......så satt det 3 personer bredvid varandra och alla 3 var full upptagna med att pilla och trycka på sina mobiler. Jag kom på mig själv med att bli ledsen och att jag hade föredragit att dessa 3 personer hade haft varsin bok eller tidning som de läste i eller att de hade tittat ut genom fönstret eller sett sig omkring i tågvagnen eller blundat i hopp om avkoppling. Så fort en människa får den minsta lilla dödtid, så börjar hon pilla och trycka på sin mobil. Underhållning non-stop! Ingen tar längre möjligheten att bara vara trots allt satans tjat om mindfulness. Är människan rädd för att börja reflektera och tänka om inte någonting hela tiden pockar på hennes uppmärksamhet? Eller är det så att människan är rädd för att det ska komma fram att det bara finns ett tomrum bakom pannbenet fyllt av idioti och slöhet?

Det går utför med människosläktet.

O-fridens.    

Igår var var det dax för halvårskontroll hos dr Levaxin på Sophiahemmet och den här gången följde Elin med eftersom hon hade ledigt. Läkarbesöket gick fort som vanligt (just nu har jag frikort, men att betala specialisttaxan på 360 kr för det lilla gör direkt ont) och efteråt lämnade jag prover. Lab-damen var väldigt skicklig med nålen, för idag har jag bara ett litet rött märke i armvecket i stället för en enorm blå-lila "sjukhusros".

Vi tog t-banan till t-centralen och sedan följde jag efter Elin runt i några affärer där hon spenderade en del av sina välförtjänta blöjnisse-pengar. Jag kände ett sug efter att köpa en ny väska för det har jag inte köpt på ett helt år nu. Dessutom är de senaste skorna jag har köpt bruna och alla mina väskor är svart och vilken dam med självaktning visar sig med en svart väska till bruna skor?    Jag hittade ingen och letandet var minst sagt halvhjärtat vilket tyder på att jag inte bryr mig så mycket om det här med att vara en dam med självaktning. Det enda jag köpte var lite mörk choklad. Vi gick till Caramella. Jag fyllde en påse till Pär och jag tänkte fylla en till mig själv, men när jag hade sleven i handen och stod i begrepp att sleva upp några chokladfyllda marshmallow-dödskallar, så stannade jag upp och kände att jag inte hade det minsta lilla sug efter godis, efter socker. Jag tittade på de läckert färgade marshmallow-glassarna som låg i bunken intill och kände samma sak: nej tack. En liten seger! LCHF har många fördelar, men den största är nog att sötsuget försvinner i och med att jag tar bort sockret ur kosten och då har jag ändå inte hållit på längre än 2 veckor. Senare på kvällen åt jag chips.   Om jag var tvungen att välja mellan chips och godis, så skulle jag välja chips. Jag är hopplöst svag för dem! Det krispiga, kryddiga, salta i kombination med smak av potatis...... Jag åt inte mycket och det kändes inte bra efteråt och det är det här jag måste komma ihåg, det är det här som är det största hindret för mig att hålla mig kvar i ett spår som jag mår bra av: att jag mår inte bra efter snedstegen vare sig det gäller samvetet (det mentala) eller magen (det rent konkreta) och att de inte är värda det!!

Fridens.    

"Lovecats" med The Cure. En speciell sångare med en speciell röst. Underbar ståbas i den här låten! *rysningar* Smårolig video eller har jag en för speciell humor?

Fridens.