Ett ögonblick. Ett liv består av oändligt antal ögonblick, det säger sig självt, men hur många av dessa ögonblick sticker ut? Flera stycken, men det första som dök upp i mitt minne när jag läste förslaget till ämne för dagen var en sommardag i Kiruna för 10 år sedan.

Pär, Elin och jag åkte till min barndomsstad i juli 2000. Dels för att Elin skulle få se var hennes mamma kom ifrån och dels för att jag kände att jag behövde åka dit en gång till eftersom jag hade valt att inte vara med på pappas begravning tidigare det året.

Vi var i Kiruna över en helg och en av dagarna åkte vi till kyrkogården i Poikkijärvi där både mamma och pappa hade begravts. Den juli-månaden tillhörde en av de regnigaste i Kirunas historia samtidigt som det var hyfsat varmt, runt +20. När Pär och jag var på mammas begravning, 1997, så sa pappa att hennes urna skulle gravsättas på sluttningen ned mot sjön. "Det är en fin utsikt där" minns jag att han sa. Alltså gick jag först för att leda vägen mot sluttningen. Där var den, gravstenen med mina föräldrars namn i svart mot grått. Jag stod där länge. Tankarna och känslorna kom och gick. Det var varmt. Det var fuktigt till följd av allt regn. Jag stängde Pär och Elin ute. Vad jag däremot inte kunde stänga ute var horderna av mygg. De var överallt och surrade i mina öron och till slut kände jag att jag höll på att få panik. Jag måste därifrån. Genast. Jag började gå därifrån. Fort. Samtidigt försökte jag vifta bort de efterhängnsna blodsugarna.

När vi var tillbaka i hyrbilen med myggen på utsidan och körde därifrån, så sprack molntäcket upp och solstrålarna kunde tränga igenom och det såg ut precis som på altartavlan i Kiruna kyrka. Då, i precis det ögonblicket kändes det som att mamma och pappa försökte tala om för mig att de hade det bra och att jag kunde släppa dem.

Klickbar. 

Fridens.

PS. Något som jag var omedveten om vid det tillfället var att pappas urna fortfarande stod på en hylla i kapellet. Vid begravningen i januari det året, så låg tjälen så djup att de inte hade kunnat gravsätta urnan. Sedn blev den bortglömd och stod där på hyllan i 7 år. Pappas urna är numera gravsatt bredvid mammas.

 

Annie

9 december 2010 16:40

Tack för att du delar med dej av ditt Ögonblick. Fick mej att rysa till ända in i själen.

http://www.peek-a-boos.bloggplatsen.se

Ewa

9 december 2010 21:04

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...