I eftermiddax påbörjade jag den stora bokrensningen. När jag upptäckte att jag har både inbundet och pocket av samma författare som jag inte längre är intresserad av att läsa, så började jag rensa även de inbundna. Den inbundna är i klart numerärt underläge och när de var rensade, så blev det flera hyllplan lediga. Sedan gick jag över till pocket. Vi har vårt gamla matbord stående vid bokhyllan och jag lade de inte längre önskvärda böckerna där. När jag var framme vid K, så var det knökfullt och då är det bara den sk. första sorteringsvändan. En gång för länge sedan sorterade jag alla titlar i bokstavsordning, men när vi sedan har läst om böcker eller lagt till nya böcker, så har jag gjort en andra sorteringsvända och efter den andra sorteringsvändan, så har vi bara lagt in böckerna huller om buller. Det börjar kännas som ett herkulesjobb...... Och så fyller jag på oxå genom att hämta ut ett bokpaket med 6 pocket.

Halv-fridens.    

Jag steg upp klockan 6 och när Elin hade gått klockan 7, så undrade vad jag skulle hitta på. Det mest självklara hade väl varit att gå och lägga mig igen, men si det gjorde jag inte. I stället satte jag p för den möjligheten genom att riva ur lakanen och starta en maskin. Sedan satte jag mig vid datorn och bloggade en kortis, surfade lite och fastnade hos AdLibris bland höstens alla nya böcker och det blev en hel del nya titlar på min önskelista. Vid halv 10 styrketränade jag och det gick väl så där. Kroppen är inte van vid träning så pass tidigt på dagen och kändes trög. Dusch. Ett tag trodde jag att jag faktiskt skulle klara resten av dagen utan att sova, men så satte jag mig i soffan och läste och det höll i mindre än en halv timme innan ögonlocken ramlade ner och jag föll åt sidan mot kuddarna och somnade. Jag sov i 2 timmar - mmmmmysigt!

Efter lunchen diskade jag en yttepytte disk och sedan kom Pär hem. Halv 17 åkte vi till Skärholmen. Pär gick till Classe O och jag till Eurosko. Jag behövde inte leta länge innan jag hittade 2 olika par kängor med lurvig insida och rejäla sulor. Det blev de dyrare mycket tack vare att de är i GoreTex och så är sulan kraftigare och det är ett bättre stöd i hälen.

Pär satt bredvid mig på provpallen när han frågade vad de kostade. Jag tittade på prislappen och svarade "2900". Han nästan bleknade.

"Vad?!". 

"Jag bara skoja' . 1600."

"Jag tycker faktiskt att du är jobbig ibland....."

Han är så taxam att lura och det är lika roligt varje gång!    Elin mötte oss halv 18, hon kom direkt från arbetet och det har gått bra idag. Blöjnissarna lindar henne runt lillfingret. Hon har inte fått något närmare besked om hon får vara kvar, de räknar fortfarande på det.

När vi kom hem såg Elin och jag "Hungerspelen" som hon har köpt och den var riktigt bra, nästan bättre än boken. Författaren har varit med och skrivit manuset och det kanske är en anledning. 

Fridens.      

......jag är uppe och vaken vid den här tiden på dygnet och det händer än mer sällan att jag bloggar vid den här tiden på dygnet! Elin ville att jag skulle komma upp med henne, så att hon fick lättare att ta sig iväg till arbetet, men det visade sig inte bli några problem alls. Det verkar som att hon har tagit sig ur det värsta och att kraschen i tisdags var övergående. Hon mår fortfarande inte bra, hon känner sig ostadig, ojämn, men hon hade krafter nog att komma iväg och visa att hon vill ha kvar jobbet hos blöjnissarna om det är möjligt. Hon pratade med chefen igår och fick inget närmare besked än att hon ska få besked nästa vecka; de räknar fortfarande på det. Elin fick oväntad sympati och stöd från farföräldrarna. Oväntad, så till vida att vi inte har pratat med dem om det här, men Elins chef är deras dotter, så de har väl fått höra det den vägen.

Halv-fridens.    

