.....med föräldrar och att vara föräldrar. En nära vän hade en mamma som inte var kandidat till "Årets mamma" och mina föräldrar var inga stjärnskott de heller. Misshandel, både fysisk och psykisk, negligering, ren vanvård, sexuella övergrepp, ihjältigning av problem osv. Det finns väldigt många sätt man kan misshandla sitt barn på både medvetet och omedvetet.

Var går gränsen för att en förälder gör så gott den kan? Jag tycker att man alltid pratar om att man ska förlåta sina föräldrar eftersom de gjorde så gott de kunde med de kunskaper de hade. Om det handlar om kunskaper, så kan man alltid skaffa mer, eller hur? Om jag tar mina egna föräldrar, så hade de kunnat försöka prata med mig eller vända sig till skolsjukvården eller den vanliga sjukvården eller prata med mina syskon. I stället valde de att inte reagera förrän jag begått mitt första självmordsförsök (min okäre bror uttryckte ingen som helst förvåning när det hände). Nej, jag kan inte förlåta dem för det! Som förälder befinner jag mig i en liknande situation och det är mig fullständigt främmande att inte agera för Elins skull. Inte fan skulle jag acceptera att hon, som jag gjorde, låste in sig i sitt rum med sina tårar och musik! Att jag egentligen inte hade kompisar utanför skolan tolkade mina föräldrar som att jag tyckte om att vara ensam (det var visserligen inte helt fel) i stället för att luska fram att mitt självförtroende var så ynkligt att det bara flämtade. Jag vågade det ju för helvete ingenting!! Eftersom jag klarade av skolan, så var det väl inga problem för inte mådde jag väl dåligt när jag orkade sköta skolan? Nä, jag tror inte på det där med att förlåta sina föräldrar för att de förmodligen gjorde så gott de kunde för mina kunde ha gjort mer! De var båda 42 när jag föddes och dryga 43 när lillasyster föddes. Det här var i mitten av 60-talet när det fanns medel att förhindra graviditeter och om man, som de, redan hade 4 barn (varav det yngsta var 10 år) och var ganska slitna av både barn och av egna sjukdomar, så varför skaffar man då ytterligare 2 barn??

Härom dagen köpte jag en för mig ny tidning, M-magasin Hälsa och Psykologi och den hade temat "Mamma". I en artikel står följande att läsa:

"Det handlar inte om att skylla på mamma. Det är inte hennes fel om ditt liv går snett. Men hennes person och hennes sätt att vara mamma har format dig och din uppfattning om livet. Det var hon som gav dig grundkursen. Hur man relaterar till andra människor. Hur man gör för att få kärlek. Vad som är viktigt i livet."

Jag tycker att det är motsägelsefullt. Jag håller med om att det inte går att skylla allt på sin mamma eftersom man har ansvar för sitt eget liv, men om mamman inte har försett en med så bra verktyg som möjligt? Om mamman bara lämnade över de verktyg som hon hade fått från sin mamma utan att utveckla de på något sätt? Utan att ha skaffat sig själv mer kunskaper? Har man inte, som förälder, ett ansvar för att utvecklas, ett ansvar för att inte bara trampa på i samma fotspår som sina egna föräldrar? Även om man hade världens bästa och perfekta föräldrar, så måste man själv bidra med något nytt när man, i sin tur, får barn för annars stannar allt av.

Fridens.

 

Gröngöling

31 oktober 2010 14:18

Ewa, jag börjar nog tycka som du i detta intressanta ämne. Tidigare har jag varit mer rädd för att anklaga föräldrar för misshandel. Men det har nog varit för att jag själv inte "fått" anklaga min egen mamma för det som hon gjorde. Hon hade behövt en tillsägelse!
När min dotter var liten, sade min terapeut till mig på skarpen ett par gånger när jag gjorde fel med dottern. Och det är jag otroligt tacksam för! Det har gjort min dotters liv enklare för jag kunde bättra mig efter kritiken. Och det kan väl andra föräldrar också göra då! Bli medvetna om vad de håller på med. Men de behöver kanske hjälp till det för man ser inte alltid när man gör dumma saker - det gjorde inte jag. Felet jag gjorde var till exempel att jag inte förstod att dotterns "jobbighet" bara var hennes naturliga behov (ledsen på natten till exempel och jag blev så otålig för det, jag förstod inte att barn kan göra så).
Citatet från tidingen som du har med visar hur känsligt det här är i samhället. Jag tycker det är väldigt motsägelsefullt! Å ena sidan är föräldrarna så viktiga men å andra sidan ska man bara acceptera dumheter för det är ju fel att anklaga dem?!
Sorgligt att du mådde så dåligt som barn. Du hade ju också många äldre syskon som faktiskt kunde ha reagerat. Tycker man. Sorgligt att klimatet i en familj kan vara så dåligt att man inte ser varandra. Det går inte att snacka bort att dina föräldrar kunde ha gjort något, bett andra om hjälpt, ansträngt sig. Det är inte DEM det är synd om, det är DIG det är synd om.

Kramar till dig Ewa-Pewa

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

31 oktober 2010 15:42

Tack!

 

Annie

31 oktober 2010 16:10

Många Kramar Till Dej Ewa!!!!

Det är så förvånandsvärt att föräldrar inte ÅTMINSTONE försöker göra sitt föräldraskap snäppet bättre än vad sina egna föräldrar gjorde. Till det behövs bara en fungerande hjärna och en skopa sunt förnuft. Inte svårt och Inte komplicerat över huvud taget.

Smärtar att se folk bara "lämna över" sina verktyg som de själva en gång fått. Verktyg som de med årens gång till och med smutsat ned, kantstött och förstört.
Har själv "unga vuxna" barn där detta pågår i detta nu, där den andra föräldern tar ifrån mina barn all tillit, kärlek och beundran de en gång haft. Det gör så ont att se deras besvikelse, och jag kan inte inte göra annat än att bara finnas där för dem.

http://www.peek-a-boos.bloggplatsen.se

Ewa

31 oktober 2010 16:30

Jag blir alltmer övertygad om att man borde få ta körkort för att bli förälder!

 

filozophie

31 oktober 2010 20:50

Nu lägger jag mig i igen:)
Självklart kan du skylla det mesta på dina föräldrar. Lämna ett nyfött barn utan mat, kärlek och tillsyn så dör det - enkelt. Ge barnet mat men varken kärlek eller tillsyn så kommer du få en oerhört störd individ.
Som förälder präglar du ditt barn med allt du gör, allt du säger men även allt du INTE säger och gör. Du som förälder lägger grunden till den trygghet ditt barn ska ha för att klara sig i det stora livet "utanför Sundbyberg där jag bor". Blir du en individ med psykiska problem, dåligt självförtroende och självkänsla, utan egenvärde eller trygghet så kan du och BÖR du titta på var dina föräldrar brast. Som vuxen är du självklart ansvarig för de val och ageranden du själv gör och de vägar du väljer men man ska också vara medveten om att du väljer och fattar dessa beslut utifrån den värdegrund du fick som barn. Går det snett i livet är det således i grunden alltid föräldrarna som är orsaken, ALDRIG barnet.

Jag känner verkligen med dig och förstår att mycket av det du genomgår idag är starkt präglat ur din barndom. Vad som hände är både fel och djupt tragisk men det är hur du hanterar situationen som är det viktiga idag och där tycker jag ändå att du verkar göra ett utmärkt jobb.
MEGAKRAM/FiloZophie

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

Ewa

31 oktober 2010 21:32

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...