Onsdagens läkarbesök

Onsdagens läkarbesök har dragit igång en massa funderingar. I syfte att lära känna mig inför utlåtandet, så frågade A om mitt förhållande till min mamma. Mitt förhållande med mamma var inte bra.

Jag var oplanerad unge nummer 5 efter ett 10 år långt uppehåll efter en kull på 4 barn där det yngsta var 10 år när jag föddes. Jag blev mammas favorit och med facit i hand och som alla psykologer vet, så är det inget att sträva efter. Jag blev bortskämd och överbeskyddad och om uttrycket curling-förälder hade funnits redan då, så hade det passat in. När jag var 1,7 år föddes lillsyrran och det jag har lärt mig om barns psykologi, så är det inte någon idealisk ålder att få syskon i eftersom man behöver sina föräldrars hela uppmärksamhet. Lillsyrran blev oxå bortskämd eftersom den ekonomiska situationen förbättrades när den första kullen flyttade hemifrån och det är helt logiskt även om våra äldre syskon har låtit oss förstå att de ogillade det, men av någon anledning, så blev hon inte försvagad utan lyckades söka sig utåt för annan bekräftelse från t.ex. kompisar.

Jag minns min mamma som väldigt bitter. Hon kunde glimta till ibland och vara riktigt rolig, men för det mesta var hon trött, sjuk, gnällig och bitter. Den sortens gnällare som inte gör något åt det hon tycker är fel och som jag numer är allergisk mot. De gånger jag själv var sjuk, så räknades det bara om jag även hade feber (som vuxen får jag ytterst sällan feber och jag minns inte att jag hade det som barn eller ungdom heller). Hon vände sig ofta till mig för att beklaga sig över pappa och det är ett kardinalfel som man som förälder inte ska göra, men som jag har kommit på mig själv med att göra inför min egen dotter. Ajabaja! När jag var i 20-årsåldern och hon var i mitten av 60-årsåldern, så sa hon ofta att det inte var någon idé för henne att kosta på sig nya kläder för hon skulle ändå dö snart. Kardinalfel numro 2 och jag själv har gjort samma klavertramp även om jag uttryckte det annorlunde. Inte bra. 

Läkare A sa, att man som favoritbarn har som uppgift att finnas där för att bekräfta (i det här fallet) mamman och att det får som följd att man själv inte får den nödvändiga bekräftelsen som är nödvändig för att utvecklas som det är tänkt. Som tonåring, ung vuxen och vuxen upplever man en enorm tomhet. Det här har fått mig att grunna, så att jag nästan fått huvudvärk. Stämmer det här? Kan det verkligen vara så?! Kan det vara så att jag, förutom den rent ärftliga anlagen för depression dessutom har belastats med denna tomhet? Är det min bortskämda barndom som är en förklaring till att jag hela tiden känner mig känslokall och likgiltig för det mesta runt omkring mig? Jag är i och för sig säker på att den långvariga medicineringen oxå påverkar det här i form av biverkningar. Det känns som om någonting klickar till och faller på plats, det kan jag inte förneka, men det känns oxå djävligt tragiskt! Fy, tusan vilka konsekvenser det får!

Det här är min blog och jag är medveten om att den är offentlig, men att skriva så här pass öppet hjälper mig och om ni känner att ni vill kommentera - vad som helst - så var inte rädda att göra det! Jag är taxam för all respons utom personliga påhopp, vill säga.

Fridens.

 

Nini

7 juni 2011 12:42

Det låter också som en form av svek från signifikanta vuxna. Och hur det är att växa upp sviken vet jag hur det är. Man inser det inte då, för man vet inte av något annat. Men det kommer surt i efterhand och vi får leva med det resten av våra liv. Tillsammans med det faktum att vi kanske på sätt och vis gör samma sak med våra barn. :(

http://nini.bloggagratis.se

Ewa

7 juni 2011 13:41

Jag är i alla fall medveten om det och har dessutom kunskaper att ändra och att bryta cirkeln.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kajsa är nu helt återställd i vänster ben, men är fortfarande lite halt på höger ben. När vi kom hem i lördags kväll och hittade Lillan död, så var Kajsa rejält uppskrämd vilket får mig att misstänka att Lillan inte dog stilla och fridfullt utan att ...

*Både Elin och Pär har varit dårförkylda. *Veterinärbesök på torsdagen. *Flera timmars städning på fredagen. *Svärisarnas dubbel-kalas på lördagen. *Lillan som lämnade oss på lördagen. *Kajsa har gjort illa höger bakben lagom till att hon h...

För 2 år sedan kom Socialstyrelsen fram till att den effektivaste behandlingen av alla former av depression är kbt och det var ingen som helst tvekan om det för de kunde backa upp sitt beslut med mängder av forskning och undersökningar som tydligt vi...

Lillan har dött. Hon dog hemma i buren medan hon var sällskapsdam hos Kajsa. Vi var hos svärisarna och hade det väldigt trevligt medan stackars Lillan dog. Hon blev hela 6 år och har inte varit sjuk eller skadad någon gång under dessa år. Vår pantert...

Pär tidigt i morse: Håll ett öga på Kajsa för hon åt dåligt av frukosten. Jag, halvt sovande: Mmmm....ok.....hejdå...... Elin, ungefär 3,5 timme senare: Mamma, det är nå't fel på Kajsa! och det lät som om Kajsa allraminst led av krampanfall eller...