentlig promenad tur och retur 2 gånger i veckan som jag ihärdigt genomförde. Jag har aldrig varit så smal som jag var då med mitt ihärdiga promenrrande, minimalt med sömn och matro. Dessutom var Elin väldigt tillfreds när vi kom hem efter de där träffarna och jag kunde lägga henne på golvet medan, så att hon fick joxa med sitt.

Elin var ett fruktansvärt vaket barn och sov aldrig, aldrig längre än 2 x 30 minuter på dagarna. Vi hade kunna ha henne som ett mänskligt tidur! "Passa på att sova när barnet sover". Fnys! Snacka om power-naps! I gengäld, så började hon sova hela nätter från det hon var 3 månader. Inget ont som inte har något gott med sig.

Har jag bearbetat allt detta? Eller är för att jag inte har det som det fortfarande gör så ont att tänka på det, att skriva om det? Jag fotade Elin väldigt mycket, i alla möjliga situationer; när hon satt och åt, när hon hade modevisning med sina olika mössor upp-pallad i soffhörnet med ett stort tandlöst leende, när hon är trött och trumpen, i badet osv osv. På de allra flesta bilder är hon go', glad och härligt baby-knubbig och jag vill bara gråta av sorg för att jag gick miste om hennes första år för att jag mådde så satans dåligt. En stor, stor sorg. Det var inte förrän Elin var runt 3 år som jag kunde känna att jag äntligen började tycka om henne. Tragiskt. Som tur är för Elin, så har hon haft en ständigt närvarande pappa, svägerskan med familj och sin farmor och farfar. Xecute skriver om detta i ett inlägg där jag håller med om allt och jag kommenterade med att det faktiskt är oerhört viktigt för barnet att ha ett kontaktnät som består av fler än mamma och pappa; fler personer som barnet kan känna trygghet med. Vad händer annars när, som i mitt fall, mamma inte orkar, inte längre fungerar? Mina svärföläldrar har ofta tackat oss för att de har fått ha Elin hos sig bl.a några veckor på Öland varje sommar utan Pär eller mig. Vi har tyckt att det har känts naturligt, men jag börjar inse att alla föräldrar inte är lika generösa med att "låna" ut sina barn.

Nåväl..... Nu har jag fått ur mig det och det känns skönt trots att tårarna har runnit eller tack vare det? Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan. Som avslutning vill jag bara skriva att om du, som nybliven mamma, inte mår bra, inte orkar, så skippa masken av tapperhet som är fastklistrad med hjälp av tabun och myter. Be om hjälp! Om du, som mamma, inte mår bra, så mår inte ditt barn heller bra!

Fridens.

Jag har 5 syskon varav ett är av hankön. Jag kallar honom min okäre bror. Han är 14 år äldre än jag och vi har inget annat än DNA gemensamt. Jag hade en pappa, men han dog på självaste julafton 1999. Jag hade en mamma oxå, men hon dog för 12 år sedan och det är ju det MOTSATTA könet som betonas i det här inlägget. Min pappa och min okäre bror har påverkat mitt självförtroende som tjej mer än vad som har varit bra för mig. Mitt självförtroende som tjej/kvinna i förhållande till det motsatta könet.

Pappa var en frånvarande pappa med middagen på bordet när han kom hem från arbetet vid 17-tiden fem dagar i veckan. På helgerna pysslade han med allt möjligt från båtbygge och fiske till älgjakt. Han satt aldrig hemma och hängde om man säger så, men när han tog plats i sin fåtölj på kvällarna, så dröjde det inte länge innan han "måste vila ögonen". Vissa helger åkte hela familjen ut till stugan i Poikkijärvi och det var ganska kul medan jag var liten; ängar, skog och vattendrag, men så snart jag var gammal nog att välja, så slutade jag att följa med. Om vi gjorde något tillsammans som familj, så var det stugan eller enstaka påtvingade besök hos släktingar.