Det har varit ett tufft dygn. Elin mår dåligt, riktigt dåligt. Självmords-tankar-dåligt. Det har varit gränsfall i ett par veckor, men 2 besked fick alltihop att rasa. Dels ska hennes kille (som - tror det eller ej - är samma som jag skrev om i somras) resa bort i 4-5 veckor (fast min sympati för just den situationen är obefintlig) dels fick hon veta att dagiset hon arbetar på förmodligen inte har råd att ha henne kvar hela höstterminen som det var planerat. Dagiset är ett föräldrarkooperativ och de har en tajt budget, så när 2 barn inte skolades in som planerat, så sket sig allt. När det gäller den situationen är min sympati desto större. Igår kom hon inte iväg till arbetet. På kvällen träffade hon killen en stund och efter det började hon gråta och kunde inte sluta. Tårar och ångest. Panik, svårt att andas och illamående. Jag satt hos henne. Vid midnatt väckte jag Pär och sa att vi förmodligen behövde åka till S:t Görans psykakut. Det var synd att jag väckte honom, jag skulle ha låtit honom sova för jag ringde S:t Göran och samtalet fick mig att inse att de egentligen inte kunde hjälpa Elin mer än att låta henne stanna kvar över natten. Varför åka hela vägen dit och kanske få vänta i flera timmar på ingenting? Jag blev gråtfärdig. Det enda alternativet var att vänta till morgonen och ringa den mottagning där hennes läkare huserar i Södertälje och försöka få en akuttid. Det lugnade ned sig så småningom och vid 1 lade Elin och jag oss i soffan för att sova. Jag hade tagit min Stilnoct för flera timmar sedan och somnade väl omedebums och så började jag snarka vilket fick Elin att retirera till sin egen säng. Strax före 5 väckte Pär mig och påpekade att Elin inte låg kvar och att jag kunde flytta till vår säng, så det gjorde jag. Jag sov till och från till klockan 8 då jag ringde mottagningen och fick veta att jourläkaren satt i möte, men att hon skulle ringa upp. Inte mer att göra där alltså. Elin sov, tror jag och jag duschade, tvingade i mig youghurt, småplockade, försökte sitta vid datorn, men jag var trött, såååå trött. Jag satte mig i soffan. Bara satt. Slöt ögonen och somnade. Jag vaknade till och lade mig ned i stället. Somnade efter en stund och väcktes av telefonen 20 i 12. Det var jourläkaren. Jag pratade med henne och det gjorde även Elin. Med endast en enda akuttid per dag, så fanns inte ingen hjälp att få för de tiderna var redan bokade för ett par dagar framåt. Elin fick Theralen i tablettform mot ångesten och i morgon ska en kurator ringa henne. Inte mycket att hänga i julgranen direkt. Om en dryg vecka har hon en tid för samtal hos en annan kurator här i Salem som det är tänkt ska bli en fast kontakt och jag hoppas innerligt att den människan är bra! I slutet av månaden har hon tid för återbesök hos sin läkare på mottagningen i Södetälje. Jag var med Elin till klockan 15 då Pär kom hem för att avlösa mig, så jag kunde gå till tandläkaren. Vi kan inte, törs inte, vill inte lämna Elin ensam just nu och det är väl den vanliga turen i oturen att jag redan är hemma 24/7/365.

Elin har haft dagis-jobbet i 2 månader, knappt 3 dagar i veckan och hon har varit hemma några dagar. När man inte arbetar heltid, så behövs inte mycket för att ens sjukfrånvaro ska verka hög och enligt Elins chef (tillika Pärs syster, min svägerska), så är den 20% vilket inte är acceptabelt. När svägerskan anställde Elin, så visste hon om att Elin inte var fullt frisk, men eftersom svägerskan väljer att kalla Elins sjukdom för "tjurighetsattacker", så är väl förståelsen för den minimal. När någon som inte är stark från början får besked om att det arbete som hon trivs med och som blivit lovat henne, enligt kontrakt, hela hösten förmodligen inte kommer att finnas hela hösten, så är det knäckande. Att mista sitt arbete tillhör topp 5 av stressfaktorer som kan leda till depression även för fullt friska. Hur tänker man, som chef, när man efter att ha lämnat det beskedet toppar det hela genom att påpeka att ens frånvaro är för hög? Det är så opsykologiskt att jag blir rasande! Elin har jobbat extra en dag med kort varsel för att täcka upp för en ur personalen och hon har stannat kvar senare vid 2 tillfällen för att hjälpa till och det tycker jag ska räknas in i lika hög grad som hennes frånvaro, men det är så satans typiskt att det är närvaron som räknas mer än insatsen! Det här ger mig väldigt obehagliga minnesbilder från när jag själv arbetade och vid ett tillfälle VAB:ade och min gruppchef ringer hem till mig av den enda anledningen att påpeka för mig att min frånvaro var högre än min närvaro.

Pär sover sedan 3 timmar tillbaka. Elin har precis lagt sig med hopp om att få sova även hon. Jag har tagit min Stilnoct och har mina aningar om att den kommer att klubba mig inom 1 timme. Vi får se hur den här natten blir.... Jopp-hej-di? Skulle inte tro det!

Över till något helt annat: tandläkaren. Inga hål, inga sprickor. Faktum är att jag har väldigt fina tänder utan plack och med ett friskt tandkött som inte har några djupa fickor. Det kändes gott att höra för det betyder att allt filande med tandtråd och gnuggande med mellanrumsborstar (som jag faktiskt tycker ger en skön massage av tandköttet) och fluorsköljande inte är i onödan! Anledningen till tandvärken är att jag biter ihop/gnisslar tänder om nätterna. Tandläkaren envisades med den teorin i somras och  nu är jag böjd att hålla med vilket innebär att jag kommer att prova ut en bettskena i förebyggande syfte, så att jag inte biter sönder fler tänder än den som numera är ett minne blott. Sedan slutet av januari har jag arbetat ihop den modiga summan av 6500 kr i tandvårdsavgifter vilket innebär en prissänkning på bettskenan. Jag kommer att få betala 2300 i stället för dryga 4000 kr. Förmodligen har jag blivit fartblind eftersom jag tycker att det är en överkomlig summa att betala. Den 25 oktober ska jag tillbaka och lämna avtryck för skenan. Jag vill inte hamna i den situationen att en annan tand spricker bara för att jag inte gjorde mig omaket att lära mig sova med en bettskena. "Tänk om jag ändå hade....."

