Mobilen väckte mig klockan 9. Det var promenaddag. En blick mot vardagsrummet sade mig att solen faktiskt var framme. Lätt huvudvärk. Lätt illamående. Igen. Jag kände att jag inte skulle somna om mer, att kroppen faktiskt hade sovit färdigt, men jag hade ingen lust att stiga upp. Varför ska jag hålla på att pressa mig själv? Jag är ju faktiskt permanent sjukskriven. Om jag aldrig pressar mig själv, så skulle jag må ännu sämre. Det blev en promenad och det var fantasktiskt skönt att komma ut! Bitvis var det tungt, men det var det värt.

Ett par plus över noll och frost över allt. Isskorpa på vattenpölen och till och med en tunn ishinna på Flaten. Den första riktiga kylan med andra ord. Solen värmer fortfarande och där den fick frosten att smälta och droppa bildades ångmoln som dimma. Läckert! Jag passerade en syrén häck som hade yttepytte gröna knoppar.

Jag är ensam och har fått vara det sedan 20 över 10 när jag gick ut. Pär arbetar och Elin är hos svärisarna som, likt bakvända flyttfåglar har återvänt till fastlandet för vintern. Ensamheten är behövlig. De senaste veckorna har Elin och jag varit tillsammans dygnet runt bokstavligt talat och jag var väldigt nära att bli sällskapssjuk. Nu kan jag andas igen.

Jag borde boka tid hos läkaren för att kolla ryggen, men det tar emot. Usch, vad det tar emot. Jag skulle behöva göra ett allergitest oxå. Jag är allergisk mot gräs och pollen, men hallå - det är sista oktober idag och pollensäsongen är officiellt avslutad. De dagar jag inte tar allergimedicinen blir jag irriterad i ögonen mot slutet av dagen och jag blir nysig. Har jag utvecklat allergi mot damm? Spån och hö? Selma?

I morgon är det dax för månadsvägning och jag är inte det minsta optimistisk. Inte ens hoppfull. Nästan bävar. Det känns inte som att det har försvunnit någonting. Om jag har gått upp i vikt, så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Desperationen lurar i bakgrunden. Jag har faktiskt lyckats hålla mig till min version av LCHF även om förra veckan sket sig de luxe. Jag känner inte att jag har något stöd från min familj. Elin säger varken bu eller bä medan Pär bara hör av sig när han noterar att jag avviker från hälsans stig. Lite mer stöd och pepp, tack! Varför kan inget snille uppfinna ett socker-och-kolhydrat-plåster med motsvarande funktion som nikotinplåster har? Det är bevisat att man kan vara sockerberoende.

Hur definieras färsk när det handlar om mjölk? Har ni sett reklamen som lovar att du alltid kan ha färsk mjölk hemma om du köper mjölken med längre hållbarhet? "Färsk" är för mig raka motsatsen till något med "lång hållbarhet". Nej, tack! 

De kortare dagarna som hör ihop med årstiden ger mig panikkänslor. Förra året vid den här tiden mådde jag så fruktansvärt dåligt och jag minns så tydligt de perioder av mulet och molnigt som gjorde att jag tände varenda lampa, så snart jag lyckades ta mig ur sängen vilket brukade vara framåt lunch. Jag mår inte lika dåligt i år, men det är inte kul när det blir mörkt före halv 18. Det var tur att jag kom ut före lunch och att jag fick lite sol i ögonen och på näsan.

Jag rengör med Ajax och tvättar med Ariel. Båda fabrikaten har gjort om sina förpackningar genom att ta bort handtagen. Numera är det kompakta plastflaskor med en ribbad/räfflad sida för sk. greppvänlighet, men för mig är det inte ett dugg greppvänligt. När jag har ont i fingerlederna, så klarar jag inte att ta ett enhandsgrepp. Jag har lyckats hålla fast vid de gamla Ariel-flaskorna med handtag och köper refill-förpackningar och det verkar som jag får fortsätta att hålla fast vid dem.   

Halv-fridens.    

.......djävelskap på gång eftersom jag har haft huvudvärk och mått illa till och från hela dagen? Jag tycker verkligen inte om att må illa. Jag kan stå ut med tandvärk, ryggvärk och huvudvärk bara jag slipper må illa!

O-fridens.   

Jag följde med Elin på ännu ett läkarbesök på mottagningen för unga i Södertälje. Den här gången var det hennes egentliga läkare och hon är bra. Jag var med i endast 10 minuter på slutet, men jag fick ett bra intryck av henne.

Vi promenerade från Östertälje station till centrum och det tog 40 minuter. Det blåste ordentligt, men vi hade medvind större delen av tiden och vi slapp regnet som började vräka ned medan vi var hos läkaren. När vi gick till Södertälje Central, där Pär skulle hämta oss, så regnade det på tvären. Isch-faktorn är hög ikväll. Vädermässigt. Det är som gjort för att sitta under en filt och dricka te och läsa. "Denna dödens kropp" är såååå bra och den 700 underbara sidor lång!        

Jag skrev det en gång i somras och då hade jag fel. Jag skrev att det var absolut tvärslut mellan Elin och hennes kille. Idag skriver jag det igen: det är absolut tvärslut mellan Elin och hennes kille och den här gången har jag inte fel därför att han ska gifta sig med en annan. Sug på den ni! Han är i sitt hemland Irak sedan några veckor tillbaka. Större delen av hans familj är där och en hel del av hans släkt antar jag. Elin har haft en viss kontakt med hans syster som inte följde med pga studier, men så åkte hon i alla fall i fredags med anledning av att en av hennes kusiner skulle gifta sig. Det finns ingen annan tolkning än att kusinen ska gifta sig med killen. Killen i fråga hade planerat att vara borta i 4-5 veckor, men sedan fick Elin beskedet att han kommer att stanna till januari eller februari och att han "är tvungen att stanna". Innan Elin fick reda på att han numera är förlovad, så mejlade hon och sa att hon ville gå vidare, göra slut. Han hade inget annat svar än att det fick hon bestämma vilket innebar att han lämnade över ansvaret för alltihop på henne. Närmare midnatt igår satt jag i soffan och läste när jag hörde att Elin grät. Då hade hon sett på Facebook att killen hade ändrat sin status från "komplicerad" till "förlovad". Vilken satans ynkrygg!! Jag fick en möjlighet att skriva vad jag tyckte till honom, jag skrädde inte orden även om jag undvek svordomar. Det blev ett litet ordkrig mellan Elin och honom där han till slut drämde till med att han "i alla fall inte sitter i soffan och tar emot pengar från FK" och det var ju riktat till lilla mig. Jag uppmanade Elin att inte svara på det för vi behövde inte fortsätta på under-bältet-nivån. Det är inte första gången han blir elak när han känner sig trängd eller vet att han är ute och cyklar. Förmodligen visste han om dessa giftas-planer redan innan han åkte till Irak och om han då hade kunnat tala om för Elin att det var lika bra att de gjorde slut eftersom han skulle komma att gifta sig inom några månader, så hade det känts helt annorlunda. Det hade inte varit ett roligt besked, men det hade varit ärligt. Det här ryggradslösa, ansvarssmitande slingrandet som han alltid har hållit på med får mig att vilja slå honom sönder och samman. Jag har aldrig tyckt om honom för jag har känt att han inte har varit ärlig. Lismande. En som man kan ha kul med, men som inte är någonting att hålla i eller förlita sig på när det blir det minsta kämpigt. "Se nu till att börja leva livet, Elin och sluta tycka synd om dig själv!" är en av hans uppmaningar. Men nu är han borta, väck, finito. Ett tjafsämne mindre, ett orosmoment mindre och det är så in i h-vete skönt!!    2,5 års känslomässig turbulens är över. Elin har inget krossat hjärta, ifall ni undrar, hon är lika lättad hon.

Halv-fridens.     

Att alltid bli trött.

Att alltid få ont.

Vad leds jag blir!!!

Att lära mig acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill.

Det är så dj-a svårt!!!

O-fridens.    

PS. Det är internationella nalledagen idag.

I januari ringde jag tandläkaren och bokade tid för vanlig undersökning och då hade jag lyckats undvika det i 2,5 års tid. Jag fick tid i slutet av månaden. Inga hål, men ganska mycket tandsten.

I februari var jag hos tandhygienisten och tog bort tandsten.

I slutet av maj fick jag tandvärk och ett besök visade på en spräckt kindtand, men inget gjordes.

En vecka senare, i början av juni hade jag ännu ondare och jag fick komma tillbaka. En gammal fyllning togs bort, tanden slipades ned och en tillfällig fyllning lades.

Ytterligare en vecka gick med kraftigare tandvärk och det blev ytterligare ett besök där den tillfälliga fyllningen togs bort, tanden slipades ned lite till och en ny tillfällig fyllning lades.

Efter några dagar ringde jag eftersom värken inte släppte. Nu fick jag beskedet att jag kunde välja mellan rotfyllning eller tandborttagning. Jag valde borttagning och en remiss till skickades till tandkirurgen. Efter ytterligare några veckor avtog tandvärken, men det ilade så in i h-vete.

Hela juli gick och i mitten av augusti ringde jag och undrade vad som hänt med min remiss. Inget egentligt svar, men jag fick en tid för tandborttagning den sista augusti.

Tanden togs bort och allt läkte som det skulle och stygnen lossnade.

I slutet av september fick jag tandvärk igen, men i en annan tand. Åter till tandläkaren. Inga hål eller sprickor, men jag rekommenderades att prova ut en bettskena.

Så idag, i slutet av oktober satt jag i tandläkarstolen för sjunde gången i år. Vilket rännande! Det är till och med värre än när jag hade tandställning. Idag gick det fort och smärtfritt för tandläkaren tog bara avtryck för bettskenan. Baggis. Den 12 november ska bettskenan vara färdig och det blir besök numro 8 i år. Sedan blir det eventuellt ett kort besök för att kolla att allt fungerar som det ska, men efter det vill jag inte mer. I alla fall inte i år.

Jag tog på mig mina hadskar. Satte mig på golvet. Sög tag i Selma med ett fast grepp under fram benen och den andra handen under rumpan. Elin lade en handduk över Selmas huvud i lugnande syfte. Elin klippte till. Vi har, med gemensamma krafter, lyckats klippa klorna på Selmis för första gången. Ha! Det är onekligen lättare att hantera marsvin.

När jag stegade iväg till tandläkaren kvart över 9, så var det bara en halv grad ute. När jag kom in i köket, fullt påklädd och såg vad termometern visade, så gick jag tillbaka till sovrummet och tog på mig mer kläder och det behövdes. Årets första frost. För mig i alla fall. Jag brukar sällan vara uppe så tidigt. Nu på kvällen är det 1,5 grad och det snöblandade regnet vräker ned. Brrrrr! Vilken tur att jag passade på att promenera efter tandläkarbesöket för då var det solsken.  

När det kom till kritan, så hade Elin en provanställning på 3 månader som tar slut den 6 november. Elins chef ringde för att meddela detta faktum. De enades om att det inte har fungerat, så efter den 6 november är Elin arbetslös igen. Är det verkligen ok att en provanställning inte förlängs pga att den anställda är sjuk ofta när det har fungerat bra i övrigt? Chefen avslutade samtalet med att säga: "Sköt om dig nu.". Det är ta mig f-n magstarkt!! "Sköt om dig nu" är vad man behöver höra när man ringer för att meddela att man har blivit sjuk/sjukskriven och inte för att chefen är så lättad över att ett problem har lösts att hon plötsligt har plats för medkänsla!!

Halv-fridens.    

Upp och iväg vid 9 för ett besök hos Rosie. Det är 8 veckor sedan förra klippningen och den här gången har jag inte känt mig långhårig. Håret har vuxit liksom jämnt över hela huvudet. Det har mest blivit tjockt med mössvarning. Nu är det i alla fall bortklippt igen vilket alltid är lika skönt. Nästa gång jag ska dit är det en vecka kvar till julafton. *ryser av obehag*

För 2 år sedan köpte jag en lila kappa som jag har varit galet nöjd med och fortfarande är och idag hade jag den på mig (tillsammans med min gosiga polotröja) för jag måste ju se något så när ut när jag ska till frissan på Östermalm.   Ni som följer min blog kommer kanske ihåg hur oerhört tjatig jag var när jag precis hade köpt den och jag skulle kunna bli lika tjatig igen, men jag behärskar mig. När jag stod i rulltrappan upp från Östermalms t-banestation, så kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende äldre dam som sa: "Vilken otroligt elegant färg!" och pekade på min kappa. Jag blev glad, höll åff kårs med och och tackade för komplimangen. Ni ser, det är inte bara jag som vet hur en snygg kappa ser ut! Hon såg nog inte att jag hade en svart väska till de mörkbruna skorna......    

Den fantastiska lila kappan tillsammans med den gosiga polotröjan är en oslagbar kombination. 

Jag har varit trött idag, så pass trött att jag halvsov på pendeln hem och jag hade knappt styrfart upp från stationen. Efter lunch grottade jag ned mig bland kuddarna i soffan, drog Lisebergsfilten över mig och inom 10 minuter sov jag. Det behövde jag!

Apropå något helt annat, så är så satans förbaskat trött på Facebook-tjatet. Jag har inte FB. Jag vill inte ha FB. Jag kommer inte att skaffa FB. Med tanke på alla skriverier om undersökningar som visar att de som har FB mår dåligt av det och känner onödig presteringspress, så blir jag knappast mer lockad. När man loggar in här på Bloggplatsen, så dyker numera upp en ruta där det står där det påpekas att min blog inte är kopplad till FB. Inte tusan skulle jag få fler läsare av att koppla min blog till FB för jag har inga vänner och jag behöver inte att någon skriver mig det på näsan varenda gång jag loggar in här!!!

När jag städade i lördax och fick Elin och Pär att rensa undan skor, så blev det väldigt mycket plats runt skohyllan. Numera finns en himla bra kanin-kryp-in mellan skohyllan och hallgarderoben och där brukar Selma sitta och fnissa för sig själv när vi inte kan hitta henne. Jag har ett par tofflor som det faktiskt inte gör så mycket om hon gnager på och de brukar stå där. Härom dagen kom jag in i hallen och såg bara den ena toffeln som låg liksom slängd åt sidan. Vad hade hänt med den andra toffeln? Jo, den hade Selmis övermannat och släpat in i kanin-kryp-inet, satt sig på den och gnagde med liv och lust. Mitt barnbarn!

Fridens.    

Steg upp klockan 6.

Försökte få iväg Elin till arbetet i en hel timme.

Läste en stund.

Höll Elin sällskap medan hon väntade på att psyk-mottagningen skulle öppna klockan 8.

Hon måste ordna läkarintyg eftersom hon har varit sjuk i mer än en (kalender)vecka.

Det samtalet gav inget.

Hon ringde vårdcentralen och blev uppringd halv 9.

Hon fick en tid 20 i 11.

Jag lovade att följa med henne.

Vi vilade i soffan.

Jag sov i kanske 20 minuter innan mobillarmet sa åt mig att duscha.

Vi åkte buss till Salem eftersom Elin inte alls är i form för fysiska aktiviteter.

Läkaren hon fick träffa ringde psyk-mottagningen och fixade in Elin på en akuttid klockan 15.

Jag lovade att följa med.

Elin fick lämna prover.

Sedan hämtade jag ut Haléns-jackan som går i retur direkt pga värdelösa fickor.

Vi tog bussen hem igen.

Lunch.

Ryggont (dubbeldos) och ångest (Oxascand).

Ned till pendeltåget för att åka till Östertälje där vi tog bussen in till Södertälje centrum.

Läkaren var bra och vi var där en dryg timme.

Elin är sjukskriven t.o.m nästa vecka.

Mot slutet av mötet ringde Elins chef och hon blev skitsur när hon hörde att Elin blivit sjukskriven.

Chefen kommer att ta upp det med styrelsen för "....så här kan det ju inte fortsätta!".

Elin grät.

Pär hämtade oss och vi veckohandlade på Konsum.

Medan vi åt middag så kom tröttheten.

Hungerkänslor hela dj-a dagen - blir aldrig mätt.

Jag kan inte släppa tanken på en parkas och har beställt en från Ellos.

Jag har kollat fickorna noooooga och den är vind- och vattentät.

500 kr i rabatt hade jag oxå.

Ännu en skit-dag är lagd till handlingarna.

O-fridens.    

Försökte stiga upp vid 9 i hopp om att komma iväg på en promenad före lunch, men det gick inte att vakna.

Gick inte.

Ville inte.

Skit samma.

Sov till nästan 12.

Ont i ryggen nästan hela dagarna.

Ipren.

Ska jag boka läkartid för ryggen?

Ont i höger fot.

Varför??

Elin mår fortfarande inte bra.

Pär mår inte bra.

Han är allmänt leds på allt.

Jag mår inte heller bra.

Hungerkänslor hela dagen.

Vad gör man när hela familjen är deprimerad samtidigt?

Elin hade ingen matlust.

Pär och jag åt under tystnad.

Vi har tillbringat kvällen på 3 olika håll, så gott det har gott i en lägenhet.

Nästan undvikit varandra.

Skit-måndag!

O-fridens.