Nu installerar jag Sims 3 för tredje gången. Jag vill tycka om det. Jag vill! Jag är ganska trött på Sims 2 och vid det här laget har det kommit ut mängder av kuliga expantioner till Sims 3. Jag vill lära mig spela det ordentligt. Jag vill ha tålamod. Jag vill tycka om det! Är jag bara envis eller är jag helt enkelt dum i huv'et? I nuläget flyter livet på friktionsfritt, så då kan jag lägga ned energi på den här sortens problem.   

Fridens.   

.....lyser i ensamt majestät på skänken i vardagsrummet.

Fridens.

Sov till halv 11 och låg kvar till halv 12.

Jag har inte ont vare sig i ryggen eller i sidan - smärtfri himmel!

Bloggade.

Åt lite lunch och såg "Påven Johanna" för 3:e gången. Suverän! Boken ska få flytta ned från övervåningen och bli permanent boende på Min Olästa Hylla.

Månadsmätning av kroppen (ytterligare några centimeter har försvunnit) och dusch.

Blogga.

Maila.

Senare ska jag laga äggröra med grädde och steka bacon som middag till Pär och mig (Elin är med sin prins).

Ett sista ryck med "Sjöfararna", så att jag kan börja på en ny bok i morgon när jag ska åka tåg till SATS.

Vilken ren och skär lycka det är att få må riktigt bra!

Söndax-fridens!    

.....med föräldrar och att vara föräldrar. En nära vän hade en mamma som inte var kandidat till "Årets mamma" och mina föräldrar var inga stjärnskott de heller. Misshandel, både fysisk och psykisk, negligering, ren vanvård, sexuella övergrepp, ihjältigning av problem osv. Det finns väldigt många sätt man kan misshandla sitt barn på både medvetet och omedvetet.

Var går gränsen för att en förälder gör så gott den kan? Jag tycker att man alltid pratar om att man ska förlåta sina föräldrar eftersom de gjorde så gott de kunde med de kunskaper de hade. Om det handlar om kunskaper, så kan man alltid skaffa mer, eller hur? Om jag tar mina egna föräldrar, så hade de kunnat försöka prata med mig eller vända sig till skolsjukvården eller den vanliga sjukvården eller prata med mina syskon. I stället valde de att inte reagera förrän jag begått mitt första självmordsförsök (min okäre bror uttryckte ingen som helst förvåning när det hände). Nej, jag kan inte förlåta dem för det! Som förälder befinner jag mig i en liknande situation och det är mig fullständigt främmande att inte agera för Elins skull. Inte fan skulle jag acceptera att hon, som jag gjorde, låste in sig i sitt rum med sina tårar och musik! Att jag egentligen inte hade kompisar utanför skolan tolkade mina föräldrar som att jag tyckte om att vara ensam (det var visserligen inte helt fel) i stället för att luska fram att mitt självförtroende var så ynkligt att det bara flämtade. Jag vågade det ju för helvete ingenting!! Eftersom jag klarade av skolan, så var det väl inga problem för inte mådde jag väl dåligt när jag orkade sköta skolan? Nä, jag tror inte på det där med att förlåta sina föräldrar för att de förmodligen gjorde så gott de kunde för mina kunde ha gjort mer! De var båda 42 när jag föddes och dryga 43 när lillasyster föddes. Det här var i mitten av 60-talet när det fanns medel att förhindra graviditeter och om man, som de, redan hade 4 barn (varav det yngsta var 10 år) och var ganska slitna av både barn och av egna sjukdomar, så varför skaffar man då ytterligare 2 barn??

Härom dagen köpte jag en för mig ny tidning, M-magasin Hälsa och Psykologi och den hade temat "Mamma". I en artikel står följande att läsa:

"Det handlar inte om att skylla på mamma. Det är inte hennes fel om ditt liv går snett. Men hennes person och hennes sätt att vara mamma har format dig och din uppfattning om livet. Det var hon som gav dig grundkursen. Hur man relaterar till andra människor. Hur man gör för att få kärlek. Vad som är viktigt i livet."

Jag tycker att det är motsägelsefullt. Jag håller med om att det inte går att skylla allt på sin mamma eftersom man har ansvar för sitt eget liv, men om mamman inte har försett en med så bra verktyg som möjligt? Om mamman bara lämnade över de verktyg som hon hade fått från sin mamma utan att utveckla de på något sätt? Utan att ha skaffat sig själv mer kunskaper? Har man inte, som förälder, ett ansvar för att utvecklas, ett ansvar för att inte bara trampa på i samma fotspår som sina egna föräldrar? Även om man hade världens bästa och perfekta föräldrar, så måste man själv bidra med något nytt när man, i sin tur, får barn för annars stannar allt av.

Fridens.