Mina syskon. Vojne, vojne. Om mina syskon tycker jag inte. Jag har skrivit om de i olika inlägg i olika sammanhang, men oftast om ett av dem. Jag har 5. Eftersom min biologiska familj alltid har dragits med ett otal fysiska sjukdomar, så har den delen fått oönskade propotioner och om jag väljer att inte skriva om det, så blir texten om mina syskon extremt kort.

Mina syskon, den korta versionen.

Syster 1, född 1950, bor i Alvesta. Skild. 2 vuxna barn, 1 barnbarn. Ingen egentlig yrkeskarriär.

Bror, född 1952 (?), bor i Örebro. Seprarerad. 2 vuxna barn, 2 tonårsflickor. Lärare.

Syster 2 född 1953 (?), bor i Borås. Gift. 2 vuxna barn. Sjukpensionär.

Syster 3 född 1955, bor i Haninge. Förlovad. A-kassehandläggare.

Syster 4 född 1966, bor i Stockholm. Gift. 1 barn. Egen företagare.

Summa sumarum: 4 stycken är äldre än jag och 1 är yngre.

Mina syskon, den längre versionen. Den bittra versionen.....

Syster 1. Mina minnen av henne från när jag fortfarande bodde hemma är att hon var väldigt bitter på våra föräldrar bl.a för att varken hon eller Syster 2 fick studera vidare medan Bror fick det. Hon flyttade hemifrån i protest och tog Syster 2 med sig som då var 17 år. Nere i mörkaste Småland hittade hon sin kärlek som hon fick 2 barn med och som hon långt senare skilde sig ifrån. Jag har alltid upplevt henne som just bitter och arg, högljudd och stolt över de gånger hon skällde ut någon; det gick inte att sätta sig på henne. När Syster 4 fyllde 25 år, så övernattade hon + make hos Pär och mig efter kalaset. Den kvällen fick jag höra hur hon hade räddat livet på mig. Pappa hade tydligen inte velat ha fler barn efter Syster 3 och hotade med att slänga mig i sopnedkastet, men då ingrep Syster 1. Tystnaden efter detta avslöjande var så fruktansvärt kompakt att jag hade behövt en yxa för att klyva den. Hennes man sa inget. Pär sade inget. Jag var helt lamslagen. Jag sa inte ett ord mer till henne under det besöket. De åkte hem dagen efter. Jag har frågat mamma och pappa om detta och de förnekar (naturligtvis) alltihop. I dagsläget är Syster 1 väldigt sjuk och har, enligt Syster 3 krympt ihop till en liten gumma. Hon fyllde 60 år i somras, men jag var inte med och firade henne.

Bror. Usch! Han har förstört så fruktansvärt mycket för mig!!! Varje gång som han kom hem och hälsade på, så ville jag helst av allt rymma hemifrån! Han var på mig hela tiden om vad jag läste och inte läste, om vad jag lyssnade på för musik och vilka filmer jag såg och till och med vad jag och mina klasskompisar pratade om; han var en livs levande åsiktsmaskin på 2 ben och sedan dess har jag såååååå svårt för människor som tycker någonting om precis allting. Det är han som är skyldig till mitt taskiga självförtroende genemot killar eftersom jag fick intrycket av att ingen kille kunde bli intresserad av mig om jag inte hade något riktigt intelligent att säga. Det är han som är skyldig till att jag fortfarande kan komma på mig själv med att skämmas för om den boken jag läser inte är tillräckligt seriös! När jag begick mitt första självmordsförsök, så hade han sagt i telefonen till mamma att han nog hade väntat sig det. Vad?! Är det så konstigt att jag inte har haft någon som helst kontakt med honom sedan jag flyttade till Stockholmstrakten mer än det besök Pär, Elin och jag gjorde för 10 år sedan (det gällde saker som blivit över efter att pappa hade dött). Det är Syster 3 som har hållit mig à jour vare sig jag velat eller inte och det sista jag hörde om honom är att han mår skit efter separationen och har problem med hjärtat förutom Bechterews (ryggen stelnar vilket gör att man går med böjda ben) och annan skit som han fått i arv. Han har sagt till mig att jag alltid har varit hans favoritsyster mycket beroende på att han har känt igen sig själv i mig. Jag ryser av obehag.

Syster 2. Hon har alltid varit betydligt mer lågmäld än Syster 1 och mjukare. Jag har inga egentliga minnen av henne som person eftersom hon flyttade hemifrån när jag var endast 2 år. Hon har en del märkliga idéer om att man, som kvinna, inte kan vara riktigt lycklig om man inte är i ett förhållande och det är flera gånger som Syster 3 inte har blivit inbjuden just för att hon då varit singel. Jag besökte henne och hennes man den första midsommaren sedan jag flyttat hemifrån. På den tiden hade jag väääääldigt dåligt självförtroende och pratade inte särskilt mycket. Vår mamma ringde medan jag var där och jag hörde hur Syster 2 sa: "Det är trevligt att ha henne här även om hon inte säger så mycket.....". Vid ett annat tillfälle den helgen, så erkände hon att hon lät bli att prata i hopp om att pressa mig till att prata. Den senaste gången som jag hade kontakt med henne var via telefon för ett par år sedan när hon hade tagit på sig att ordna upp allt tjafs med pappas urna som äntligen skulle gravsättas. Kan ni gissa vad det första hon sa till mig innan hon ens hälsat (det var Pär som svarade i telefonen den gången)? "Jag hörde att du har fått samma diagnos som jag (psoriasis artrit)!" och sedan kom en lång litania om att hon precis blivit sjukpensionär och att hennes dotter hade skolios precis som vår mamma hade haft. Inga kommentarer.