När jag och min lillasyster var små (det skiljer 10 år eller mer mellan oss två och de äldre syskonen), så hängde vi ihop som ler och långhalm. I en viss ålder leker flickor och pojkar med varandra på ett relativt könlöst sätt både i och utanför skolan. Ju äldre jag blev desto mer sällsynt blev det att jag höll ihop med killarna och när jag kom upp i tonåren, så blev ALLT som hade med killar att göra plågsamt eftersom jag var så fruktansvärt blyg. Pappa hade aldrig lärt mig att killar faktiskt tycker om tjejers sällskap utan speciella krav. Pappa och min okäre bror gav mig intrycket av att jag alltid måste ha något intelligent att säga för att en kille skulle vilja prata med mig. Hur lätt är det att kombinera blyghet med intelligenta uttalanden?

När min okäre bror hälsade på hemma, så satt vi sällan och bara småpratade. Eftersom jag inte kände mig avslappnad i hans sällskap, så blev konversationen därefter vilket innebar att han fick dra allting ur mig och det liknade mer ett förhör än ett samtal. Det värsta var att när jag svarade på hans frågor om vad jag och mina jämnåriga tjejkompisar gjorde eller pratade om, så förlöjligade han alltihop. "Är det det ni pratar om - 'Tracks-listan'???" Hur många tjejer i tonåren diskuterar allvarligare ämnen?

Min okäre bror var min konstante litteratur-kritiker i den mån att han alltid hade åsikter om vad jag läste kontra vad jag BORDE läsa. Jag minns ett tillfälle när jag satt i mitt rum och läste en av böckerna om Svarta Hingsten och han klev på och tog boken jag läste för att byta den mot en han tyckte att jag skulle läsa. Förmodligen i syfte att få min hjärna och mitt tänkande att vakna. Jag minns inte vilken bok han satte i händerna på mig eftersom den kränkande handlingen överskuggar allt annat. Det här hände för ungefär 30 år sedan, men det är först på senare år som jag kan sitta och läsa offentligt utan att försöka dölja boktiteln utaifall att den inte är seriös nog.

Min pappa sa varken bu eller bä om vad jag läste eller inte läste, vilka filmer eller TV-program jag såg eller inte såg. Han hade vaga åsikter om 70-talets korta jackmode som han inte tyckte passade ihop med vintrarna i Kiruna, men i övrigt tyckte han mest att hans 2 yngsta barn kostade pengar och blev bortskämda. Min lillasyster hade ett helt annat självförtroende och blev inte påverkad på samma sätt; hon har alltid kunnat vara kompis med killar och hon fick ju pojkvän lååååångt före mig. Jag förstår faktiskt inte varför det blev så.

En del tjejer blir promiskuösa till följd av känslomässigt frånvarande fäder. Varför blev inte jag det? Jag var så satans osäker på mig själv och så förlamande blyg att allt låste sig. Promiskuitet går väl inte ihop med den sortens blyghet. Jag var heller inte tillräckligt aggressiv för att våga söka bekräftelse den vägen. Inget ont som inte har något gott med sig för vem vet vad promiskuitet hade kunnat leda till..... Jag klarade inte av att prata med killar. Jag klarade inte av att umgås med killar mer än om det var flera tjejer och killar tillsammans. Jag klarade inte av att köpa något i en affär om kassören var manlig än mindre be om hjälp. Jag var heller inte utagerande utan samlade all ensamhet, längtan och rädsla inombords. Det var nog inte så konstigt att depressionen slog ut i full blom i de sena tonåren.

