Alla inlägg under september 2012

Av Ewa - 30 september 2012 22:02

......med tandvärk även i morgon, så ringer jag tandläkaren. Motståndet är stort, men om det finns en förklaring, så vill jag ha den även om det innebär lagning av hål. Jag vill inte gå och dra på det och kanske förvärra det hela.


O-fridens.    

Av Ewa - 29 september 2012 22:00

Att tro på en gud som skapare till allt är en sak, men att koppla den guden till en viss religion - varför? När jag har läst historiska romaner och nu senast sett serien "Tudors" och den ständiga kampen mellan protestanter och katoliker, så känner jag vanmakt för det pågår ju än idag. När någon vill uttrycka sin tro på en gud genom nattvarden och avgudabilder, så blir någon annan helt galen och vill ha ihjäl dem och vice versa. Jag har varit ateist sedan jag var tonåring och jag gick ur svenska kyrkan när jag var runt 25 och ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att tro är av ondo. Förföljelser, krig, hedersmord och förtryck.


Om islam tycker jag........inte. Jag har ingenting emot muslimer som personer, men idén om att islam är den enda rätta tron får mig att se rött. Jag har varit naiv när det gäller religion och tro och inbillat mig att det är människan som kommer i första hand. Många religioner baseras på samma gud, så hur kan då en specifik religion vara den enda rätta? Jag har fått väldigt negativa erfarenheter av islam och jag förstår inte hur man, som troende muslim, kan hävda att man är en bättre människa när man i samma andetag inte accepterar en person bara pga hennes avsaknad av tro? Är det medmänsklighet? Är det människokärlek? Fastandet under ramadan är bl.a till för att man ska få en uppfattning om hur det är för de som inte kan äta sig mätta varje dag, men hur är det men den övriga medkänslan?


I Schweiz röstade de nej till minareter för några år sedan och när jag sa till Pär att jag tyckte att de gjorde rätt och att jag inte tycker om de moskéer som har byggts här runt Stockholm, så tittade han på mig som om han undrade när moderskeppet skull hämta mig. Tycker han fortfarande tycker att jag var knäpp i huv'et eller har även hans religiösa naivitet krossats? Snart kan det börja höras böneutrop i Fittja och det tycker jag är helt vansinnigt. Margus har skrivit 2 inlägg om just islam och den svenska flatheten och hon uttrycker det bättre än vad jag kan. Läs här och här. Att jämföra de 5 dagliga böneutropen med ringningen i kyrkklockor 1 gång i veckan är bara lamt. Islam är en utbredd tro, men det är aldrig bra att någonting vare sig det gäller tro, politiska åsikter, litteratur, mode eller vad som helst får breda ut sig på bekostnad av alternativ. Jag tycker att det är otäckt och jag känner rädsla. 


Fridens.    



Av Ewa - 29 september 2012 15:34

Jag har precis styrketränat och det gick bra och det var skönt. Jag har oxå listat ut varför gårdagens promenad blev en sådan plåga: kärnan i MBT-kängorna har kraschat, dött, gett upp, torkat ut, slitits ut. Kalla fakta. Att gå i ett par MBT-skor som har en ej fungerande kärna är lika illa för mig som att gå långt i ett par vanliga skor. Jag misstänkte redan förra hösten att de skorna var slutkörda, men nu är misstankarna ett faktum. Vila i frid, världens bästa skor!

Därmed blir jag nödgad att köpa ännu ett par skor, ett par vinterkängor, men det känns inte som något större problem för eftersom jag är så himla nöjd med de kängor jag köpte hos Eurosko, så åker jag naturligtvis tillbaka dit och ger dem ännu mer pengar. Jag såg att det fanns snörkängor med lurvig insida och rejäla sulor och om de är av samma märke som kängorna (Softwalk), så köper jag dem. Pär, kan du köra mig till Skäris?   