O-fridens.    

Genom en annan blog hittade jag Psykologiguiden som har ett välfyllt lexiokon. Jag letade upp dystymi och fann en förklaring där jag kände igen mig, sorgligt nog. "Dystymi är en typ av förstämning som yttrar sig i allmän håglöshet och i likgiltighet för arbete och fritidssysselsättningar, nedsatt livslust, försvagat självförtroende samt i en del fall även koncentrationssvårigheter och svårighet att ta ställning och fatta beslut."  Det här passar ju även in på sk. egentlig depression, men den dystymiska varianten ett permanent tillstånd. Tungt. Det fanns ett relaterat sökord oxå nämligen dubbel depression: "Psykisk störning som uppstår när en person som en längre tid haft en lättare depression, s k dystymi insjuknar i egentlig depression och på det sättet har två olika typer av depression samtidigt."  Dubbelt upp alltså. Jag kommer aldrig att bli frisk utan med största säkerhet må dj-t dåligt periodvis.

O-fridens.    

När mobillarmet väckte mig klockan 9, så fick jag en känsla av att vara tillbaka där jag var och mådde för 1 år sedan för jag vaknade med ÅNGEST. Den satte klorna i mig, tryckte ned mig i sängen, fick mig att krypa ihop i fosterställning med en enda tanke i huvudet: jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE! Jag har hellre tandvärk än ångest! Just idag är det väl tandvärken som är en av anledningarna till ångesten. Jag vill verkligen inte gå dit igen och få besked om hål eller sprucken tand eller tandsten eller risk för tandlossning, men att gå dit och få besked ger mig mindre ångest i längden och det känns heller inte bra att äta värktabletter varje dag. Dessa blandade känslor! När jag ringde strax efter 10, så var det bara en telefonsvarare och jag gillar inte att lämna meddelande för att sedan gå och vänta på att de ska ringa upp, så jag provade igen efter lunch och fick svar och jag ska dit på onsdag eftermiddag. Jiippiiii!

Jag var väldigt nära att ta en Oxascand i morse, men i stället gick jag en sväng. Om ångesten inte gav med sig, så finns ju tabletterna kvar. Jag hade mina andra MBT-kängor den här gången och eftersom dagens promenad inte alls var samma tortyr som fredagens, så vet jag nu med säkerhet att de andra kängornas kärna är uttjänt. Det var tungt, men det beror på att jag är i usel form och aldrig verka sluta gå upp i vikt - att släpa runt allt det här onödiga och överflödiga är ingen picknick direkt! 75 minuter och jag var trött i slutet. Men idag är det inte bara måndag - omstarternas dag - utan även den första dagen på en ny månad, så nu dj-ar!!!!

Det finns mycket med vår värld som skrämmer mig, som stressar och sänker mig, som tynger mig så pass mycket att jag ofta känner att jag inte har lust att vara en del av den. Stulna identiteter är en av dessa saker och eftersom det har att göra med vad en människa gör mot någon annan intet ont anande oskyldig, så fylls jag med vanmakt. Jag försöker skydda mig själv, så gott det går genom att aldrig skylta med mina olika PIN-koder eller vifta med de pengar jag tar ut från bankomaten, väskan hänger tvärs över kroppen för att inte kunna ryckas (och för att det är bekvämast) och plånboken ligger alltid längst ned, längst in och alltid instängd. Det finns fler sätt att skydda sig och jag vet nu att det inte är nojigt av mig att aldrig, aldrig, aldrig slänga tomma medicinförpackningar med mitt personnummer i de sopor som ska källsorteras. När jag får utskick från diverse postorderföretag, så slänger jag aldrig den delen där mitt kundnummer finns tryckt tillsammans med själva katalogen som källsorteras med tidningarna utan den river jag loss och slänger med hushållssoporna. Jag kan inte hantera kreditkort för jag tycker alldeles för mycket om att spendera pengar, så jag har inget vilket är tur i oturen i det här fallet eftersom stulna kreditkort är ett vanligt sätt att kapa en identitet. Jag ska säga till Pär att vi ska byta vår brevlåda mot en som går att låsa.

Att blogga gör att jag blir osäker på mig själv. Rättare sagt att leta upp nya, intressanta bloggar och lämna kommentarer utan att få det minsta lilla gensvar gör att jag börjar undra om min egen blog verkligen är så tråkig och ointressant som jag får intrycket av. Jag förstår om de jag kommenterar hos inte är intresserade av att läsa om mig, men det tillhör vanligt hyfs att svara när man får en kommentar. Skärp er! Det är rena öknen att hitta en intressant blog och sedan visar det sig att den aldrig uppdateras. Blä!

O-fridens.