Syster 3. Hon är 10 år äldre än jag och den som jag har mest kontakt med trots att den kontakten är minimal. Hon är den enda som jag kan tänka mig att umgås med. Hon bodde i Falun en massa år och arbetade inom kommunen. Sedan flyttade hon till Vällingby, men när hon träffade sin sambo, så slog de ihop sina påsar i hans hus ute i Haninge och där blev hon kvar. Hon är den som är allra värst drabbad av familjesjukdomen reumatism (från armbågarna ned till fötterna och flera reservdelar), men hon är ändå den av oss alla sjuklingar som har haft det soligaste humöret. De senaste gångerna som jag har pratat med henne och om hennes alla operationer, så har hon, till slut, erkänt att hon börjar krokna och att hon nog kommer att ansöka om permanent sjukersättning. Om hon inte får det..... Visserligen är hon den jag tycker bäst om, men det blir för mycket sjukdomsprat och som syskon borde vi ha annat att tala om. Det är i alla fall vad jag önskar.

Syster 4. Hon är 1,5 år yngre än jag och hon kom till världen när jag var i en känslig ålder och behövde min mammas uppmärksamhet som mest. Jag var sladden, som kom efter ett 10 år långt uppehåll, så Syster 4 kallar jag för skarvsladden. Vi har ofta fått höra från den äldre kullen hur bortskämda vi var och visst var vi det! Det var bara vi 2 barn hemma och mamma började dessutom arbeta vilket gjorde att ekonomin förbättrades. Vi har haft otrolig glädje av varandra tack vare att vi var så tätt i ålder och vi hängde ständigt ihop fram till att jag hoppade av gymnasiet. När hon gått ut gymnasiet, så flyttade hon hemifrån för att vidareutbilda sig med reklambranschen i siktet. När jag sedan flyttade hemifrån, så delade vi en 1:a i Hägersten söder om Stockholm i ett par månader för att sedan flytta till en 3:a i Flemingsberg oxå söder om Stockholm. Det var i den vevan som mina depressioner i kombination med uselt självförtroende började bli märkbara i negativ bemärkelse. Syster 4 träffade en kille som flyttade in till oss vilket jag inte alls tyckte om, så då flyttade jag ut i stället till en urmysig 1:a i Skärholmen och det är nog efter det som vår kontakt började tunnas ut för att till slut dö helt. Syster 4 har alltid haft ett helt annat självförtroende vilket gjorde att jag halkade efter och blev alltmer avundsjuk. Hon har oxå hävt ur sig mindre genomtänkta saker vad gäller depressioner, men vi har helt enkelt gått åt varsitt håll sedan vi blev vuxna. Ärligt talat, så har jag svårt att förstå att vi är syskon. Att jag är syster till någon av ovanstående personer.

Summa sumarum: jag hade glädje av min lillasyster när jag var yngre. Jag tycker fortfarande om Syster 3, men i övrigt, så har jag inte haft någon glädje av mina syskon. De är energitjuvar hela bunten.

Fridens.

Idag tog jag mig ur sängen halv 10, men det berodde på en viss tidspress alternativt på hur bekväm jag ville vara. Elin och Pär skulle nämligen åka in till årets pepparkaksbak hos svärisarna strax efter 10 och om jag var smart, så skulle jag kunna få skjuts till Salem för att hämta ännu ett paket med julhemlisar. Med tanke på hur tungt det kändes igår, så hade jag inga problem att ta mig ur sängen i tid. Jag fick skjuts dit och promenerade hem och det gick inget vidare idag heller; tungt och trögt. I morgon ska jag stanna inomhus och vila.   

Jag läste i DN att Salem är Sveriges säkraste kommun! Detta trots den idiotiska sk. Salemmarschen varje år. Idag är det dax igen. På den halva timme det tog mig att promenera från Salem ned till Rönninge centrum såg jag 7 polispiketer. Hur många har du sett idag? De förbereder sig. Förra året var det ovanligt lågt deltagande, så det gick lugnt till, men i år är det 10 år sedan pojken dödades, så....... Förra året stängde flera av Rönninges små butiker tidigare än vanligt just pga denna marsch, men i år, idag, sammanfaller det med Rönninge torgs julmarknad som pågår mellan 11 och 14. När jag kom fram till torget hade klockan precis passerat 11, men ruljangsen var i full gång och det väljer jag att tolka som att Rönningeborna är trötta på att sitta inomhus och huka en gång om året! Eller så passar alla på att mingla järnet och sedan springa hem och låsa dörren. Det var en mysig stämning och så fanns det hästar som småfolket kunde rida på. Älskade djur.... När jag passerade ståndet som vår Konsumaffär hade ställt upp, så hälsade personalen högt och glatt på mig. Jag blev så varm i hjärtat att det nästan var löjligt! Det är inte bara vår lägenhet som jag älskar utan det är även hela Rönninge - jag har hittat mitt Paradis på jorden.    

Pär och jag har samlat på oss en hel del av Ostindias servis. Den står i vitrinskåpet här i köket och kan ses genom glaset i skåpdörrarna. Vi använder det alltid när vi dukar till frukost på julafton, men annars står porslinet mest och ser fint ut. När jag kom hem från min 40-minuterspromenad och gjorde i ordning te, så fick jag plötsligt lust att dricka ur en av Ostindia-muggarna. Jag här länge velat ha tekannan, men den är dyyyyr.....

Jag är, som ni säkert har förstått, ensam hemma idag och det är ljuuuuvligt! Jag och 6 små grisar.     

Fridens.