Mina syskon. Vojne, vojne. Om mina syskon tycker jag inte. Jag har skrivit om de i olika inlägg i olika sammanhang, men oftast om ett av dem. Jag har 5. Eftersom min biologiska familj alltid har dragits med ett otal fysiska sjukdomar, så har den delen fått oönskade propotioner och om jag väljer att inte skriva om det, så blir texten om mina syskon extremt kort.

Mina syskon, den korta versionen.

Syster 1, född 1950, bor i Alvesta. Skild. 2 vuxna barn, 1 barnbarn. Ingen egentlig yrkeskarriär.

Bror, född 1952 (?), bor i Örebro. Seprarerad. 2 vuxna barn, 2 tonårsflickor. Lärare.

Syster 2 född 1953 (?), bor i Borås. Gift. 2 vuxna barn. Sjukpensionär.

Syster 3 född 1955, bor i Haninge. Förlovad. A-kassehandläggare.

Syster 4 född 1966, bor i Stockholm. Gift. 1 barn. Egen företagare.

Summa sumarum: 4 stycken är äldre än jag och 1 är yngre.

Mina syskon, den längre versionen. Den bittra versionen.....

Syster 1. Mina minnen av henne från när jag fortfarande bodde hemma är att hon var väldigt bitter på våra föräldrar bl.a för att varken hon eller Syster 2 fick studera vidare medan Bror fick det. Hon flyttade hemifrån i protest och tog Syster 2 med sig som då var 17 år. Nere i mörkaste Småland hittade hon sin kärlek som hon fick 2 barn med och som hon långt senare skilde sig ifrån. Jag har alltid upplevt henne som just bitter och arg, högljudd och stolt över de gånger hon skällde ut någon; det gick inte att sätta sig på henne. När Syster 4 fyllde 25 år, så övernattade hon + make hos Pär och mig efter kalaset. Den kvällen fick jag höra hur hon hade räddat livet på mig. Pappa hade tydligen inte velat ha fler barn efter Syster 3 och hotade med att slänga mig i sopnedkastet, men då ingrep Syster 1. Tystnaden efter detta avslöjande var så fruktansvärt kompakt att jag hade behövt en yxa för att klyva den. Hennes man sa inget. Pär sade inget. Jag var helt lamslagen. Jag sa inte ett ord mer till henne under det besöket. De åkte hem dagen efter. Jag har frågat mamma och pappa om detta och de förnekar (naturligtvis) alltihop. I dagsläget är Syster 1 väldigt sjuk och har, enligt Syster 3 krympt ihop till en liten gumma. Hon fyllde 60 år i somras, men jag var inte med och firade henne.

Bror. Usch! Han har förstört så fruktansvärt mycket för mig!!! Varje gång som han kom hem och hälsade på, så ville jag helst av allt rymma hemifrån! Han var på mig hela tiden om vad jag läste och inte läste, om vad jag lyssnade på för musik och vilka filmer jag såg och till och med vad jag och mina klasskompisar pratade om; han var en livs levande åsiktsmaskin på 2 ben och sedan dess har jag såååååå svårt för människor som tycker någonting om precis allting. Det är han som är skyldig till mitt taskiga självförtroende genemot killar eftersom jag fick intrycket av att ingen kille kunde bli intresserad av mig om jag inte hade något riktigt intelligent att säga. Det är han som är skyldig till att jag fortfarande kan komma på mig själv med att skämmas för om den boken jag läser inte är tillräckligt seriös! När jag begick mitt första självmordsförsök, så hade han sagt i telefonen till mamma att han nog hade väntat sig det. Vad?! Är det så konstigt att jag inte har haft någon som helst kontakt med honom sedan jag flyttade till Stockholmstrakten mer än det besök Pär, Elin och jag gjorde för 10 år sedan (det gällde saker som blivit över efter att pappa hade dött). Det är Syster 3 som har hållit mig à jour vare sig jag velat eller inte och det sista jag hörde om honom är att han mår skit efter separationen och har problem med hjärtat förutom Bechterews (ryggen stelnar vilket gör att man går med böjda ben) och annan skit som han fått i arv. Han har sagt till mig att jag alltid har varit hans favoritsyster mycket beroende på att han har känt igen sig själv i mig. Jag ryser av obehag.

