Ett sista ögonblick. Det ögonblick som jag kan tänka mig att skriva om och som inte är alltför långrandigt är när Pär och jag hittade Paradiset.

En söndag i slutet april 1999. Mulet, regnigt och onödigt svalt. Elin var utlånad till vår kontaktfamilj  och vi skulle hämta henne på vägen hem.

När vi kom fram till bostadsrättsförningen Rönninge Källa (fint namn, eller hur?), så letade vi upp mäklaren som befann sig i nr 1 som var visningslägenhet. Det var en trea och när vi talade om att vi ville se en fyra, så tog hon med oss till nr 39. Vi gick efter henne uppför en ute-trappa och sedan låste hon upp en knall-blå ytterdörr med en fönsterruta av vattrat glas. Vi kom in i en hall med badrummet rakt fram, en trappa upp till övervåningen, vardagsrummet till vänster, ett mindre rum till höger samt köket som låg vägg i vägg med det lilla rummet.

Jag minns hur jag gick igenom vardagsrummet och in det rum som nu är vårt sovrum. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på balkongen som låg under tak vilket gav rummet en ombonad känsla, en trygg känsla. När jag sedan ställde mig i vardagsrummet och tittade ut på gården, så kände jag det. Här vill jag bo. Det var det här vi hade letat efter (för vi hade varit runt och kikat på en hel del hus och lägenheter)! Vi hade kommit hem! Jag ropade på Pär som var i ett annat rum tillsammans med mäklaren och sa vad jag tyckte. Han kände samma sak! Vi talade om för mäklaren att vi var intresserade och mer än intresserade för vi ville skriva på där och då! Sagt och gjort!

En dryg månad senare, den 17 maj 1999, så åkte Pär och jag till NCC:s kontor på Tegeluddsvägen och skrev på kontraktet det slutliga kontraktet och fick nycklarna till vårt Paradis. Vi började genast att planera vår sista flytt.

Fridens.

Oj, vad jag har sovit! Och drömt så in i vassen!! Jag drömde bl.a om att min pappa tänkte starta hunduppfödning och byggde burar där han kunde duscha av 10 valpar i taget och jag sa att jag skulle anmäla honom eftersom jag hade läst att den sortens hundtvätt var det samma som djurplågeri. Jag drömde oxå om en spansk akrobat-dvärg som bodde hemma hos oss och som var kär i mig och ganska efterhängsen. I vanliga fall kan mina drömmar kopplas till händelser och tankar, men inte de här!

Sista burstädningen för året är avklarad och när grisarna har festat loss på den enorma hö-bunt som jag alltid lägger in efteråt, så ligger de nu utspridda som små baguetter. Det är alldeles tyst! Det känns konstigt. Tidigare idag hade Diskussionsklubben årets sista möte och det var inte tyst om jag säger så.   

Pär har arbetat färdigt för i år och idag var han tydligen helt ensam större delen av tiden och jag antar att han fick massor gjort. Just nu är han i Salem för att hämta ut ett paket innehållande en dator-skärm. Den skulle egentligen ha kommit igår, men postverket har mycket underligt för sig just denna månad. Skärmen beställdes från Dustin Med De Supersnabba Leveranserna som ligger i Stockholm dvs. inte långt från oss. När skärmen inte kom igår som väntat, så kollade Pär upp det på nätet och fick då veta att skärmen befann sig i Jönköping. !?! Nu är den i alla fall här, men det som är värre är att Pär hade beställt varsin nalle till Elin och mig från Nallebudet som en julhälsning. Detta gjorde han den 21 december och blev grymt besviken när de inte hade anlänt kvällen innan julafton. Nallebudet har fungerat felfritt de andra gångerna som vi har anlitat dem. Ännu igår hade de fortfarande inte kommit och då ringde han Nallebudet som bekräftade att leveransen hade skett som önskat, men att nallarna tydligen har försvunnit på vägen. Försvunnit? Hur kan något bara försvinna?? De måste ju ligga någonstans, eller hur? Killen som pratade med Pär hade låtit trött och uppgiven för det är tydligen många, många nallar som är på drift. Han sa åt Pär att skrota fakturan och den behöver inte betalas även om nallarna dyker upp. Var är våra nallar?! Vad 17 håller posten på med?!

Jag känner att nyårsstämningen är på väg. För mig innebär det irritation och en enorm trötthet. Det här har ingenting att göra med att själva firandet är kravfyllt för, precis som med julfirandet, så ställer jag inte upp på några som helst krav. Nä, det har att göra med att jag alltid får känslan av att det aldrig tar slut. Jag har precis överlevt ännu ett år och i just det här fallet, så har det övervägande varit ett skit-år och jag känner som så ofta att jag inte har ork eller lust att påbörja ett nytt. Bara för att 2010 var ett enda stort blä, så finns det inga garantier för att 2011 blir bättre. Inga garantier alls som med allt annat här i livet. Eftersom jag fortfarande håller på att återhämta mig efter FK:s behandling, så har jag inte lyckats samla på mig krafter för att fortsätta att slåss med dem ännu ett år. I detta nu är jag en pessimist och jag tycker faktiskt att jag har en hel del som talar för att min pessimism är berättigad. Positivt tänkande har jag inget till övers för, så om du har för avsikt att kommentera, välj då orden noga....

O-fridens.