Jag har tandvärk igen. Det handlar inte om fantomsmärta från den utdragna kindtanden utan det gör ont på andra sidan. Både uppe och nere. Tror jag. Numera är jag så nojig när det gäller tänderna att jag tycker att det gör ont överallt hela tiden. För en gångs skull, så hoppas jag att det har att göra med en sjuhelvetes förkylning som väntar på att få anfalla för jag kan inte påstå att jag har lust att gå till tandläkaren igen.....


   


Fridens.     

Av Ewa - 28 september 2012 12:46

"When doves cry" med Prince. Jag gillar många av hans låtar, men det vete 17 vad jag tycker om honom. Vicken varelse.....



Ungefär i mitten av Prince-videon dyker musikerna upp och bland de finns 2 tjejer, Wendy och Lisa. Efter att ha samarbetat med Prince, så skar det sig och de startade eget. Det finns en hel del av Princes sound i deras musik. Influenser kallas det visst. "Satisfaction" är deras bästa.





Fridens.    

Av Ewa - 28 september 2012 12:25

Jag har promenerat i 65 och fy för den lede vad det var jobbigt! Vingligt, stappligt och ingen fart. Ingen stuns, ingen schvung, ingen ork. Och så fick jag ont i ryggen, Ipren-ont. Vad är detta??! Jag fattar inte varför kroppen är så makalöst ovillig att röra sig. Den brukar ju tycka om det! Det e inge' kul.......


Halv-fridens.   

Av Ewa - 27 september 2012 21:37

 

Det är för dj-t att vara fet. Jag skulle behöva bli av med i alla fall 25 kg. Det är inte bra för mitt hjärta (hjärtproblem är en av sjukdomarna i mitt genetiska bagage) och det är inte bra för mina knän (ledbesvär är en annan sjukdom jag har fått utan att be om) och jag vantrivs med hela min kropp, varenda centimeter och vartenda gram. Jag har aldrig försökt banta och då menar jag verkligen aldrig. Jag tror inte på bantningskurer. Första gången jag ansåg att jag behövde gå ned i vikt, så gick jag med i Viktväktarna och det fungerade i nästan ett halvt år, sedan blev jag trött på att alltid vara hungrig och leds på att döva hungern med frukt och frustrerad över att räkan points. De kilon jag blev av med (ca 15) kom tillbaka och de hade fler kilon med som sällskap - en klassiker. Jag försökte med VV en gång till, ett par år senare, men stod inte ut i ens 2 veckor. Sedan lärde jag mig om LCHF och det tilltalar mig mer. Det är känns naturligare (numera syns inte röken av lätt-produkter hemma hos oss) och är mer logiskt. Mitt största problem är inte sötsug för det minskar rejält med LCHF och det är inte hunger utan det är att jag tycker att mat är så tråkigt, så makalöst ointressant och tidskrävande. "Hur har du kunnat bli så tjock då?" frågade en dietist som hade noll kunskaper i psykologi trots att hon tjatade om att hon själv hade varit fet. När man inte är intresserad av mat utan äter för att man måste, så bryr man sig inte om vad man stoppar i sig och då blir det fel och man blir fet. Lika enkelt som att 2 plus 2 blir 4. Det finns ingen genväg till att gå ned i vikt. Det handlar om att skaffa sig kunskap om hur man gör för att lägga om kosten, att lära sig äta rätt, att lära sig hur hjärnan fungerar, så att man inte går i de vanliga mat-fällorna. Jag försöker hela tiden. För omvärlden verkar det kanske inte så eftersom resultaten uteblir, men jag försöker så att jag nästan gråter blod. Det här är med mig 24/7/365. För att lyckas så måste jag koncentrera mig och om jag inte mår bra, så försvinner koncentrationen. Trots alla kilon, trots alla motgångar, trots att vårt samhälle är så fixerat vid små storlekar, så kommer jag aldrig att bli så desperat att jag ens funderar över gastric by pass (GBP). I min jakt på intressanta bloggar, så har jag stött på flera som skriver om just sin GBP. Fördelen är att man går ned i vikt. Punkt. Finns det några andra fördelar? Att gå ned mycket i vikt på kort tid är faktiskt inte bra för kroppen det heller, inte för hjärtat. Jag hittade en blog som skrev om att hon hade börjat gå upp i vikt igen just för att hon inte hade lärt sig hur hon ska äta. I värsta fall kan GBP bli lika ineffektiv som vilken bantningskur som helst. Om allt verkligen hängde på att man åt små mängder mat, mindre portioner, (vilket GBP leder till) skulle fetma verkligen vara ett så stort problem som det är? Är det verkligen så enkelt att få genomgå en GBP som jag får intrycket av?


O-fridens.    


   

Av Ewa - 26 september 2012 15:45

För 20 år sedan inföll den 26 september på en lördag med makalöst vackert och milt höstväder och träd som flammade av höstens färger. Vi vigdes i tornet i Stockholms stadshus klockan kvart över 14. Det var lite löpande-band-känsla med par som väntade på sin tur, men vad spelade det för roll egentligen? Det var vårt kommande liv tillsammans som hade störst betydelse, betydligt större än bara den enda dagen.


Pär och jag firar 20-årig bröllopsdag idag. Porslinsbröllop. Känslorna är många, men det är 2 som dominerar: en glädje över att han vill fortsätta att vara gift med mig och stolthet. Jag är stolt över att vi har hållit ihop i 22 år och varit gifta i 20. Skitmallig, rent ut sagt! Hur många par kan skryta med samma sak? Genomsnittet för ett äktenskap i Sverige idag är 12 år. Heja oss, Pär!    Stengodsporslin ā la Höganäs är ett tungt och tåligt porslin. Det tål både micro och diskmaskin och det går inte sönder helt och hållet även om en och annan flisa ryker. Förstår ni liknelsen?


Vi pratar ofta om att vara gifta och vad som får vissa att hålla ihop och vissa att skiljas. Vi är rörande eniga om att folk ger upp alldeles för lätt. Jag börjar undra om man påverkas av sin närmaste omgivning och sin släkt? Mina föräldrar var gifta i drygt 50 år. Mina svärisar firade 50 år för ett par år sedan. Svägerskan och hennes man har varit gifta i 20 år de med (de gifte sig på dagen 3 månader före oss). En av mina systrar skilde sig, men det var länge sedan och min bror separerade från sin sambo efter hela 30 år tillsammans. Syster 3 har varit sambo lika länge som Pär och jag har varit tillsammans och lillasyster har varit gift i 14 år, tror jag. Är långa förhållanden en ärftlig sak?


En absolut nödvändig ingrediens för att få ett äktenskap att hålla är skratt. Inte romantik. Inte storvulna jag-dyrkar-dig-gester. Inte hett, passionerat sex till höger och vänster. Inte drösar av penningar (även om det underlättar) för om man inte kan skratta tillsammans då är det kört. Pär och jag har kunnat skratta tillsammans från vårt allra första telefonsamtal och vi gör fortfarande det. Med varandra och åt varandra.


Elin då? Vad har Elin gjort för vårt äktenskap?  ........... Ärligt talat, så vet jag inte det. Jag är ledsen, gumman, men det är den krassa sanningen! Indirekt har hon satt vårt äktenskap på prov när hon var liten och jag mådde så fruktansvärt dåligt, men det gjorde ju att hon och Pär fick bra kontakt och det är väl i och för sig något som har hållt ihop oss. Det känns oerhört bra att kunna säga att Elin bor med båda sina föräldrar! Nu blir jag så där mallig igen.    Vår avkomma har varit och fortsätter att vara en källa till många skratt för hon är en rolig prick.


