Samma eftermiddag som Cipralex-läkaren ringer (igår) och jag kan rapportera att jag mår hyfsat trots min självsvåldiga nedtrappning, så rasar allt. ALLT. Jag är tillbaka där jag var för knappt två månader sedan med ångest, självmordstankar och ett humör som har mycket övrigt att önska.Idag har jag tagit fem droppar klockan nio och klockan 14. Jag tog mina sedvanliga åtta droppar klockan 19 och det är snart fyra timmar sedan och jag känner att ångesten försöker att klösa sig fram genom den barriär av lugn som de bildar. Jag orkar inte vara med Pär utan irriterar mig på precis allt han gör och inte gör; allt från hans högljudda sväljande till hans tysta fördömande och "Jag SA ju att det skulle bli så här om du slutade med Cipralex!". Jag orkar inte var med Elin heller även om hon inte är krävande på samma sätt. Jag blir t.o.m irriterad på marsvinen som (det är hur jag upplever det just nu) ALLTID små-kivas och ALLTID måste hävda sin rang i flocken.Vi är bjudna till mina svärföräldrar på påsk-lunch på lördag och i början tackade jag nej eftersom jag inte mådde bra vid tillfället i fråga. De sa i alla fall att jag är välkommen och att jag bara behöver säga till om jag ändrar mig. Det gjorde jag. Eftersom jag ju "trots allt har mått hyfsat trots nedtrappning". Två dagar efter vi har meddelat dem det, så rasar allt och jag har inte längre vare sig lust eller ork att följa med. Vi får väl se när det väl blir lördag.Jag tog, som sagt droppar vid frukost-dax och vid tio-tiden tog jag med mig stavarna ut i det strålande solskenet och jag hade planerat en riktig lååångpromenad. När jag knatat på i ca 80 minuter (då hade jag kanske 30 minuter kvar enligt planen), så började jag känna mig obehagligt trött och tung i hela kroppen. Det slog mig att det nog var en effekt av dropparna. Jag var så törstig oxå! Jag valde att korta av promenaden och att dessutom bära stavarna den sista biten hem och jag gick långsamt. Väl hemma drack jag ett stort glas vatten, åt en banan och satt ned. Sedan mer vatten. Det hjälpte.Idag har jag ätit massor av kakor och fika-bröd och efteråt blir jag äcklad av mig själv och slår på mig själv och lovar mig själv att det var sista gången. Jag har börjat med en mat-dagbok där jag skriver upp precis vad och hur mycket jag äter (inte helt olikt den points-förteckning jag använde mig av i Viktväktarna) för jag har misstankar om att det blir lite så'nt om jag får komma till sjukgymnasten. I slutet av sommaren bestämde jag mig för att köra stenhårt med kost och träning fram till och med april månad i år för att sedan göra en fettsugning. Pär var med på det och jag tror att vi t.o.m började spara till det, men ingenting av det har ju fungerat eftersom jag har mått sämre än på många år. Jag vet nu, att det fett som jag har på magen är så'nt fett som jag inte kommer att bli av med hur mycket jag än bantar och tränar. Det är den sortens fetma som flera i min familj har och som alltså är ärftlig och det är denna mage som äcklar mig, så till den grad att jag får lust att ta en kniv och skära bort det.Jag avskyr mig själv och jag hatar att leva.Natti, natti.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...