Alla inlägg under september 2014

Av Ewa - 30 september 2014 20:37

Gummibandspass. Det var skönt! Lagom med motstånd och jag kände att jag nådde en tröskel. Om jag lyckas träna regelbundet kommer jag över den här tröskeln och det blir lättare för varje pass och roligare och jag kan utöka i stället för att hela tiden få börja om från början. Det är väl att utmana ödet bara att skriva så....


  

Av Ewa - 28 september 2014 21:18

En av skrivuppgifterna i författarkursen, även i den första, är att skriva ett brev till Min Inre Kritiker i syfte att få tyst på honom. Jag gjorde det i den första kursen, men den här gången intervjuade jag honom i stället för att skriva ännu ett brev som möts med tystnad. Jag behövde argumentera.


Intervju med Min Inre Kritiker

Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord


Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.

”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”

”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”

Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.

”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”

”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”

Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.

”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”

En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.

”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.

”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”

Han fnissar.

”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.

”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”

Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?

”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.

”Jag tackar och bockar!”

”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”

Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.

”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”

Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.

”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”

”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”

”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”

Här går det upp för mig att intervjun har karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!

”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.

”Det är mitt jobb!”

”Du är avskedad!”

”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”

”Försvaga?”

Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.

”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.

”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”

Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.

”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”

”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”

”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”

Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:

”Om inte jag - vem? Om inte nu - när?”

Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.








Av Ewa - 27 september 2014 22:19

.....SD har lyckats få så många anhängare de senaste året! Det är alliansens fel. Deras politik med privatisering, utförsäljning och hårdare tag gav oss ett hårt samhälle och människan är inget helgon, så när de unga inte kan få arbete eller när ens gamla pappa vanvårdas på äldreboendet eller när man blir ifrågasatt om man är sjuk länge, ja, då är det svårt att förbli medmänsklig. Då ser man i första hand till sig och de sina. När det inte känns som om man får det man behöver och har rätt till som skattebetalande medborgare är det lätt att bli ogin och missunsam. Då vill man förmodligen inte att befolkningen ska bli ännu större, så att man måste dela med sig av det man inte uppelver att man har och det har ingen större betydelse vilka ohyggligheter som dessa oinbjudna flyr ifrån. SD:s invandringspolitik passar in då. Om socialdemokraterna får en chans att vända på det här och göra vårt samhälle medmänskligare igen, så kommer nog SD:s inflytande att avta. Har jag rätt eller har jag rätt?


  

Av Ewa - 27 september 2014 16:33

Ibland har jag ingen lust att gå och lägga mig. Inte av någon specifik anledning. Igår blev jag sittande och tittade på "Carrie" på HBO (på datorn). Jag försökte skriva innan dess, men huv'et var helt tomt. Blä! Det blev inte att jag somnade förrän vid 2 och när det var dax att stiga upp och ge marsvinen frukost klockan 8 hade jag inte alls sovit färdigt. Det var dax att städa idag och medan jag försökte att få kroppen ur sängen undrade jag varför jag inte kunde skjuta upp eländet till imorgon när jag nu var så trött. Åååh, så lockande! Då kom jag ihåg att jag har söndagens burstädning att ta hand om eftersom Pär har smitit hemifrån. Blä!! Klockan var strax efter 9 när jag började städa och det blev mindre jobbigt när jag kunde fokusera på ljudboken, "Sigrid". 3 timmar senare hade jag bara vardagsrummet kvar, så då blev det lunchpaus. Det blev en längre paus än jag hade tänkt eftersom jag somnade sittande i soffan. Ögonen åkte helt enkelt ihop. Jag kände mig piggare efter det och nu har jag äntligen städat färdigt.


Vi provar HBO Nordic gratis i 6 månader. Filmutbudet är väl så där, det är väldigt mycket gammalt skräp, Som "Carrie", men serieavdelningen är desto bättre. Web-sidan är ganska buggig och den skulle må bra av förbättrade sökfunktioner, men så länge vi inte betalar något står jag ut. När vampyrfebern var som värst pratades det mycket om "True blood". Jag såg 2 avsnitt då och var inte imponerad. Den finns på HBO och idag, vid den långa lunchen, började jag se säsong 2 vilket ska tolkas som att jag är mer imponerad den här gången. Vid första tillfället var det förmodligen min inre motvallskärring som protesterade och inte ville bli impad av något som alla andra blev impade av. Nu när serien inte produceras länger tiger kärringen still. Elin är hemma den här veckan och skriver ihop kursens första tenta och vi har börjat se "The walking dead". Varför inte?, tänkte vi båda två även om vi absolut inte är några zombie-anhängare. Första säsongen innehöll endast 6 avsnitt, så de såg vi, men när vi började på säsong 2 började den kännas tjatig. Den är inte läskig, den är inte otäck, den är inte trovärdig (duh!). Den är mest äcklig. Det går inte ut på mer än att de hamnar i olika situationer där de måste komma undan zombiesarna och hur länge förblir det spännande? Inte länge. Sedan kan varken Elin eller jag låta bli att skratta när vi ser hur de hasar omkring med snedvridna nackar och ruttnande kroppsdelar medan de stönar. 


