Igår avslutades Författarkurs 2 med chatt. En chatt där jag höll mig väldigt mycket i bakgrunden. Det har varit en dålig vecka och jag mår inte bra och det jobbigaste är att jag har tappat lusten för att skriva mer än i bloggen, men det är knappt jag vill det heller. Det handlar inte om skrivkramp eller att Min Inre Kritiker är högljudd. Jag har bara ingen lust. Det känns inte som det är någon idé att ens försöka. Det skulle vara så jäkla häftigt att få min bok utgiven, men det är svårt, väldigt svårt. Begreppet "författarplattform" togs upp och det handlar kort sagt om att se till att man syns. Jorun Modén: "Fler och fler förlag söker medvetet efter författare som har en väl utbyggd plattform. Det handlar inte bara om att ha en hemsida, utan att vara passionerad inom ett visst område, föreläsa blogga och twittra. Författare med nätverk har större potential att nå ut med sina böcker." Ensamvargar som helt enkelt älskar att skriva göre sig ej besvär. I mina stöddigare stunder har jag funderat över den offentliga biten. Vad händer om man inte vill vara synlig utan bara vill att människor läser ens bok? Jag har ett enda ess i ärmen: boken jag vill skriva har ingen annan skrivit och då menar jag det bokstavligen. Visserligen bloggar jag sedan 7 år, men bloggen når inte så långt. Jag twittrar inte, herregud, jag har inte ens FB!! Som författare kan man stupa i ett så tidigt skede som att följebrevet inte är tillräckligt säljande! Hindren känns oöverstigliga. Om jag ska kunna skriva något som skulle kunna bli en bok, så blir jag tvungen att ta på skygglapparna och inte tänka längre än att jag skriver för att det är det jag tycker om. Ett kapitel i taget. Inget taktiskt upplägg. Bara skriva. Enbart skriva för min egen skull.

Alla kursdeltagare fick ett "slutbetyg" av JM efter att en av oss hade uttryckt önskemål om det. En kort sammanfattning av hur hon tycker att var och en av oss har utvecklats. Mitt "slutbetyg" blev mycket bra, tycker jag.

"Du skriver i så fall jättefint i flera tonarter och har valt ett ämne som ligger vardagen nära samtidigt som många berörs. Du skriver så att det känns allt igenom äkta. Våga gärna skruva åt de dramaturgiska tumskruvarna, låta det bli än värre.Jag gillade verkligen när du släppte loss i dina variationer på ”miljö” med hundmördaren."

1 haiku per årstid.

Ögonen kliar

Näsdukar och nässprayen

Våren är här!

Ljuset känns evigt

Sniffar i syrenbuskar

Korta sommarmånader

Tid att varva ned

Möjlighet att börja om

Hösten målar om träden

Snötäcket skyddar

Färgskalan är monokrom

Vintervila krävs

Haiku version 1:

Frosten glittrar kallt

Foten halkar

Frosten vacker på nära håll 

Haiku version 2:

Frosten gnistrar kallt

Foten glider oväntat

Ser frosten på nära håll

Det var tänkt att version 2 skulle bli bättre och bestå av 5-7-5 och jag tycker att den är bättre!

Den borde kanske kallas halku.....

Västerändsk haiki skrivs enligt följande regler.

1. Kan bestå av 5-7-5 stavelser på tre rader, men kan även vara fri från stavelseräkning.

2. Den ska helst vara uppdelad på tre rader.

3. Bör innehålla ett årstidangivande uttryck.

4. Bör också vara indelad i två hälfter för att förstärka överraskningseffekten.

Mycket att tänka på för bara 3 rader, men jag gjorde ett försök.

Frosten glittrar kallt

Foten halkar

Frosten vacker på nära håll

Övning i att använda äkta känsla i en fiktiv scen utifrån ett universellt tema.

En hjältemodig insats

Alfons första instinkt var att hämta något att mosa den med. Det var det äckligaste han hade sett i sitt badrum och då räknade han ändå de gånger han sett sig själv naken i spegeln. Den var egentligen för stor för att mosas och det skulle förmodligen höras någon form av krasande. Han ryste över hela kroppen bara han tänkte på det. Han tittade på klockan och såg att han inte kunde tveka mycket längre för då skulle han bli sen till jobbet. Det var ju inte absolut nödvändigt att duscha heller, men han kunde se framför sig hur Jonas sniffade i luften vid kaffeautomaten. ”Vad fan, Alfie, har du inte duschat?” Han skulle kunna skylla på att vattnet varit avstängt eller att varmvattnet inte hade fungerat. Däremot skulle han inte kunna säga att duschen varit upptagen av en spindel hur stor den än hade varit. Alfons kände ett sådant äckel inför spindlar att gränsade till fobi. Om de var små brukade han vara skoningslös och mosa dem. Hans skrockfulla mamma hade alltid ylat om det skulle börja regna när han gjorde så, men att välja mellan en spindel eller lite regn var inte svårt. Spindeln i duschen var för stor för mosmetoden. Kroppen var säkert två centimeter lång och benen var bara hur långa som helst! Det var sättet som de rörde benen på som gjorde att det kröp i hela kroppen. Han föreställde sig hur de rasslade över parketten. En burk! Han letade fram en gammal Big Pack-burk med lock och sedan gick han tillbaka in till spindeln. Först kunde han inte se den och fick nästan panik. Den kunde vara var som helst i lägenheten. Nu skulle han svimma. Sedan såg han hur den rasslade fram över badkarsbotten. Med burken i ena handen och locket i den andra smög han ett steg i taget. Han upptäckte att han höll andan och släppte ut luften i en ljudlig suck. Sedan sänkte han burken över spindeln och medan han tryckte den mot badkaret drog han den upp mot kanten där locket väntade. Det fungerade! Spindeln var instängd. Han sprang ut på gården till en gräsplätt där han öppnade burken och skakade ut spindeln och sedan sprang han in igen. Burken slängde han i sopnedkastet för den skulle han aldrig kunna ha något annat i. När han hade försäkrat sig om att duschen verkligen var ledig klev han i och påbörjade sin försenade morgontvätt. En känsla av tillfredsställelse spred sig genom hela honom och han kunde inte låta bli att sjunga i duschen. ”Imse, vimse, spindel, in i burken foooor!” Han var stolt över att han hade löst problemet utan att döda den. Det kändes aldrig bra att döda, inte ens flugor. Han hade inte fått panik. Jaja, men bara lite. Han hade inte svimmat! Nu fick spindeln möjlighet att leta upp en spindelfru och skaffa en massa spindelbarn och leva lycklig i alla sina dagar. Det tänkte Alfons också göra. Ett maktskifte hade skett till hans fördel. ”All you spiders, beware!”

Använda äkta känsla/egna minnen i en fiktiv scen utifrån ett universellt tema

1. Smultronställe

Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä. Mikael ställde sig bredvid henne.
”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”
Han nickade och lade armen runt hennes axlar.
”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”
”Det känns som att komma hem.”, sa han.
”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”
Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.
”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.
”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”
Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.
”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna. De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.
”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”

Jag har försökt att göra en vardaglig händelse dramatisk.

Karin var törstig. Hon var fruktansvärt törstig. Tungan klibbade mot gommen. Dessutom frös hon och var trött. Något måste göras. Hon tog sats och lyckades resa sig från soffhörnet där hon hade slumrat till. Det hade hunnit bli mörkt och ingen lampa var tänd. Persiennerna som hon hade släppt ned mot solen som hade bländat henne för några timmar sedan stängde effektivt ute ljuset från gatlyktorna. Hon hade inte gjort sig helt hemmastadd ännu och stegen blev tveksamma när hon hasade i riktning mot köket. Hjärnan hade inte vaknat helt kändes det som. Huvudet kändes luddigt. Var satt strömbrytaren? Hon famlade framför sig tills hon kände en dörröppning. Ingen strömbrytare. Om hon inte mindes helt fel låg köket tvärs över hallen. Hon kände tröskeln mellan vardagsrummet och hallen under fötterna. Hallen kändes lika oöverkomlig som en avgrund. Det var svart som i en säck! Hon var inte säker på om hon hade ögonen öppna eller slutna. Den ena handen höll kvar taget om dörrlisten medan hon sträckte sig så långt hon kunde. Det fanns ingenting där. Hon tog ett djupt andetag innan hon släppte taget och nästan sprang in i mörkret medan den andra handen letade efter ett fäste. Där! En smal, slät yta som gick att få tag om med ena handen. Dörrlisten till köket. Hon kände till vänster och hittade strömbrytaren, men ingenting hände. Och nu då? Hon kunde känna kanten av diskbänken till höger och höll i den medan hon trevade sig fram mot spisen. Ovanför spisen satt en fläkt som hade en lampa. Hon tryckte på lampknappen, men det förblev mörkt. Karin var inte mörkrädd i vanliga fall, men nu tyckte hon att det började bli kusligt. Det var så tyst också. Väldigt tyst när hon tänkte efter. Inget brummande från kylskåpet. Utanför var det svart. Hon tog sig fram till fönstret. Det lyste ingenstans i husen runt omkring. Var det strömavbrott? Hon sjönk ned på stolen. Lägenheten var som ett minfält med alla ouppackade flyttlådor. Hon valde att ta det säkra före det osäkra och satt kvar där hon var. Mobilen hade blivit kvar på soffbordet, så hon kunde inte ens se vad klockan var. Hon hade kunnat ha den som ledljus! Karin satt i mörkret och lyssnade till frånvaron av ljud. Inga fläktar eller kylskåp. Det verkade som om grannarna inte heller vågade röra sig. Ingen hiss. Ingen som rörde sig i trapphuset. Det enda som hördes var hennes egna andetag. In. Ut. In. Ut. Vilsamt, nästan meditativt. När lampan i fläkten och i taket tändes samtidigt som kylskåpets aggregat drog igång skrek hon till av förvåning och fnissade sedan åt sig själv. Utanför fönstret hade gatlyktorna tänts och hon kunde se hur det rörde sig i de andra lägenheterna. Det var som att livet återvände. Te! Det var därför hon hade gått till köket. Hon hade hunnit bli hungrig också. Hon fyllde vattenkokaren med kallt vatten och förvärmde tekannan med varmt vatten. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka gjorde hon i ordning en bricka med mugg, mjölk, socker och några mackor. Det fick bli vanligt Earl Grey. En trygg och välbekant smak efter all dramatik i mörkret. Hon passade på att gå på toaletten medan teet drog i kannan. Det var när hon hunnit halvvägs tillbaka till vardagsrummet med en fullastad bricka som strömmen försvann igen.

En bild föreställande en vattenfylld grotta med ljus som strömmar in genom en öppning.

Nutid

Grottan är helt vattenfylld och dunkel. Genom öppningen strömmar solljuset, men det når bara någon meter in. Reflexerna som bildas på vattenytan lyser upp grottan indirekt. Det går att se alla skrovliga ojämnheter lika tydligt som om ljuset varit elektriskt. Grottväggarna ser torra ut och det hörs inget droppande eller ploppande av vatten. Inga ljud alls. Vattenytan är stilla. Inte ens en krusning. Betyder det att det inte finns något liv där under?

Dåtid

Grottan var helt vattenfylld och dunkel. Genom öppningen strömmade solljuset, men det nådde bara någon meter in. Reflexerna som bildades på vattenytan lyste upp grottan indirekt. Det gick att se alla skrovliga ojämnheter lika tydligt som om ljuset hade varit elektriskt. Grottväggarna såg torra ut och hördes inget droppande eller ploppande av vatten. Inga ljud alls. Vattenytan var stilla. Inte ens en krusning. Betydde det att det inte fanns något liv där under?

Egen kommentar: skillnaden blir att i nutid är texten mer beskrivande, rabblande av iakttagelser medan dåtiden gör att den blir berättande, som när någon berättar ett minne, mer levande.