Ett ögonblick. Ett liv består av oändligt antal ögonblick, det säger sig självt, men hur många av dessa ögonblick sticker ut? Flera stycken, men det första som dök upp i mitt minne när jag läste förslaget till ämne för dagen var en sommardag i Kiruna för 10 år sedan.

Pär, Elin och jag åkte till min barndomsstad i juli 2000. Dels för att Elin skulle få se var hennes mamma kom ifrån och dels för att jag kände att jag behövde åka dit en gång till eftersom jag hade valt att inte vara med på pappas begravning tidigare det året.

Vi var i Kiruna över en helg och en av dagarna åkte vi till kyrkogården i Poikkijärvi där både mamma och pappa hade begravts. Den juli-månaden tillhörde en av de regnigaste i Kirunas historia samtidigt som det var hyfsat varmt, runt +20. När Pär och jag var på mammas begravning, 1997, så sa pappa att hennes urna skulle gravsättas på sluttningen ned mot sjön. "Det är en fin utsikt där" minns jag att han sa. Alltså gick jag först för att leda vägen mot sluttningen. Där var den, gravstenen med mina föräldrars namn i svart mot grått. Jag stod där länge. Tankarna och känslorna kom och gick. Det var varmt. Det var fuktigt till följd av allt regn. Jag stängde Pär och Elin ute. Vad jag däremot inte kunde stänga ute var horderna av mygg. De var överallt och surrade i mina öron och till slut kände jag att jag höll på att få panik. Jag måste därifrån. Genast. Jag började gå därifrån. Fort. Samtidigt försökte jag vifta bort de efterhängnsna blodsugarna.

När vi var tillbaka i hyrbilen med myggen på utsidan och körde därifrån, så sprack molntäcket upp och solstrålarna kunde tränga igenom och det såg ut precis som på altartavlan i Kiruna kyrka. Då, i precis det ögonblicket kändes det som att mamma och pappa försökte tala om för mig att de hade det bra och att jag kunde släppa dem.

Klickbar. 

Fridens.

PS. Något som jag var omedveten om vid det tillfället var att pappas urna fortfarande stod på en hylla i kapellet. Vid begravningen i januari det året, så låg tjälen så djup att de inte hade kunnat gravsätta urnan. Sedn blev den bortglömd och stod där på hyllan i 7 år. Pappas urna är numera gravsatt bredvid mammas.

Jag är kvinna. Jag är fortfarande fertil. Jag har ett barn och vill inte ha fler. Anledningen till att jag faktiskt har ett barn är att det bara blev så, men jag har aldrig haft ett behov av att fortplanta mig själv.Jag har åsikter om det verkligen är en rättighet att få barn. Detta är minerad mark.

Jag har ingen som helst aning om hur det är att inte kunna få biologiska barn. Jag kan omöjligt sätta mig in i den plåga som det kan innebära. En längtan som kanske aldrig blir uppfylld. Jag tänker heller inte ge mig in i den delen av debatten. Jag har endast åsikter när det gäller om verkligen alla som vill ha barn ska få barn.

Är ofrivillig barnlöshet verkligen en sjukdom som skall finansieras med skattemedel? (Jag läste att det finns ett förslag om just detta, men jag kan inte hitta den artikeln i skrivandets stund.) Jag tycker inte det. Om man inte kan få biologiska barn, så är det kroppens sätt och naturens sätt att säga att det inte är tänkt så. Barn är ingen rättighet. Det finns inget som säger att bara för att man är i viss ålder och känner längtan efter ett barn, så är det meningen att man ska få det. Den grundläggande funktionen med fortplantning är att vår art skall överleva och med tanke på hur många vi är på detta lilla klot, så har vi lyckats över förväntan.....

Om människan inte hade varit nyfiken av sig och hela tiden strävat efter att komma framåt, så hade hon heller inte upptäckt att det går att mixtra med naturens gång. I så fall hade alla ofrivilligt barnlösa förmodligen lidit i tysthet och det hade inte klassats som en sjukdom. Nu kan vi tack vare nyfikenhet donera både sperma och ägg och även embryon! Jag tycker inte om det här. Det är allt utom naturligt.

