Nu börjar min bokidé att slå rot.

Nu lättar dimmorna.

Nu framträder karaktärerna.

Nu får jag gensvar.

Nu faller pusselbitarna på plats.

Nu börjar jag förstå hur jag ska göra.

Nu är det roligt att skriva igen.

Nu börjar jag våga tro på att det blir en bok.

Nu är det allvar!

Den femte delen av den miljö jag har beskrivit tidigare. Den här gången har jag skrivit ett slut på en berättelse som utspelar sig i "Gläntan".

Simon stannade vid kanten av skogen. Bertil stannade även han och när han kände att husse förmodligen skulle bli stående ett tag satte han sig tungt ned. De hade vandrat långt och Bertil var trött i sina korta terrierben.

”Vi är hemma nu, kompis”, sa Simon. ”Vi är hemma…”

Det lilla vita huset mellan ekarna var sig likt med sin veranda och hammocken. Hans pappa hade inte låtit det förfalla utan tydligt målat om med jämna intervaller. Taket såg helt ut. Fönsterluckorna satt inte på sned. Till och med skylten med ordet ”Gläntan” såg fräsch ut. Plötsligt öppnades dörren och en kvinna kom ut på verandan och satte sig i hammocken. Hon hade en ljus sommarklänning och håret hängde i en lång fläta på ryggen. Hammocken gungade till, men kedjorna gnisslade inte. Simon log åt ännu ett tecken på pappans noggrannhet. Sedan kom hans pappa ut och satte sig bredvid kvinnan, lade armen runt henne och drog henne intill sig. Han såg ut att må bra klädd i en jeansskjorta med uppkavlade ärmar och ett par slitna jeans. Pappa och hans nya fru, Maggan. De verkade lyckliga. Tillfreds. Pappan var inte ensam och det tyckte Simon om. Att han lämnade pappan ensam var det enda som hade plågat hans samvete medan han drog land och rike runt i ett försök att komma undan sorgen efter Milla. Plötsligt fylldes han av en saknad som var så stark att den fick honom att ta flera steg framåt ut ur skuggorna. Bertil ställde sig upp, men stod kvar. Han tänkte inte gå i onödan.

”Pappa?”

Anders reagerade långsamt. Han kände igen rösten trots att det var många år sedan han hört den, men vågade inte hoppas på att det var hans son som äntligen återvänt.

”Pappa!”

Rösten var närmare nu och Anders lösgjorde sig från den bekväma närheten bredvid Maggan. Hon hade också hört rösten, men inte känt igen den eftersom hon aldrig hade träffat Simon. Hon hade lyssnat till många historier och minnen och fått ta del av breven som anlänt sporadiskt med poststämplar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Skulle hon äntligen få möta honom?

”Simon? Herrgud i himlen, är det verkligen du?”

Anders stod upp nu och såg den unge mannen som kom gående först tveksamt, men sedan allt säkrare och fortare. En liten hund stapplade fram några meter efter. Han tog de få stegen fram till trappan i ett enda kliv, skuttade nedför trappan helt utan den vanliga försiktigheten och sprang Simon till mötes. De möttes i en omfamning som närapå blev en krock och höll om varandra hårt, hårt. Maggan stod kvar på verandan rädd för att störa återföreningen, men hon kände hur ett leende började dra i mungiporna. Anders älskade son hade verkligen kommit hem igen. Medan männen stod kvar med armarna om varandra och skrattade och grät om vart annat fick Maggan syn på Bertil som hade hunnit fram och nu låg ned på sidan. Hunden verkade helt färdig.

”Älskling”, sa Anders, ”kom och hälsa på min Simon!”

Maggan sträckte ut handen för att hälsa, men blev i stället omfamnad. När förvåningen släppt kramade hon tillbaka och kände instinktivt att hon skulle komma att tycka om Simon. Han kändes inte som en främling tack vare allt som Anders hade berättat om honom.

”Välkommen hem, Simon! Det ska bli roligt att få lära känna dig.” Hon mötte hans blick som var trött samtidigt som den strålade av glädje.

”Vem är det du har med dig?”, frågade Anders och pekade på Bertil som fortfarande låg på sidan och nästan såg död ut.

”Det är Bertil”, svarade Simon. ”Jag saknade Milla. Jag saknade sällskapet av en hund, men jag orkade inte med en setter. Den skulle ha påmint mig för mycket om henne, så i stället köpte jag Bertil.”

Nu tittade alla tre på hunden. Plötsligt föll tungan ut ur munnen på honom och det ryckte i ena framtassen. Både Anders och Maggan flämtade till. ”Håller han på att dö?”

”Nä, men han har en väldigt dramatisk läggning.”

Simon gick fram till Bertil och strök honom längs sidan. Bertil drog in tungan och satte sig mödosamt upp. Han viftade trött med svansen. Maggan klev fram och satte sig på huk. Hon strök Bertil över huvudet och lyfte sedan upp honom.

”Kom, så går vi in och ser om vi hittar något ätbart!”

Maggan gick mot huset med Anders och Simon i släptåg.

Så här föreställer jag mig Bertil.

En övning i miljöbeskrivning i 4 delar.

En miljö beskriven med vackra meningar.

De dominerande färgerna är intensivt grönt och mörkt brunt. Solljuset silas mellan grenar och löv. Det råder en känsla av frid och stillhet. Ekarna har stått där länge flera hundra år. De känns trygga och pålitliga. Mellan två av träden står ett litet hus med en veranda längs framsidan. Det står en hammock där. Verandan inspirerar till långa sommarkvällar vaggande i hammocken medan man läser en bok. Huset är litet och består bara av ett sovrum med tillhörande badrum och ett kombinerat kök och allrum. Det är målat i en mild äggskalsvit färg och är välskött. På räcket till verandan sitter en skylt med namnet på platsen, ”Gläntan”. 

Samma miljö beskriven av någon som vantrivs.

De där förbaskade träden som tornar upp sig över en. Ekar som är så gamla att de borde vittra sönder, men i stället är stadigare än något annat. Tystnade ekar i öronen och gör att varje litet surr från den minsta mygga förstoras till vrål från startande raketer. Ett hus som är så litet att man knappt kan vända sig där inne och regniga dagar gör att man blir klaustrofobisk trots att man i vanliga fall inte har problem med trånga utrymmen. Om husägaren hade det minsta förstånd hade verandan glasats in så att man hade fått ett extra rum. Vem sjutton vill ha en hammock? Det är bara 70-åringar som sitter i en sådan och gnäller om att allt var bättre förr medan de gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. ”Gläntan” – fnys! Möjligen så gläntar man på dörren till helvetet.

Samma miljö beskriven med någon som vuxit upp där.

Med risk för att plagiera en boktitel, men Simon och ekarna är passande. Simon växte upp i ”Gläntan”. Han bodde i det lilla huset tillsammans med sin pappa och den chokladbruna settern Milla. Simon kände igen varje ljud som huset gav ifrån sig på kvällen när trävirket svalnade efter en dag av intensiv sol. Eller den första novemberfrosten som krasade under hans skor. Han fascinerades av ekarna som stod där innan han föddes, till och med innan hans pappa föddes. Han kände igen varje skrovlig ojämnhet i barken efter att ha tillbringat många timmar lutad mot stammen medan han läste eller tecknade.  

Samma miljö med någon som har gjort något otäckt där.

Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen.  En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.

När jag skrev den fjärde delen utmanade jag mig själv genom att utsätta hunden för otrevligheter för jag tycker att det är så satans jobbigt när djur far illa. Jag mår fysiskt dåligt. Ändå var den texten lättast att skriva - den hade bästa flytet - och den blev längst och det är nog så att det bor en författare med dragning åt det makabra inuti mig. Jag gillar den här övningen (det finns fler delar av den kvar) för en och samma miljö kan beskrivas och och uppfattas så olika.

Elin är på besök några dagar tillsammans med Selma och idag såg vi, Elin och jag - inte Selma, "Jane Austen book club" som baseras på boken med samma titel av Karen Joye Fowle. Den var mysig och smårolig och många bra skådespelare, men jag undrar lite hur mycket man får ut av den om aldrig har läst Jane Austen eller sett någon film baserad på hennes böcker? 

Efteråt slog det mig om Karen Joye Fowle är nöjd med filmen? Hon lade ner en massa arbete på boken, på att bygga upp trovärdiga karaktärer och en hållbar handling. Sedan blir det en film på 101 minuter som egentligen bara skummar på ytan när det gäller karaktärerna. Alla böcker passar inte som film och även om den här var bra, så kan jag tänka mig att det är massor som inte kom med. Tankar, känslor, bakgrund, erfarenheter. Fortsättningen på författarkursen börjar idag och nu har jag en bokidé och ska själv börja bygga upp trovärdiga karaktärer och jag vet att det är ett långdraget arbete. Därför undrar jag vad KJF tycker om sättet som de har behandlat hennes hantverk?