Jag undrar hur många gånger jag har velat sticka ifrån alltihop? Pär kan driva mig till vansinne som ingen annan. Jag driver honom till vansinne som ingen annan och han har nog varit redo att packa väskorna flera gånger han med. Ändå har ingen av oss gjort det. Vi stannar kvar. Det som är bra väger, trots allt, tyngre. Egentligen borde Pär få en tapperhetsmedalj för även om han har sina fel och brister, så belastar han inte vårt äktenskap på samma sätt som jag gör med mina många och långa depressiva perioder. Sjukdomar tär. Inte bara på kropp och själ utan även på familjen. Elin har inte så mycket att välja på. Hon har fått mig till mamma och nu är hon tillräckligt gammal för att kunna flytta hemifrån, men Pär fortsätter att välja mig. Han är inte tvungen, men han stannar kvar. Jag hade tur den kvällen han valde att ringa mig och jag känner ofta att jag inte förtjänar honom.


Nu har jag filat på det här inlägget sedan i förmiddax, men nu hjärnan har slagit knut på sig själv, så trots att jag har drösvis med åsikter i ämnet äktenskap, så blir det inte mer än så här för den här gången. Jag återkommer nog med irriterand envishet och besserwisser-attityd.


Fridens.    







Av Ewa - 25 september 2012 22:00

Jag visste ju att förra veckans många aktiviteter skulle göra mig mör, klen som jag är och jag fick ju vila i söndax, men vilken del av mig hade fått för sig att en dag skulle räcka? Ibland undrar jag om jag inte kan vill lära mig av tidigare erfarenheter eller om jag har blivit optimist på gamla da'r eller om jag rätt och slätt är dum i huv'et? Naturligtvis var jag sjukt trött även igår och jag kände mig förkyld igen, så när mobillarmet drog igång klockan 9, så dräpte jag det, tog en dubbeldos mot huvudvärken, stängde dörren till sovrummet och drog ned rullgardinen så mycket det gick för att stänga ute det strålande höstsolskenet och så kröp jag ned i sängen igen. Ingen promenad. Öronproppar stänger ute oljud, men de stänger inte ute den malande rösten som försöker intala mig att jag borde pressa mig själv lite mer. Jag hade ju inte behövt gå någon 7-milavandring, men bara tanken på att stiga upp, byta om, knyta skorna, ta på jackan och så bestämma promenadväg....... Jag fick tyst på Min Inre Slavdrivare och somnade.


Idag kände jag mig förkyld igen och tillbringade större delen av förmiddagen med att nysa & snyta. Min planerade styrketräning kändes inte längre så given, men då blev jag frustrerad och bestämde mig för att i alla fall försöka. Jag kunde ju alltid avbryta. Det var ju inte som när jag tränade på SATS och skulle ta mig hela vägen till Stockholm. Jag kände mig piggare efter lunchen och det gick alldeles utmärkt att träna, faktum var att det kändes lättare än de senaste gångerna trots att det var 5 dagar sen sist. Skönt!


För några veckor sedan dödförklarade jag de 2 växter som i fönstret på övervåningen. En av dem var en svärmorstunga som vi har haft länge och tagit flera skott av och Pär var ovillig till att den skulle bort. Han hade fått för sig att det inte går att köpa de som krukväxt. "Det är bara att gå in på Interflora, klicka på 'krukväxter' och beställ en." sa jag. Det gjorde han aldrig och sedan glömdes det bort tills vår bröllopsdag närmade sig och jag fick den briljanta idén att köpa just en svärmorstunga till honom från just Interflora. Eftersom han åker till Öland på själva bröllopsdagen (i morgon), så levererades den igår. "Svärmorstungor går visst att köpa. Grattis på bröllopsdagen!" skrev jag på kortet. Han blev överraskad och glad.    Idag kontrade han med att ge mig en orkidé som han sa att han hade planerat att göra sedan ett tag. En vit med mörklila mitt precis som den jag kostade på mig efter tandoperationen. Urtjusig!    Nu står det 8 orkidéer i fönstret i vardagsrummet och 6 av dem blommar. Det är nästan så att de stänger ute ljuset. Aj lav it!


En svärmorstunga. Bilden lånade jag från Interflora

  


Fridens.    


Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4
5
6 7
8
9
10
11 12
13
14 15 16
17
18
19
20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards