Våra marsvin hör skillnad på våra olika steg. Om t.ex jag närmar mig köket när det är frukostdax, så säger de ingenting eftersom de vet att det inte är jag som brukar ge dem frukost. Om Pär närmar sig köket vid frukostdax så börjar de genast tjoa och tjimma eftersom de vet att nu kommer Frukostmannen! De vet vilka påsar som prasslar på vilket sätt, så de vet när det är grötdax eftersom de känner igen ljudet av påsen med kruskakli + ljudet när jag tar fram ett matskedsmått och en gaffel att blanda med. Nu har det gått så långt att de vet att det brukar bli grönsaker över när vi har ätit middag och de vet att vi inte slänger grönsakerna i soporna utan ser till att de kommer till bättre användning, så att säga. De senaste dagarna har jag märkt att de börjar cirkulera runt fötterna på oss när vi närmar oss slutet av måltiden. De drar sig mot diskbänken där de resterande grönsakerna oftast ligger kvar. Där står de och slänger menande blickar och små-tjattrar. "Snart har de ätit klart. Alldeles strax." Det är faktiskt, så att jag får dåligt samvete de få gånger vi inte har grönsaker över från middagen för grisarna, med Humlan i ledningen, cirkulerar likafullt. De snappar upp. De är läraktiga.

Fridens.    

Ett annat ögonblick. Som nyförälskad. Pär och jag hade vår första träff en fredag. Den andra på lördagen. På söndagen skulle han träffa sin pappa och sin syster. På måndagen ringde han mig på arbetet.

"Jag ville bara höra att du finns kvar...".

Jag finns fortfarande kvar, 20 år senare.    

Fridens. 

Fy, bubblan vad det är kallt hos mig idag! -16 och kallare lär det bli!   

Jag var uppe och hoppade halv 8 när klockan ringde eftersom jag hade tid för klippning hos Rosie klockan 10. Först valde jag en tjock polotröja som var lös och sladdrig runt midjan, men när jag såg att termometern visade -14, så fick jag visioner om iskalla luftintag via det lösa och sladdriga. *rrrrrys* Jag bytte till min träningspolo i tunn bomull som jag stoppade ned ordentligt innanför jeansen och ovanpå den en varm v-ringad tröja. Tillsammans med en halsduk, en mössa och tjocka fingervantar, mina MBT-skor och min lila kappa så frös jag inte alls utom om ansiktet. Det var tänkt att Elin skulle följa med för att sedan shoppa lite, men när jag sa hur pass kallt det var, så valde hon att stanna i sängen och hemma i värmen hos grisarna. Ett klokt val skulle det visa sig.....

Medan jag åt frukost, så kollade jag realtids-informationen hos SL och kunde se att det var så stora förseningar att det egentligen inte var förseningar om ni förstår vad jag menar. Det var bara att gå ned och vänta på nästa tåg helt enkelt. På väg ned såg jag att ett tåg stod stilla inne på stationen i flera minuter. När jag kom in på stationen, så kom 3 killar rusande och informerade mig om att "Det går inga tåg norrut idag. Om du ska nå'nstans så är det taxi som gäller!". I ett par svindlande sekunder såg jag framför mig hur jag skulle bli tvungen att stå ut med mitt ostyriga och förvuxna hår till nästa år och luften gick ur mig lite grann.... Sedan gick jag i alla fall fram till spärren och frågade om det verkligen var så att det inte gick några tåg alls. Den äldre, trevlige spärrvakten sa att det nog var en överdrift. Det hade bildats en kö av tåg pga ett växelfel i Flemingsberg, men det hade just börjat att lätta och att det var ett tåg på väg in mot Rönninge precis då. Jag behövde alltså bara vänta ett par frysiga minuter innan det kom ett nästan folktomt tåg som jag hoppade på.

Eftersom Rosie har öppnat en alldeles egen salong, så var jag tvungen att ge mig ut på okänd mark uppe på Östermalm. Jag klev av vid Karlaplan och gick sedan en, som det sedan visade sig, onödigt lång sväng till Rosie. Jag hittade en mycket kortare väg tillbaka sen. Hon har en yttepytte och himla mysig salong där det var varmt, ombonat och lugnt. Jag fick varm choklad oxå och kände mig väldigt ompysslad. Det är så skönt att ha fått allt överskottshår borttaget!! Jag bokade in ett nytt besök om precis 2 månader.

När jag kom fram till t-banestationen och gick nedför trappan, så tänkte jag att det var värst vad det var mörkt! Jag trodde att det kanske berodde på att jag var bländad av all snö, men så var det inte. Det var strömavbrott på just den enda t-banestationen. "Om du går upp igen och genom parken, så tar det 3 minuter till Gärdets t-bana som är den närmaste." fick jag förklarat för mig. Jag satte av i rask takt eftersom jag hade tänkt shoppa lite innan jag åkte hem igen. Jag är inte helt obekant med den delen av Östermalm eftersom jag tidigare arbetade i närheten av Gärdet, men ju längre jag promenerade desto mer undrade jag om jag hade fattat rätt..... Jag passerade ingen park och Gärdets t-banan ligger väl inte här??!  Slutet på min onödigt långa promenad (i dj-t rask takt!) var motsatta änden av Karlaplans t-bana där jag tog en ersättningsbuss till Stadions t-bana för att på så sätt komma till Centralen. Vid det laget hade jag tappat lusten att shoppa och närapå förlorat hoppet om att komma hem igen, så jag gick bara till Pocket Shopen på nedervåningen av Centralen och köpte 1 enda bok ("Den femte dagen") och sedan åkte jag hem igen. Tåget var försenat även denna gång och det var dessutom knökfullt, men utan värme. Hem! Jag ville bara hem! Det är så'na här dagar som jag förstår de som hellre åker bil även om det innebär köande.

I morgon är det meningen att jag ska träffa Af-psykologen igen. I morgon ska det tydligen bli nedåt 20 minusgrader. Jag funderar på att lämna återbud. Att stå ut med SL:s trafikproblem tar på krafterna och på nerverna och jag vet faktiskt inte om jag orkar göra det på nytt i morgon.

Pär är på arbetet och Elin har, på något sätt, tagit sig till BUP vilket innebär att jag är ensam 2-bening hemma. Eftersom 4-beningarna inte har för vana att skvallra, så ska jag passa på att slå in julklappar nu.

Fridens.

PS. -17 nu.