När jag är ute bland folk ser jag bara de som väger 70 kg eller mindre (70 kg är min målvikt).

Varje gång jag klär på eller av mig ser jag till att göra det i avskildhet och definitivt långt från alla speglar.

När jag köper kläder minns jag att jag brukade ha 38/40 i stället för 52/54.

När jag sitter i soffan tänker jag alltid på att den blir nedsutten pga. mig.

Det är samma sak med sängen; min halva har en djupare grop än Pärs.

När jag handlar läsk, chips eller godis tror jag alltid att kassörskan tänker att jag nog kan klara mig utan det.

Varje gång jag ser någon annan som är fet undrar jag om jag väger mer eller mindre.

De gånger som någon lägger märke till mig är jag övertygad om att de fördömer och föraktar. 

Att väga för mycket är det samma som att vara svag och att ha dålig karaktär och ointelligent. Det finns undersökningar som visar att omgivningen dömer och fördömer oss feta i allt från anställningsintervjuer till restaurangbesök. Jag har ofta blivit bemött med skepsis när jag säger att jag älskar att träna för hur kan det gå ihop med att jag är fet? Svaghet och sjukdom bemöts med kyla och förakt. "Du antränger dig inte!" "Du vill inte tillräckligt mycket!" "Du har bara dig själv att skylla!" "Du ger upp för lätt!"

Varenda människa är unik och man har inte samma förutsättningar för, i det här fallet, att lyckas med att gå ned i vikt.

Alla de jag möter och som jag upplever dömer mig vet ingenting om mig och mina förutsättningar. 

Det är inte omöjligt att jag är i bättre fysisk form än många normalviktiga. 

Det här är något som jag lever med dygnet runt, året runt och det är ett stressmoment. Negativ stress. Det maler i huvudet hela tiden. Jag slipper sällan undan. 

De dagar jag mår bra ger visar jag fingret åt omvärlden och då kan jag verkligen leva enligt Eleanor Roosevelts citat. 

De dagar jag mår dåligt, är trött och har ont, så är det betydligt svårare.

Idag är det svårt.

85 minuters promenad med fixerad farthållare. Jag började försiktigt och där förblev jag. Jag orkade inte ha något tempo idag, men det fungerade inte att gå riktigt långsamt heller. Det kändes som att jag hade en farthållare. Jag kände inte av gårdagens gummipass vilket lurade mig till att tro att jag inte hade någon träningsvärk alls. Ingen träningsvärk efter ett träningsuppehåll på 1 vecka - hur dum får jag bli? Trots att det var överkroppen som behövde en omgång, så är det i benen det känns. Nu på eftermiddagen kommer träninsvärken, ungefär 1 dygn efter och det med råge. Jag kan inte minnas när låren kändes så här pumpade! Det känns som om jag vaggar fram som värsta mister universum.

Enligt DN.se är detta den sista dagen med sjuk värme (31 grader) och jag ber till alla vädergudar om att det stämmer för nu har jag fått nog!!! Idag har jag haft på gränsen till ångest för att kroppen aldrig vill svalna. Inatt sov jag inte många timmar och efter promenaden har jag mått urdåligt. Trött, huvudvärk, matt, ångest & panik. Jag har druckit så mycket vatten de senaste veckorna att jag snart kräks.

SNÄLLA LÅT DET BLI SVALARE - BETYDLIGT SVALARE!!!!!