Jag var hos Rosie och fick håret klippt. För första gången behövde jag inte be henne om att tunna ut det lite till för hon hade redan gjort det. Jag sa till henne att när hon inte kan vara min frisör längre, så kommer jag att köra med rakad skalle för jag orkar inte träna upp en ny frisör.     Det tog 7 år att nå hit. 7 år sedan hon snaggade min nacke för första gången. 

Efter frisörbesöket var jag tvungen att ge mig in i smältdegeln som City innebär 1 vecka före jul. Det var nödvändigt att fylla på teförrådet. Medan jag kryssade fram mellan alla buffliga julshoppare längs Drottninggatan slog det mig att de som såg mitt tempo förmodligen trodde att jag var ännu en jäktad stadsbo, men icke. Jag stressade inte. Jag flydde! Jag ville hem. Bort från alla människor och alla ljud och hela det köpvansinne som julen innebär. Det var mycket folk på tåget både till stan och hem. In till stan var det dessutom ett kort tåg och det blev ståplats för många redan i Rönninge. Vad gjorde alla skolklasser inne i stan?! Alla möjliga åldrar från den meterhöga sorten som höll varandra i handen 2 och 2 till niondeklassare. Det var 2-3 klasser båda vägarna. MEN och det är faktiskt värt att notera, tycker jag, det var inga sura miner någonstans trots trängseln. Det rådde en sorts julefrid.