När jag var 25 år, så var jag hjärtinnerligt trött på mig själv och mitt sällskap och jag insåg att ingen annan skulle kunna ändra på dåvarande situation utom jag själv. Eftersom ett uteliv eller föreningsliv inte var några alternativ för att komma i kontakt med det manliga könet, så tog jag hjälp av kontaktförmedlingar. Innan Pär kom in i bilden, så träffade jag x antal män som jag fick möjlighet att öva på med mer eller mindre lyckade resultat. Pär hade med sig ett facit och där fanns svaret att det INTE var mig det var fel på (inte enbart i alla fall) utan att jag hade sökt mig till fel typ av killar som egentligen var för ytliga för mig. Med Pär har jag kunnat prata obehindrat från första början. Jag upptäckte att män faktiskt tycker om kvinnligt sällskap utan att det handlar om utseende eller intelligenta uttalanden. Jag upptäckte att män faktiskt tycker om att både svamla och att diskutera. Jag upptäckte att män inte alltid läser Riktiga Böcker. Nu har jag barkat iväg åt motsatt håll, så till vida att jag allt oftare föredrar manligt sällskap fram rent kvinnligt (en blandning är förstås bäst).

Efter knappt tre år tillsammans, så föddes vår dotter och alla som är föräldrar vet att man antingen vill göra tvärtemot ens egna föräldrar eller så har man föräldrar som har gjort allt rätt. Jag hade fullt klart för mig hur jag INTE skulle bli som mamma och jag tycker nog att jag har lyckats. Min mamma var överbeskyddande, pessimistisk, rädd, gnällde men tog inte tag i saker, vågade inte stå för sina åsikter och pratade aldrig om hur hon mådde. Pappa var, som sagt, frånvarande och snål. Både Pär och jag har alltid varit närvarande. Tack vare att jag inte ammade Elin mer än en månad, så fick Pär tidigt möjlighet att vara med henne. Vi har alltid pratat med varandra alla 3 om både svammel och allvar. Jag uppmuntrar Elin till att prova på olika saker. Hon har aldrig haft problem med vare sig kompisar eller killar (annat än att de flesta killar i hennes ålder är puckade). Vi uppmärksammade att hon mådde dåligt och såg till att hon fick hjälp. Jag har gjort mitt bästa, så här långt, men framför allt har hon en bra och nära kontakt med sin pappa som är närvarande och inte snål med vare sig känslor eller pengar. Jag är trygg i vissheten om att Elin har fått en stabilare grund att stå på än vad jag hade och vad mer kan jag önska för hennes del?

Fridens.

Med andledning av helgens kyrkoval, så skrev Sanna om kyrkans vara eller icke vara. Jag kunde inte hålla mig från att kommentera eftersom ämnet religion drar igång en massa argument och frågeställningar hos mig. Jag är allt annat än likgiltig!

Som det är nu, så blir man medlem av Svenska kyrkan i och med att man döps. I dagsläget döps majoriteten, av de nyfödda, i kyrkan eftersom föräldrarna är medlemmar. Hur många ställer sig frågan om VARFÖR de vill döpa sitt barn i kyrkan?

Jag var inte särskilt gammal när jag började tvivla på och ifrågasätta Guds existens och ju äldre jag blev desto mer övertygad blev jag om att det inte finns någon Gud. Jag var nyinflyttad till Stockholmstrakten när jag en dag promenerade genom Gamla Stan och mötte en av alla dessa reklamutdelare. Det här var innan jag började tacka nej till alla lösa lappar och det visade sig vara tur för lappen visade sig vara en liten folder om hur man gör för att gå ur Svenska kyrkan. Jag behöll foldern, läste den, fyllde i talongen och skickade in den och gick därmed ur Svenska kyrkan. Det här var för 22 år sedan och jag har inte ångrat mig. Jag vill inte vara medlem, inte ens passiv, av något jag inte tror på. Kyrkoskatten är inte stor, men även det är en principsak.

Eftersom jag inte är medlem medan Pär är det, så skulle vi ha kunnat ha en kyrklig vigsel, men det kändes inte rätt för någon av oss, så vi vigdes i Stockholms stadshus för 17 år sedan. Jag kommer inte att få en kyrklig begravning, men det känns inte som någon förlust. Elin är inte döpt, men om hon vill, så kan hon bli det som vuxen. Hon är heller inte konfirmerad och det valet gjorde hon själv.

