Det är för dj-t att vara fet. Jag skulle behöva bli av med i alla fall 25 kg. Det är inte bra för mitt hjärta (hjärtproblem är en av sjukdomarna i mitt genetiska bagage) och det är inte bra för mina knän (ledbesvär är en annan sjukdom jag har fått utan att be om) och jag vantrivs med hela min kropp, varenda centimeter och vartenda gram. Jag har aldrig försökt banta och då menar jag verkligen aldrig. Jag tror inte på bantningskurer. Första gången jag ansåg att jag behövde gå ned i vikt, så gick jag med i Viktväktarna och det fungerade i nästan ett halvt år, sedan blev jag trött på att alltid vara hungrig och leds på att döva hungern med frukt och frustrerad över att räkan points. De kilon jag blev av med (ca 15) kom tillbaka och de hade fler kilon med som sällskap - en klassiker. Jag försökte med VV en gång till, ett par år senare, men stod inte ut i ens 2 veckor. Sedan lärde jag mig om LCHF och det tilltalar mig mer. Det är känns naturligare (numera syns inte röken av lätt-produkter hemma hos oss) och är mer logiskt. Mitt största problem är inte sötsug för det minskar rejält med LCHF och det är inte hunger utan det är att jag tycker att mat är så tråkigt, så makalöst ointressant och tidskrävande. "Hur har du kunnat bli så tjock då?" frågade en dietist som hade noll kunskaper i psykologi trots att hon tjatade om att hon själv hade varit fet. När man inte är intresserad av mat utan äter för att man måste, så bryr man sig inte om vad man stoppar i sig och då blir det fel och man blir fet. Lika enkelt som att 2 plus 2 blir 4. Det finns ingen genväg till att gå ned i vikt. Det handlar om att skaffa sig kunskap om hur man gör för att lägga om kosten, att lära sig äta rätt, att lära sig hur hjärnan fungerar, så att man inte går i de vanliga mat-fällorna. Jag försöker hela tiden. För omvärlden verkar det kanske inte så eftersom resultaten uteblir, men jag försöker så att jag nästan gråter blod. Det här är med mig 24/7/365. För att lyckas så måste jag koncentrera mig och om jag inte mår bra, så försvinner koncentrationen. Trots alla kilon, trots alla motgångar, trots att vårt samhälle är så fixerat vid små storlekar, så kommer jag aldrig att bli så desperat att jag ens funderar över gastric by pass (GBP). I min jakt på intressanta bloggar, så har jag stött på flera som skriver om just sin GBP. Fördelen är att man går ned i vikt. Punkt. Finns det några andra fördelar? Att gå ned mycket i vikt på kort tid är faktiskt inte bra för kroppen det heller, inte för hjärtat. Jag hittade en blog som skrev om att hon hade börjat gå upp i vikt igen just för att hon inte hade lärt sig hur hon ska äta. I värsta fall kan GBP bli lika ineffektiv som vilken bantningskur som helst. Om allt verkligen hängde på att man åt små mängder mat, mindre portioner, (vilket GBP leder till) skulle fetma verkligen vara ett så stort problem som det är? Är det verkligen så enkelt att få genomgå en GBP som jag får intrycket av?

O-fridens.