När mobillarmet väckte mig klockan 9, så fick jag en känsla av att vara tillbaka där jag var och mådde för 1 år sedan för jag vaknade med ÅNGEST. Den satte klorna i mig, tryckte ned mig i sängen, fick mig att krypa ihop i fosterställning med en enda tanke i huvudet: jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE! Jag har hellre tandvärk än ångest! Just idag är det väl tandvärken som är en av anledningarna till ångesten. Jag vill verkligen inte gå dit igen och få besked om hål eller sprucken tand eller tandsten eller risk för tandlossning, men att gå dit och få besked ger mig mindre ångest i längden och det känns heller inte bra att äta värktabletter varje dag. Dessa blandade känslor! När jag ringde strax efter 10, så var det bara en telefonsvarare och jag gillar inte att lämna meddelande för att sedan gå och vänta på att de ska ringa upp, så jag provade igen efter lunch och fick svar och jag ska dit på onsdag eftermiddag. Jiippiiii!

Jag var väldigt nära att ta en Oxascand i morse, men i stället gick jag en sväng. Om ångesten inte gav med sig, så finns ju tabletterna kvar. Jag hade mina andra MBT-kängor den här gången och eftersom dagens promenad inte alls var samma tortyr som fredagens, så vet jag nu med säkerhet att de andra kängornas kärna är uttjänt. Det var tungt, men det beror på att jag är i usel form och aldrig verka sluta gå upp i vikt - att släpa runt allt det här onödiga och överflödiga är ingen picknick direkt! 75 minuter och jag var trött i slutet. Men idag är det inte bara måndag - omstarternas dag - utan även den första dagen på en ny månad, så nu dj-ar!!!!

Det finns mycket med vår värld som skrämmer mig, som stressar och sänker mig, som tynger mig så pass mycket att jag ofta känner att jag inte har lust att vara en del av den. Stulna identiteter är en av dessa saker och eftersom det har att göra med vad en människa gör mot någon annan intet ont anande oskyldig, så fylls jag med vanmakt. Jag försöker skydda mig själv, så gott det går genom att aldrig skylta med mina olika PIN-koder eller vifta med de pengar jag tar ut från bankomaten, väskan hänger tvärs över kroppen för att inte kunna ryckas (och för att det är bekvämast) och plånboken ligger alltid längst ned, längst in och alltid instängd. Det finns fler sätt att skydda sig och jag vet nu att det inte är nojigt av mig att aldrig, aldrig, aldrig slänga tomma medicinförpackningar med mitt personnummer i de sopor som ska källsorteras. När jag får utskick från diverse postorderföretag, så slänger jag aldrig den delen där mitt kundnummer finns tryckt tillsammans med själva katalogen som källsorteras med tidningarna utan den river jag loss och slänger med hushållssoporna. Jag kan inte hantera kreditkort för jag tycker alldeles för mycket om att spendera pengar, så jag har inget vilket är tur i oturen i det här fallet eftersom stulna kreditkort är ett vanligt sätt att kapa en identitet. Jag ska säga till Pär att vi ska byta vår brevlåda mot en som går att låsa.

Att blogga gör att jag blir osäker på mig själv. Rättare sagt att leta upp nya, intressanta bloggar och lämna kommentarer utan att få det minsta lilla gensvar gör att jag börjar undra om min egen blog verkligen är så tråkig och ointressant som jag får intrycket av. Jag förstår om de jag kommenterar hos inte är intresserade av att läsa om mig, men det tillhör vanligt hyfs att svara när man får en kommentar. Skärp er! Det är rena öknen att hitta en intressant blog och sedan visar det sig att den aldrig uppdateras. Blä!

O-fridens.    

 

Jenny

2 oktober 2012 09:00

Känner igen mig i en stor del i det du skriver om, fast jag försöker i mångt och mycket lägga locket på. Om man inte tänker på det, så finns det inte! Fast i långa loppet fungerar det ju inte så.
Jag är expert på "nystarter" av ett bättre, klokare och hälsosammare liv. I princip drar jag igång storstilat varje måndag för att framåt fredag åter igen tappa det goda konceptet. Jag blir så less på mig själv.
Jag sa precis som du, måndag och dessutom ny månad, vilket definitivt bäddar för nya vanor, men innerst inne vet jag redan nu att jag inte kommer att orka. Oron för hunden, vilket för många kan te sig löjligt och fjantigt är för mig fruktansvärt och det tär verkligen. Har inga barn så mina djur betyder verkligen allt för mig. Hur patetiskt det än må vara.
Tandläkaren, usch och tvi. Jag har inte besökt tandläkaren på, vänta måste räkna på fingrarna, herrejösses, det är 9 år sedan sist.Vill inte ens tänka på tillståndet i min trut. Jag behöver drogas ner för att ta mig dit, klarar inte ens av lukten.
Ha en bra dag.

http://tokigterrier.bloggagratis.se

Ewa

2 oktober 2012 22:57

Inte 17 blir min oro för marsvinen mindre för att jag har barn! Det är en pina likafullt.

 

sussi

4 oktober 2012 22:52

Din blogg är vaken trist eller ointressant. När man har läst ett inlägg så väntar man bara på nästa.

Ewa

4 oktober 2012 22:54

Tack! :-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...