När det var dax för kyrkovalet, så fick jag naturligtvis inget röstkort medan Pär fick det och även Elin (?!). Pär fnyser åt det hela och slänger det direkt. Om man är medlem i Svenska kyrkan, så ska man väl engagera sig så pass att man röstar? Om man fnyser åt kyrkovalet, varför är man då medlem?

En av anledningarna till att jag är ateist är att det knappast kan finnas en Gud när världen ser ut som den gör. Ett klassiskt argument, jag vet. Det påstås att Gud gav människan hennes fria vilja och att det är människans eget fel att världen ser ut som den gör och DET håller jag med om; vi lever i den värld vi förtjänar. Om Gud gav människan hennes fria vilja och den fria viljan inte får påverkas, vad är det då meningen att Gud ska göra? Tanken på att det finns en Gud som bestämmer vilka prövningar jag skall utsättas för är befängd!

Det finns troende som tycker synd om oss ateister eftersom våra liv är så tomma och meningslösa. Hur överlever man utan tro? Inga problem, svarar jag. Jag är inte religiös, men jag ser mig själv som allt mer andlig. Jag försöker att stärka tron på mig själv och min inre styrka. Jag har en viss tro på karma; det jag ger får jag tillbaka. Jag tror på energier eftersom allt levande är energi och eftersom energi är oförstörbart (det övergår endast i en annan form), så tror jag även på andar/spöken. Jag tror även att feng shui (energiflöden) påverkar vår miljö och möblerar med det i åtanke.

Fridens.

Tack för gensvaret på mitt självutlämnande inlägg om gymnasietiden! Jag blir varm i hjärteroten och får lust att skriva mer. :-)

Elin har varit extra mycket i centrum det senaste halvåret och då börjar jag minnas hur det var när jag var 15-16 år och skulle söka in på gymnasiet.

Jag fyllde 16 år i mars 1981 och gick i 9A på Parkskolan i Kiruna. Som jag minns det tyckte jag nog att skolan var mer än uthärdlig om än inte kul. Jag hade kompisar även om jag inte umgicks med dem på fritiden. Betygen var övervägande höga. Själva ansökningen till gymnasiet kommer jag inte ihåg, men jag hade inte tillräckligt starkt självförtroende för att gå min egen väg. Om jag hade haft det, så hade jag sökt till humanistisk linje i stället för att kompis-söka till och komma in på social linje. Det blev bara ett mellanspel för mig på Hjalmar Lundbomsskolan och jag har endast två minnen från den tiden. Det första minnet är en lektion i något av den sociala linjens huvudämnen. Vi var en stor klass med omkring 30 elever och några av oss fick sitta både tre och fyra vid en bänk bl.a jag. Jag minns en överhängande känsla av vantrivsel och av att allt var så himla fel. Det andra minnet av gymnasietiden är när mamma och jag satt inne hos rektorn därför att jag vill hoppa av skolan redan efter en vecka. Rektorn tyckte inte att det var någon bra idé (duh!) och det tyckte inte mamma heller, men jag hade bestämt mig och om jag hade bestämt mig, så var det väldigt svårt att övertyga mig om något annat. Jag minns att jag hade träskor på mig. Träskor med flätad överdel och rem runt hälen.

Pappa blev nästan galen vid tanken på att jag skulle gå hemma och bara dra, så jag tvingades iväg till arbetsförmedlingen. Naturligtvis fanns det inte mycket att välja på för någon som bara hade grundskola i bagaget, men Af hade sina små hjälpprogram att ta till. Jag fick börja på ett kontor. Ett sunkigt kontor under marknivå med en annan kvinna som arbetade där, men jag kan inte minnas med vad. Jag hade nog varit där bara ett par dagar när hon meddelade att hon skulle vara borta i en dag vilket innebar att jag skulle vara ensam ansvarig för telefon och annat som skulle göras. Paniken slog klorna i mig och jag minns att jag mumlade något om att jag inte ville det. Jag skulle inte klara av det. Jag fick panik bara av att tänka på det. Hon förstod inte varför jag fick sådan panik och försökte övertyga mig om att det inte skulle bli några problem. Damen på kontoret använde en parfym som hette "Charlie" och glasflaskan var ganska stor och rund med parfymnanmet ingraverat i skrivstil. Jag tyckte inte om doften och har mått illa varje gång jag känt den doften allt sedan dess. Sedan satt jag på Af igen.