Syster 2. Hon har alltid varit betydligt mer lågmäld än Syster 1 och mjukare. Jag har inga egentliga minnen av henne som person eftersom hon flyttade hemifrån när jag var endast 2 år. Hon har en del märkliga idéer om att man, som kvinna, inte kan vara riktigt lycklig om man inte är i ett förhållande och det är flera gånger som Syster 3 inte har blivit inbjuden just för att hon då varit singel. Jag besökte henne och hennes man den första midsommaren sedan jag flyttat hemifrån. På den tiden hade jag väääääldigt dåligt självförtroende och pratade inte särskilt mycket. Vår mamma ringde medan jag var där och jag hörde hur Syster 2 sa: "Det är trevligt att ha henne här även om hon inte säger så mycket.....". Vid ett annat tillfälle den helgen, så erkände hon att hon lät bli att prata i hopp om att pressa mig till att prata. Den senaste gången som jag hade kontakt med henne var via telefon för ett par år sedan när hon hade tagit på sig att ordna upp allt tjafs med pappas urna som äntligen skulle gravsättas. Kan ni gissa vad det första hon sa till mig innan hon ens hälsat (det var Pär som svarade i telefonen den gången)? "Jag hörde att du har fått samma diagnos som jag (psoriasis artrit)!" och sedan kom en lång litania om att hon precis blivit sjukpensionär och att hennes dotter hade skolios precis som vår mamma hade haft. Inga kommentarer.

Syster 3. Hon är 10 år äldre än jag och den som jag har mest kontakt med trots att den kontakten är minimal. Hon är den enda som jag kan tänka mig att umgås med. Hon bodde i Falun en massa år och arbetade inom kommunen. Sedan flyttade hon till Vällingby, men när hon träffade sin sambo, så slog de ihop sina påsar i hans hus ute i Haninge och där blev hon kvar. Hon är den som är allra värst drabbad av familjesjukdomen reumatism (från armbågarna ned till fötterna och flera reservdelar), men hon är ändå den av oss alla sjuklingar som har haft det soligaste humöret. De senaste gångerna som jag har pratat med henne och om hennes alla operationer, så har hon, till slut, erkänt att hon börjar krokna och att hon nog kommer att ansöka om permanent sjukersättning. Om hon inte får det..... Visserligen är hon den jag tycker bäst om, men det blir för mycket sjukdomsprat och som syskon borde vi ha annat att tala om. Det är i alla fall vad jag önskar.

Syster 4. Hon är 1,5 år yngre än jag och hon kom till världen när jag var i en känslig ålder och behövde min mammas uppmärksamhet som mest. Jag var sladden, som kom efter ett 10 år långt uppehåll, så Syster 4 kallar jag för skarvsladden. Vi har ofta fått höra från den äldre kullen hur bortskämda vi var och visst var vi det! Det var bara vi 2 barn hemma och mamma började dessutom arbeta vilket gjorde att ekonomin förbättrades. Vi har haft otrolig glädje av varandra tack vare att vi var så tätt i ålder och vi hängde ständigt ihop fram till att jag hoppade av gymnasiet. När hon gått ut gymnasiet, så flyttade hon hemifrån för att vidareutbilda sig med reklambranschen i siktet. När jag sedan flyttade hemifrån, så delade vi en 1:a i Hägersten söder om Stockholm i ett par månader för att sedan flytta till en 3:a i Flemingsberg oxå söder om Stockholm. Det var i den vevan som mina depressioner i kombination med uselt självförtroende började bli märkbara i negativ bemärkelse. Syster 4 träffade en kille som flyttade in till oss vilket jag inte alls tyckte om, så då flyttade jag ut i stället till en urmysig 1:a i Skärholmen och det är nog efter det som vår kontakt började tunnas ut för att till slut dö helt. Syster 4 har alltid haft ett helt annat självförtroende vilket gjorde att jag halkade efter och blev alltmer avundsjuk. Hon har oxå hävt ur sig mindre genomtänkta saker vad gäller depressioner, men vi har helt enkelt gått åt varsitt håll sedan vi blev vuxna. Ärligt talat, så har jag svårt att förstå att vi är syskon. Att jag är syster till någon av ovanstående personer.

Summa sumarum: jag hade glädje av min lillasyster när jag var yngre. Jag tycker fortfarande om Syster 3, men i övrigt, så har jag inte haft någon glädje av mina syskon. De är energitjuvar hela bunten.

Fridens.

 

Gröngöling

11 december 2010 16:35

Så intressant att läsa!
Det är inte alltid en välsignelse med många syskon.
Tråkigt att det är så många sjukdomar i släkten! Då är det extra viktigt att ta hand om sig. Jag tycker att du är bra på det.
Beskrivningen av din bror stämmer rätt väl in på en nära släkting till mig också. Det är jättejobbigt och knäckande att bli kritiserad på det viset! Jag har också dåligt samvete när jag jag gillar det som vissa tycker är "dålig smak".
Kram från mig

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

11 december 2010 17:04

Blodsband sätter press på en.

 

Marianne

12 december 2010 23:36

Man kan välja sin partner, sitt umgänge och mycket mera. Men tyvärr så har man inte en chans att välja varken föräldrar eller syskon.
Ha det gott

http://www.ekoxenskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...