Alla inlägg under juli 2014

Av Ewa - 31 juli 2014 22:05

"Jag gillar inte kaniner. De ser alltid ut som om de tänker säga något, men de gör aldrig det!" säger Rajesh Koothrapali i "Big Bang theory". Det är klockrent! När jag tittar på Selma och hon (ser ut att) titta på mig och hennes nos guppar oupphörligt samtidigt som hennes pokerfejs inte röjer henne på något sätt, så undrar jag alltid vad som rör sig i det där fjuniga huvudet.


Elin skickade det här bilden med anledning av just det.

 


Av Ewa - 31 juli 2014 21:51

Nu vet jag varför jag inte tyckte om handlingen i "Leona": en rånande polis i samarbete med en kriminell och en åklagare som sätter dit en oskyldig och kommer undan med allt - det blir för mycket. Det är ingen verklighetsbaserad berättelse, men jag vill ändå behålla illusionen av att poliser och åklagare är till för att upprätthålla lag och ordning. Usch! 

Jag ville inte gå på en ljudboksnit till, så jag satsade på ett säkert kort nämligen "Caipirinha med döden" av Maria Ernestam med Eva Röse som uppläsare. Jag läste den för ett drygt år sedan och den är så bra att jag får gåshud!! Hela idén med döden och alla tankar runt begreppet, språket, humorn och så ett slut som får mig att tappa andan. Den här sortens bok har jag full förståelse för att ett förlag vill ge ut för den har något alldeles eget till skillnad från alla dessa kriminalromaner. Det som förvånar mig är att jag själv inte blir avskräckt och tänker att "Jag kommer aldrig att kunna skriva så bra". I stället blir jag peppad för jag har för avsikt att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa! 


                                                                                                                                              

Av Ewa - 30 juli 2014 21:56

Bakgrundsbilden på min dator.

Bedårande e ba' förnamnet!

 

  


Av Ewa - 30 juli 2014 21:05

...........och att göra det bättre själv är en helt annan. Sedan författarkursen läser jag texter på ett annat sätt än tidigare, jag lyssnar på dialoger i ljudböcker och filmer på ett annat sätt, jag har kommit underfund med hur mycket beskrivningen av en person betyder. Tyvärr, finns det fler dåliga än bra, men det är, som sagt, lätt att sitta här och tycka. Jag har fått så mycket att tänka över nu när jag står i begrepp att själv skriva en bok och jag kämpar med Min inre Kritiker som envisas med att säga att jag inte har något att komma med. Stick och brinn vettja!


Det är märkligt hur jag kan gå från att ha en uppläsare som favorit till att irritera mig på precis allt som kommer ur människans mun. Mirja Turestedt har nu gått detta grymma öde till mötes. Jag lyssnar på den första boken om "Leona" och jag kommer inte att lyssna på fler, men det är inte bara MT:s fel. Det var när jag lyssnade på böckerna om Maisie Dobbs som MT började störa mig. Jag vet inte om det var den genompräktiga fröken Dobbs som störde mig (människan har inga fel eller brister - jag tål det inte!) eller om det var MT:s sätt att läsa som fick henne att framstå på det viset. MT skulle vinna på att dra ned tempot när hon läser och jag stör mig oerhört på att hon sväljer sista stavelsen i många ord (det är hon inte ensam om). "Bad" blir "ba", tag blir "ta" osv. Nope, nu får MT inte läsa mer för mig!


Själva boken är ingen jag kan rekommendera. Språket är bra för ovanlighetens skull, men det finns inga miljöbeskrivningar och karaktärerna känns platta. Huvudpersonen, Leona är en spelberoende polis som utför rån för att finansiera spelandet och planerar att lämna både familjen och Sverige. Hon är osympatisk. Dessutom är hela berättelsen sorgligt humorbefriad. 


Christoffer Carlsson har skrivit sommarföljetongen i DN och jag har varit lite nyfiken på hans första bok "Den osynlige mannen från Salem" mycket beroende på att den delvis utspelar sig i Salem. Nä. Den hade bättre miljö- och karäktärsbeskrivningar än "Leona" har och huvudpersonen var sympatisk och tog inte sig själv på fullt så stort allvar, men nä. Ett citat fastnade hos mig: "Han hade den sortens hår som får en att vilja byta schampo.". Det jag gillar med det är att det är en man som tycker det om en annan mans hår. 


Jag har gått på 3 ljudboksnitar på raken och jag har tagit de i omvänd ordning. Den första var "Miss Jean Brodies bästa år" med Cecilia Walton Agrell som uppläsare och det jag kan säga om den är att den var välsignat kort. Dålig uppläsning och ännu en osympatisk och självgod huvudperson.


Törs jag ge mig på en ljudbok som jag inte redan har lyssnat på? 




Av Ewa - 30 juli 2014 20:50

Klockan närmar sig 21 och det är 22 grader ute. Igår var det 24 grader vid samma tid. Lite svalare. Tack!


En tur till Konsum i så långsamt tempo att jag nästan stod stilla, men ändå var jag täckt av en svettig hinna när jag kom hem. Jag fick ligga i soffan och flämta och svalna innan jag kunde byta marsvinens handdukar och sedan duscha. När jag kom ut från badrummet hade det blivit väldigt skumt, nästan mörkt och så började det blåsa. Vinden tilltog i styrka och på avstånd hördes åskmuller. Nästan samma föraning om läskigheter som man får i "Trollkarlen från Oz" när tornadon närmar sig. Coolt! Sedan kom regnet och som det regnade! Det var alldeles vitt och smattret av dropparna var fantastiskt! Temperaturen sjönk med flera grader. Tack!! Solen har kommit fram efter det och temperaturen har stigit några grader igen, men det är svalare. Nu kan jag höra att det börjar regna igen. Dropparna viskar och smattrar mot löven. En ensam kråka håller ihärdigt serenad. 


När jag hängde ut genom fönstret i Elins rum innan jag stängde det för natten, så slog det mig att jag aldrig har visat hur det ser ut. Det fönsret sitter på samma vägg som köksfönstret och ni kan få en uppfattning om den härliga grönskan i mitt Paradis.


Trädäcket nedanför tillhör de 2 lägenheterna under vår och grannens bredvid.

                                                      

   


Av Ewa - 29 juli 2014 15:53

När jag är ute bland folk ser jag bara de som väger 70 kg eller mindre (70 kg är min målvikt).

Varje gång jag klär på eller av mig ser jag till att göra det i avskildhet och definitivt långt från alla speglar.

När jag köper kläder minns jag att jag brukade ha 38/40 i stället för 52/54.

När jag sitter i soffan tänker jag alltid på att den blir nedsutten pga. mig.

Det är samma sak med sängen; min halva har en djupare grop än Pärs.

När jag handlar läsk, chips eller godis tror jag alltid att kassörskan tänker att jag nog kan klara mig utan det.

Varje gång jag ser någon annan som är fet undrar jag om jag väger mer eller mindre.

De gånger som någon lägger märke till mig är jag övertygad om att de fördömer och föraktar. 


Att väga för mycket är det samma som att vara svag och att ha dålig karaktär och ointelligent. Det finns undersökningar som visar att omgivningen dömer och fördömer oss feta i allt från anställningsintervjuer till restaurangbesök. Jag har ofta blivit bemött med skepsis när jag säger att jag älskar att träna för hur kan det gå ihop med att jag är fet? Svaghet och sjukdom bemöts med kyla och förakt. "Du antränger dig inte!" "Du vill inte tillräckligt mycket!" "Du har bara dig själv att skylla!" "Du ger upp för lätt!"



Varenda människa är unik och man har inte samma förutsättningar för, i det här fallet, att lyckas med att gå ned i vikt.

Alla de jag möter och som jag upplever dömer mig vet ingenting om mig och mina förutsättningar. 

Det är inte omöjligt att jag är i bättre fysisk form än många normalviktiga. 


Det här är något som jag lever med dygnet runt, året runt och det är ett stressmoment. Negativ stress. Det maler i huvudet hela tiden. Jag slipper sällan undan. 


De dagar jag mår bra ger visar jag fingret åt omvärlden och då kan jag verkligen leva enligt Eleanor Roosevelts citat. 

De dagar jag mår dåligt, är trött och har ont, så är det betydligt svårare.

Idag är det svårt.


  





Av Ewa - 29 juli 2014 15:32

85 minuters promenad med fixerad farthållare. Jag började försiktigt och där förblev jag. Jag orkade inte ha något tempo idag, men det fungerade inte att gå riktigt långsamt heller. Det kändes som att jag hade en farthållare. Jag kände inte av gårdagens gummipass vilket lurade mig till att tro att jag inte hade någon träningsvärk alls. Ingen träningsvärk efter ett träningsuppehåll på 1 vecka - hur dum får jag bli? Trots att det var överkroppen som behövde en omgång, så är det i benen det känns. Nu på eftermiddagen kommer träninsvärken, ungefär 1 dygn efter och det med råge. Jag kan inte minnas när låren kändes så här pumpade! Det känns som om jag vaggar fram som värsta mister universum.


Enligt DN.se är detta den sista dagen med sjuk värme (31 grader) och jag ber till alla vädergudar om att det stämmer för nu har jag fått nog!!! Idag har jag haft på gränsen till ångest för att kroppen aldrig vill svalna. Inatt sov jag inte många timmar och efter promenaden har jag mått urdåligt. Trött, huvudvärk, matt, ångest & panik. Jag har druckit så mycket vatten de senaste veckorna att jag snart kräks.



SNÄLLA LÅT DET BLI SVALARE - BETYDLIGT SVALARE!!!!!


  

Av Ewa - 28 juli 2014 17:01

Jag hade tänkt promenera idag oxå, men när marsvinen hade fått sin frukost kände jag att jag var tillfälligt leds på det och gick tillbaka till sängen och sov till klockan 11. Efter lunch var det 29 grader, men det var inte alls så där kvävande hett som det var förra veckan och jag bestämde mig för att prova på ett gummi-pass. Fy, för den lede vad det var tungt! Ben-delen var urjobbig och jag var frestad att bryta, men det kändes som att det var tungt.......utan någon särskild anledning, så jag kämpade vidare. Nu har överkroppen fått en behövlig omgång!


  

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5
6
7 8 9 10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Juli 2014 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards