Det har varit ett tufft dygn. Elin mår dåligt, riktigt dåligt. Självmords-tankar-dåligt. Det har varit gränsfall i ett par veckor, men 2 besked fick alltihop att rasa. Dels ska hennes kille (som - tror det eller ej - är samma som jag skrev om i somras) resa bort i 4-5 veckor (fast min sympati för just den situationen är obefintlig) dels fick hon veta att dagiset hon arbetar på förmodligen inte har råd att ha henne kvar hela höstterminen som det var planerat. Dagiset är ett föräldrarkooperativ och de har en tajt budget, så när 2 barn inte skolades in som planerat, så sket sig allt. När det gäller den situationen är min sympati desto större. Igår kom hon inte iväg till arbetet. På kvällen träffade hon killen en stund och efter det började hon gråta och kunde inte sluta. Tårar och ångest. Panik, svårt att andas och illamående. Jag satt hos henne. Vid midnatt väckte jag Pär och sa att vi förmodligen behövde åka till S:t Görans psykakut. Det var synd att jag väckte honom, jag skulle ha låtit honom sova för jag ringde S:t Göran och samtalet fick mig att inse att de egentligen inte kunde hjälpa Elin mer än att låta henne stanna kvar över natten. Varför åka hela vägen dit och kanske få vänta i flera timmar på ingenting? Jag blev gråtfärdig. Det enda alternativet var att vänta till morgonen och ringa den mottagning där hennes läkare huserar i Södertälje och försöka få en akuttid. Det lugnade ned sig så småningom och vid 1 lade Elin och jag oss i soffan för att sova. Jag hade tagit min Stilnoct för flera timmar sedan och somnade väl omedebums och så började jag snarka vilket fick Elin att retirera till sin egen säng. Strax före 5 väckte Pär mig och påpekade att Elin inte låg kvar och att jag kunde flytta till vår säng, så det gjorde jag. Jag sov till och från till klockan 8 då jag ringde mottagningen och fick veta att jourläkaren satt i möte, men att hon skulle ringa upp. Inte mer att göra där alltså. Elin sov, tror jag och jag duschade, tvingade i mig youghurt, småplockade, försökte sitta vid datorn, men jag var trött, såååå trött. Jag satte mig i soffan. Bara satt. Slöt ögonen och somnade. Jag vaknade till och lade mig ned i stället. Somnade efter en stund och väcktes av telefonen 20 i 12. Det var jourläkaren. Jag pratade med henne och det gjorde även Elin. Med endast en enda akuttid per dag, så fanns inte ingen hjälp att få för de tiderna var redan bokade för ett par dagar framåt. Elin fick Theralen i tablettform mot ångesten och i morgon ska en kurator ringa henne. Inte mycket att hänga i julgranen direkt. Om en dryg vecka har hon en tid för samtal hos en annan kurator här i Salem som det är tänkt ska bli en fast kontakt och jag hoppas innerligt att den människan är bra! I slutet av månaden har hon tid för återbesök hos sin läkare på mottagningen i Södetälje. Jag var med Elin till klockan 15 då Pär kom hem för att avlösa mig, så jag kunde gå till tandläkaren. Vi kan inte, törs inte, vill inte lämna Elin ensam just nu och det är väl den vanliga turen i oturen att jag redan är hemma 24/7/365.

Elin har haft dagis-jobbet i 2 månader, knappt 3 dagar i veckan och hon har varit hemma några dagar. När man inte arbetar heltid, så behövs inte mycket för att ens sjukfrånvaro ska verka hög och enligt Elins chef (tillika Pärs syster, min svägerska), så är den 20% vilket inte är acceptabelt. När svägerskan anställde Elin, så visste hon om att Elin inte var fullt frisk, men eftersom svägerskan väljer att kalla Elins sjukdom för "tjurighetsattacker", så är väl förståelsen för den minimal. När någon som inte är stark från början får besked om att det arbete som hon trivs med och som blivit lovat henne, enligt kontrakt, hela hösten förmodligen inte kommer att finnas hela hösten, så är det knäckande. Att mista sitt arbete tillhör topp 5 av stressfaktorer som kan leda till depression även för fullt friska. Hur tänker man, som chef, när man efter att ha lämnat det beskedet toppar det hela genom att påpeka att ens frånvaro är för hög? Det är så opsykologiskt att jag blir rasande! Elin har jobbat extra en dag med kort varsel för att täcka upp för en ur personalen och hon har stannat kvar senare vid 2 tillfällen för att hjälpa till och det tycker jag ska räknas in i lika hög grad som hennes frånvaro, men det är så satans typiskt att det är närvaron som räknas mer än insatsen! Det här ger mig väldigt obehagliga minnesbilder från när jag själv arbetade och vid ett tillfälle VAB:ade och min gruppchef ringer hem till mig av den enda anledningen att påpeka för mig att min frånvaro var högre än min närvaro.

Pär sover sedan 3 timmar tillbaka. Elin har precis lagt sig med hopp om att få sova även hon. Jag har tagit min Stilnoct och har mina aningar om att den kommer att klubba mig inom 1 timme. Vi får se hur den här natten blir.... Jopp-hej-di? Skulle inte tro det!

Över till något helt annat: tandläkaren. Inga hål, inga sprickor. Faktum är att jag har väldigt fina tänder utan plack och med ett friskt tandkött som inte har några djupa fickor. Det kändes gott att höra för det betyder att allt filande med tandtråd och gnuggande med mellanrumsborstar (som jag faktiskt tycker ger en skön massage av tandköttet) och fluorsköljande inte är i onödan! Anledningen till tandvärken är att jag biter ihop/gnisslar tänder om nätterna. Tandläkaren envisades med den teorin i somras och  nu är jag böjd att hålla med vilket innebär att jag kommer att prova ut en bettskena i förebyggande syfte, så att jag inte biter sönder fler tänder än den som numera är ett minne blott. Sedan slutet av januari har jag arbetat ihop den modiga summan av 6500 kr i tandvårdsavgifter vilket innebär en prissänkning på bettskenan. Jag kommer att få betala 2300 i stället för dryga 4000 kr. Förmodligen har jag blivit fartblind eftersom jag tycker att det är en överkomlig summa att betala. Den 25 oktober ska jag tillbaka och lämna avtryck för skenan. Jag vill inte hamna i den situationen att en annan tand spricker bara för att jag inte gjorde mig omaket att lära mig sova med en bettskena. "Tänk om jag ändå hade....."

O-fridens.