Jag lade mig strax efter midnatt och det dröjde väl inte alltför länge innan jag sov bara för att vakna till av att Pär samlar ihop täcke och kuddar med ett irriterat ryck (jag har snarkat igen......) och flyttar till soffan. När klockan blev 6 var det dax att stiga upp och stötta Elin, så att hon kom iväg till arbetet, men den här morgonen var hon självgående. Jag gosade med mitt långörade barnbarn som fick vara ute och skumpa.   Så fort Elin hade gått lade jag mig i soffan och sov till 9. Jag blev störd av ett sms.  Jag åt youghurt och 1 kokt ägg till frukost medan jag läste "Bekännelsen" som är väldigt bra.

Jag tog 10.12-tåget till Östertälje och promenerade till Södertälje Sjukhus och psyk-mottagningen för ett möte med läkare DS. Det var kanonväder jämfört med igår kväll då det blåste och regnade som om vår sista stund var kommen. Jag gick inte speciellt fort och hade räknat med att det skulle minst 30 minuter, men när jag kom till Slussen, så slängde jag ett öga på klockan och såg att det bara var 10 minuter kvar till min bokade tid och jag hade nog minst 15 minuter kvar innan jag var framme. Det gjorde att jag ökade takten.   Längre fram på gångvägen arbetade några gubbs med beläggningen och de hade en stor traktor. Precis när jag kommer fram till dem och då menar jag så rackarns precis att det verkade vara beräknat, så kör traktorn fram och stannar på gångvägen och de är precis lika breda.  Ett par sekunder bara stod jag där.     Varför hade jag inte haft högre tempo från början för då hade jag hunnit förbi den? Hur skulle jag förklara att jag kom för sent till läkaren? "Det stod en traktor i vägen." Jag tog mig ut på ena kanten och försökte ta mig förbi i krabb-stil med ryggen mot, men kanten gav vika och gjorde att jag snodde runt och högg tag i stänkskärmen på traktorn. Har ni reflekterat över hur stor en traktor är? Stänkskärmens högsta punkt låg ovanför mitt huvud och jag är ingen kortis direkt. Jag tog mig förbi på bergklättrarvis och sedan var det bara att öka takten ytterligare för att hinna. 2 backar.   Jag kom fram till receptionen med 3 minuter till godo. Jag har aldrig fått komma in i tid till den här läkaren och det fick jag inte den här gången heller, men enligt "Lagen om alltings djävlighet" (som är den enda 100%-igt tillförlitliga lagen), så skulle jag ha fått komma in i tid om jag själv hade varit försenad. Har jag rätt eller har jag rätt? Det är omöjligt att vinna där.

Läkare DS ställde en fråga till mig som gällde om jag hade planerat att fortsätta komma till mottagningen. Jag svarade att jag inte hade tänkt något annat. Underlig fråga för när man väl har fått in foten på en psykiatrisk mottagning, så släpper man inte taget med mindre än att man flyttar från orten om ens då. Det här fick mig att fråga om han skulle vara kvar, men det ska han inte. Det var det det.   Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Besviken, ja. Förvånad, nej. Jag har träffat DS sammanlagt 4 gånger under de här 10 månaderna och haft en del telefonkontakt. Han har inte behövt hjälpa mig terapi-ledes, men han har varit pålitlig och okrånglig. De gånger jag har sökt honom, så har han ringt mig och de gånger jag har behövt förnya recept, så har han fixat det pronto. Det är väl den sortens läkarkontakt jag kan räkna med eftersom jag är relativt självgående. Jag kommer att bli kallad i februari igen och det är väl bara att hålla tummarna och be en stilla bön om att det inte blir någon opålitlig krångelpelle som jag får mig tilldelad, men det skulle vara trevligt om människan talar svenska......

Pär var inte med på det här läkarbesöket som han har varit med på de tidigare, men han hämtade mig efteråt och vi åkte till Coop och storhandlade. Läkarbesök och storhandling på en och samma förmiddag. Blä! Jag vet inte varför jag tycker att det är så himla besvärligt att handla på Coop, ibland får jag nästan ångest inför det. Vi handlar alltid efter lista, så vi behöver inte irra runt i affären och vi scannar varorna, så vi slipper köa och packa. Det är bara tråkigt. Tungt. Den stora kundvagnen är så bökig. Jag har aldrig gillat Coop i Södertälje. Södertälje över huvud taget ger mig dåliga vibbar och tråkiga minnen. Nu är skåpen fyllda och det dröjer åtminstone 1,5 månad tills det är dax igen.   

Fridens.