Efter kontorsepisoden blev det en lucka på två hela år då jag bara gick hemma. Inga krav från mina föräldrar mer än att jag skulle hjälpa till hemma. Min lilla syster som alltid varit tuffare än jag påbörjade sin gymnasieutbildning (humanistisk) utan att krångla som jag gjorde.

Jag minns inte vad det var som gjorde att jag hamnade hos Af igen, men det gjorde jag och det resulterade i en kurs på ett par veckor där jag skulle få möjlighet att ta reda på vad jag ville bli när jag blev stor samt att praktisera på arbetsplatser. Praktikplatserna var en damfrisering som var fullständigt inpyrd med permanentvätskor och damavdelningen på Domus. Friseringens ägarinna var inte nöjd med mig och jämförde mig med en annan praktikant som hade visat ett sådant intresse att hon till och med hade varit där på lördagarna. De som arbetade med damkonfektion var inte heller nöjda med mig och jag förstår dem, så här i efterhand. Det fungerar inte med någon som inte kan ta egna initiativ och som - rent ut sagt - är rädd för människor. När kursen och praktiken var slut, så var jag inte ett enda steg närmare till att veta vad jag ville bli när jag blev stor.

Tillbaka till arbetsförmedlingen. Det blev en kontorskurs med betalning och ledigheter. Kursen pågick under fyra månader, november till och med februari. Det var faktiskt ett par tjejer från 9 A som oxå gick den kursen, men på den tiden klarade jag inte av relationer över huvud taget och jag fick inga nya vänner om man säger så. Det var Folkhögskolan som anordnade kursen och det ingick lite matte, datakunskap, engelska, maskinskrivning och studiebesök på arbetsplatser. Vi fick även möjlighet att söka till gymnasiet på nytt och jag insåg att jag inte skulle komma någonstans utan det, så jag sökte till humanistisk i första hand, samhällsvetenskaplig i andra hand och naturvetenskaplig i tredje hand. Jag minns avslutsningsdagen i februari 1984. Kallt, kristallklar himmel och så hade vintermarknaden börjat. Jag hade en gnutta mer hopp.

Resultatet från gymnasieansökan kom under sommaren och jag hade kommit in på mitt tredjehandsval. Naturvetenskaplig med tyngden på matte, kemi, fysik och biologi som var och fortfarande är mina hatämnen, men linjen var bra, så till vida att den passade in på många olika yrkesinriktningar. Under den första lektionen i matte, så avslöjade läraren att medelbetyget för en klass aldrig hade varit så lågt som det var för vår klass. Vi var avskrapet. Vi var dem som inte kom in någon annan stans. Läraren drog en djup suck och skakade vantroget på huvudet. En uppmuntrande inställning. Not! Jag tog mig igenom den treåriga utbildningen och jag kämpade som ett svin med hatämnena. Slutbetyget var, milt uttryckt, varierande med 1:or och 2:or i kemi och fysik och 5:or i svenska och historia. Det hade, som sagt var, inte varit mitt förstahandsval.......

Trots att jag var tre år äldre än de andra i min klass, så var de mer mogna än vad jag var. Deras självförtroende var ett helt annat. De for utomlands själva och de arbetade på loven. När det tredje och sista läsåret gick mot sitt slut, så hade de alla möjliga planer på vad de skulle göra nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Jag hade inga planer. Jag var skräckslagen. Jag var deprimerad och ångestfylld. Jag tillbringade mycket tid inlåst på mitt rum och lyssnade på musik och skrev dagbok med tårarna rann och rann och rann. Jag kunde inte prata med mina föräldrar. Vi pratade inte om så'nt här. Min lilla syster hade flyttat från Kiruna för att gå en utbildning i marknadsföring och jag kunde inte prata med henne heller för jag kände mig så undelägsen henne. Det var ingen, ingen, INGEN som talade om för mig att, så som jag mådde skulle man inte må och att det faktiskt fanns hjälp att få. Då var jag 22 år, otroligt omogen och osäker och fullständigt låst i mitt tankesätt, så jag tänkte aldrig på att uppsöka läkare för det här. Jag var övertygad om att jag var en ynklig fegis och sorglig för att jag inte var det minsta nyfiken på världen utanför hemmet och utanför det fjällomgärdade Kiruna. Den 14 maj bestämde jag mig för att ta mitt liv samma dag som jag tog examen. Det gjorde jag oxå för om jag har bestämt mig, så har jag.

Fredagen den 13 juni var en kall examensdag och fjällbjörkarna och rönnarna hade knappt knoppats. Jag grät mycket den dagen. Jag minns att min mamma sa till min bror i telefon att jag förmodligen var ledsen över betygen. Det var inte helt osant. Jag satt uppe till närmare midnatt för att dra ut på det hela. Mamma och pappa gick och lade sig. Solen gick inte och lade sig och det var fortfarande ljust. Midnattssolen. Till slut gick jag in i mitt rum och stängde dörren, men låste inte. Jag tog fram kniven som jag hade köpt enkom för detta tillfälle och knöt snusnäsduken för ögonen för jag ville inte se något. Tankarna for okontrollerat och det enda som jag kunde urskilja var "LIVRÄDD" och "INGET ALTERNATIV". Jag skar mig själv tvärs över handlederna och lade mig ned i sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där, men nog tusan gick hjärnan igång igen. "Har jag inte dött än?"  "Varför tar det så'n tid?!"  "Kommer jag att få bestående men av det här?"  "Om jag nu är tvungen att fortsätta att leva, så vill jag fungera normalt."  Jag ropade på mamma. Flera gånger.

De två killarna i ambulansen frågade mig varför jag hade gjort det, men jag minns inte om eller vad jag svarade. Jag minns att de pratade med varandra och skrattade. Jag skrattade inte.

Eftersom jag är högerhänt, så blev snittet med vänster hand på höger handled inte så snyggt och jag var väldigt nära att ha skurit av senan till lillfingret. Höger hand var gipsad i några veckor.

När mamma hade ringt runt till mina syskon för att lämna besked om vad som hade inträffat, så hade min okäre bror uttryckt sig kort och koncist: "Äntligen!". Han hade haft detta på känn länge eftersom han kände igen sig själv i mig och vid ett tillfälle gjort ett självmordsförsök. Släkten ÄR värst.

Jag orkade aldrig ta reda på varför det inte fungerade att ha två bloggar här på "Blogga gratis". Jag är inte tillräckligt angelägen. Det blir heller inte att jag skaffar en andra blog någon annan stans för jag trivs här. "Blogga gratis" är enkelt och jag går alltid in för att göra min tillvaro så enkel som möjligt. Jag har inget behov av att ändra utseendet, lay outen eller typsnittet och jag tycker inte att det är särskilt skoj att trixa med bilder. Här är det enkelt att logga in, skriva, ändra, kommentera och lägga in bilder. Här trivs jag. Det viktigaste för mig är en möjlighet att uttrycka mig i skrift och att få eventuellt gensvar i form av kommentarer. I stället gör jag ännu en kategori som heter "1965  och framåt - mitt liv i stycken". Det är enkelt för mig och för den som vill läsa enbart det och inget av mitt övriga svammel behöver bara klicka på kategorin. Så får det bli!