 

Av Ewa - 26 september 2014 20:40

Gummi-pass. Det gick betydligt bättre idag! Bättre ork (inte en nära döden-upplevelse vid benövningarna), bättre tempo och flyt och roligare. Det är en otrolig skillnad på när ett pass är tungt och när det, som idag, bjuder motstånd. Ett motstånd som kommer av att muskeln får jobba känns inte alls lika negativt som när kroppen inte vill. Jag hade med mig lite träningsvärk från tisdagens pass och nu känner jag mig mörbultad dubbelt upp.


  

Av Ewa - 25 september 2014 22:31

En 5-minutare där jag sitter i finkan. Jag har fått papper och penna för att förklara hur jag hamnade där.


Trodde ni att modepolisen var ett påhitt? Då har ni fel. Anledningen till att jag sitter i denna erbarmliga cell är på grund av att jag gick klädd på ett sätt som inte gillades. Mjukisbyxor med tillhörande tröja och gympaskor anses tydligen vara så frånstötande att man kan spärras in på i åtta månader. Jag kan ta det. Jag tänker inte låta mig brytas ned av modefascister som tycker att de är mer värda för att de går klädda i Armani och Hugo Boss. Jag slåss för individens rättigheter och för valmöjligheter! Ned med uniformerna! Jag har fått papper och penna för att jag ska kunna skriva att jag förstår vidden av mitt brott. Jag skriver så att ni, där ute, ska förstå vidden av deras brott! 



Av Ewa - 25 september 2014 21:28

I senaste numret av MåBra finns en liten artikel vars rubrik blev min rubrik eftersom den fångade mitt intresse. Brittiska Open University har ställt den frågan till ett stort antal par och svaret blev: att vi är öppna och intresserade av varandra även när det gäller våra svagheter och att vi kan stötta varandra i svårigheter. Inte så revolutionerande eller hur, men resten är det. Små vardagliga gester spelar störst roll som att plocka in disken, kramas och säga tack när man tycker att den andra har gjort något man uppskattar. Läs det igen och låt det sjunka in! Små vardagliga gester spelar störst roll som att plocka in disken, kramas och säga tack när man tycker att den andra har gjort något man uppskattar. Sex, som jag tycker att det tjatas förfärligt om, kommer först på tredje plats för par utan barn och på sjätte plats för par med barn. För mig är det här inte revolutionerande för jag har länge tänkt att de stora romantiska gesterna och passionerna inte har med vardagen att göra och om man har för avsikt att vara gifta med varandra längre än 3 månader, så är det vardagen som är i absolut numerärt överläge. När vardagen fungerar utan ständigt tjafs och grus i maskineriet, så får man oxå mental ork till att uppskatta varandra. Om jag inte får ett dussin röda rosor på vår bröllopsdag bryr jag mig föga, men om Pär låter mig sova länge och dessutom har plockat in disken innan jag kommer upp, så blir jag varm i hela kroppen. Han gör det för att han vet att jag uppskattar det. Det är det som gör att ett förhållande håller!


På tal om bröllopsdag, så infaller vår i morgon, den 26 september och det blir vår 22:a som motsvaras av jute. Ännu ett tåligt material. Pär har, för tredje året i rad åkt till Öland för Skördefestivalen och den krockar med vår bröllopsdag. Skrutt samma! Det viktigaste är att han inte upplever det som 22 plågsamma och förslösade år utan att han vill satsa på ännu fler. Det vill jag!


Den här gjorde jag till svärisarnas guldbröllopsdag.

    


Av Ewa - 23 september 2014 22:27

En till femminutare.

 

Äntligen hade hon lyckats...

...fålla gardinerna! Att det skulle vara så svårt. Först hade hon sytt fållen för hand, men det hade tagit tre och en halv dag och när de var upphängda hade de varit så sneda och fållen så bubblig att hon hade lagt sig raklång på golvet och gråtit i tio minuter. Från handkraft till maskinkraft. Hennes mamma sydde allt själv från kläder till disktrasor. När hennes föräldrar varit bortresta hade Anna passat på att släpa med sig sina gardiner när hon ändå skulle vattna deras blommor. När hon satt sig vid maskinen hade hon inte ens kunnat lista ut hur hon skulle ställa in vanlig raksöm eftersom symaskinen var mer av en dator och datorer var hon rädd för. Snabbfåll! Strykbräda, strykjärn, gardiner, fuktig handduk att lägga emellan, knappnålar och en sax. Gardinerna var tunga och gled hela tiden ned på golvet eller så klumpade snabbfållen ihop sig när hon inte stack sig på knappnålarna. Gränsen var nådd. Nu fick det räcka. Anna sparkade undan allt medan hon drog hela registret av svordomar inklusive de svenska och italienska. Hon stegade fram till skrivbordet och hämtade häftapparaten. Nu hängde de där. Hennes hemmahäftade gardiner. Anna – gardinerna 1-0.



Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18 19 20 21
22 23
24
25 26 27 28
29
30
<<< September 2014 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards