Mobilen väckte mig klockan 9. Det var promenaddag. En blick mot vardagsrummet sade mig att solen faktiskt var framme. Lätt huvudvärk. Lätt illamående. Igen. Jag kände att jag inte skulle somna om mer, att kroppen faktiskt hade sovit färdigt, men jag hade ingen lust att stiga upp. Varför ska jag hålla på att pressa mig själv? Jag är ju faktiskt permanent sjukskriven. Om jag aldrig pressar mig själv, så skulle jag må ännu sämre. Det blev en promenad och det var fantasktiskt skönt att komma ut! Bitvis var det tungt, men det var det värt.

Ett par plus över noll och frost över allt. Isskorpa på vattenpölen och till och med en tunn ishinna på Flaten. Den första riktiga kylan med andra ord. Solen värmer fortfarande och där den fick frosten att smälta och droppa bildades ångmoln som dimma. Läckert! Jag passerade en syrén häck som hade yttepytte gröna knoppar.

Jag är ensam och har fått vara det sedan 20 över 10 när jag gick ut. Pär arbetar och Elin är hos svärisarna som, likt bakvända flyttfåglar har återvänt till fastlandet för vintern. Ensamheten är behövlig. De senaste veckorna har Elin och jag varit tillsammans dygnet runt bokstavligt talat och jag var väldigt nära att bli sällskapssjuk. Nu kan jag andas igen.

Jag borde boka tid hos läkaren för att kolla ryggen, men det tar emot. Usch, vad det tar emot. Jag skulle behöva göra ett allergitest oxå. Jag är allergisk mot gräs och pollen, men hallå - det är sista oktober idag och pollensäsongen är officiellt avslutad. De dagar jag inte tar allergimedicinen blir jag irriterad i ögonen mot slutet av dagen och jag blir nysig. Har jag utvecklat allergi mot damm? Spån och hö? Selma?

I morgon är det dax för månadsvägning och jag är inte det minsta optimistisk. Inte ens hoppfull. Nästan bävar. Det känns inte som att det har försvunnit någonting. Om jag har gått upp i vikt, så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Desperationen lurar i bakgrunden. Jag har faktiskt lyckats hålla mig till min version av LCHF även om förra veckan sket sig de luxe. Jag känner inte att jag har något stöd från min familj. Elin säger varken bu eller bä medan Pär bara hör av sig när han noterar att jag avviker från hälsans stig. Lite mer stöd och pepp, tack! Varför kan inget snille uppfinna ett socker-och-kolhydrat-plåster med motsvarande funktion som nikotinplåster har? Det är bevisat att man kan vara sockerberoende.

Hur definieras färsk när det handlar om mjölk? Har ni sett reklamen som lovar att du alltid kan ha färsk mjölk hemma om du köper mjölken med längre hållbarhet? "Färsk" är för mig raka motsatsen till något med "lång hållbarhet". Nej, tack! 

De kortare dagarna som hör ihop med årstiden ger mig panikkänslor. Förra året vid den här tiden mådde jag så fruktansvärt dåligt och jag minns så tydligt de perioder av mulet och molnigt som gjorde att jag tände varenda lampa, så snart jag lyckades ta mig ur sängen vilket brukade vara framåt lunch. Jag mår inte lika dåligt i år, men det är inte kul när det blir mörkt före halv 18. Det var tur att jag kom ut före lunch och att jag fick lite sol i ögonen och på näsan.

Jag rengör med Ajax och tvättar med Ariel. Båda fabrikaten har gjort om sina förpackningar genom att ta bort handtagen. Numera är det kompakta plastflaskor med en ribbad/räfflad sida för sk. greppvänlighet, men för mig är det inte ett dugg greppvänligt. När jag har ont i fingerlederna, så klarar jag inte att ta ett enhandsgrepp. Jag har lyckats hålla fast vid de gamla Ariel-flaskorna med handtag och köper refill-förpackningar och det verkar som jag får fortsätta att hålla fast vid dem.   

Halv-fridens.