De människor som faktiskt väljer att inte skaffa barn ses av andra som skrämmande, sjuka och som ett hot. Varför vill de inte göra det som anses vara naturligt för människan? Kanske för att de kan se att det finns tillräckligt många av oss. Kanske för att de är modiga nog att se sina egna begränsningar för gudarna ska veta att alla inte passar som föräldrar!

Idag har DN 2 artiklar i detta ämne. I den första är det ett par som hade barn sedan tidigare, i varsitt tidigare förhållande, men som "ville ha en sladdis". Särskilt i fall som dessa tycker jag att man definitivt ska finansiera fertilitets-behandlingarn själv eftersom man ju redan har fortplantat sig. Varför ska man ha nya barn i varje nytt förhållande??! I den andra artikeln anser en läkare att "även kvinnor över 40 år borde få chansen att få barn". Varför? Visserligen är en 40-årig kvinna idag inte lika gammal och sliten som för 40 år sedan, men biologin anser ändå att när kroppen har nått en viss ålder, så är det inte meningen att man ska fortplanta sig. Varför ska vi mixtra med det bara för att vi kan? Eller är det någon sjuk inställning om jämställdhet eftersom mannen kan fortplanta sig så länge han själv bara orkar? Vad är det som är så fel med att välja? Karriär eller barn. Varför anser man att det är en rättighet för varje människa att få precis allt?

Fridens. 

Jag har fått en utmärkelse!

Titta!

Det är en utmärkelse med regler i bagaget......

1. Tacka den du har mottagit priset ifrån.

    Tack, FiloZophie!

2. Kopiera utmärkelsen i din blog.

    Klart!

3. Berätta vilka 3 författare som du räknar bland dina favoriter och nämn en

    favoritbok per författare. Läs nedan!

4. Skicka utmärkelsen vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

    Jag kör här min favorit-slö-metod genom att ge den till de bloggare som vet

    att jag tittar in regelbundet och som vet med sig att de läser mycket.

J K Rowling alla gånger och alla hennes böcker om Harry Potter! Vilken makalös berättelse och vilken fantastisk, avundsvärd fantasi!

Donna Woolfolk Cross har bara skrivit en bok och det är "Påven Johanna". Vid det här laget vet många att den boken tillhör mina abosluta favoriter och jag har läst den 3 gånger hittills.

Håkan Nesser 4 böcker om kriminalaren Gunnar Barbarotti och särskilt då "En helt annan historia" som är så listigt skriven att man bara sitter och gapar mot slutet. Jag har dem som ljudböcker och herr Nesser är en mycket bra uppläsare.

Fridens.    

.....att Pär faktiskt inte stod ut med alla mina sidor utan flyttade ifrån mig. Drömmen var för realistisk för att kännas bra. Det var en mardröm! Jag försökte ringa honom för att be honom komma tillbaka, men av någon anledning, så lyckades jag aldrig få siffrorna i telefonnumret rätt. Det var hemskt!    

Fridens.

Djur, djur, djur - jag älskar djur! Det finns få saker som får mig att må så bra som djur gör och därför vill jag dela med mig av den här filmen om 2 vita lejonungar som finns hos DN idag. Titta och njut!

Fridens.   

I måndags, som var en riktigt, riktigt dålig dag, så kom jag inte ur sängen förrän halv 13 eftersom jag inte ville. Anledningen till att jag faktiskt gick upp var att jag får ont i ryggen av att ligga alltför länge. Senare den dagen bestämde jag mig för att det fick räcka med att sova bort halva dagarna speciellt nu när det inte är dagsljus så länge. Från och med nästa dag skulle min väckarklocka ringa klockan 9 och jag skulle stiga upp ur sängen inom 1 timme och sedan promenera beroende på väder. Basta! I tisdags, igår ringde klockan som bestämt och jag kom ur sängen - inte som bestämt - halv 11, men jag tänkte positivt att det ju var hela 2 timmar tidigare än dagen innan. Idag gick jag faktiskt upp när klockan ringde! Jag gick på toaletten. Sedan kände jag hur kallt det var överallt och gav mig själv 1 timme till i den varma sängen och vaknade halv 12.....  Jag tänker: ge föresatserna en chans! Det är en ny dag i morgon och vem vet, kanske tar jag mig ur sängen med ett glatt skutt för att sedan promenera efter frukost. Jag tänker inte känna mig vare sig misslyckad eller slö!

Fridens.