Alla inlägg under september 2007

Av Ewa - 22 september 2007 16:16

Igår kväll visste vi att Elin och kompisar skulle plocka upp varann, hyra filmer och äta pizza innan de slutligen hamnade där de skulle tillbringa natten. Pär sms:ade och ville ha ett sms från henne när de hade kommit "hem". Då var klockan 21. Det är inte alltför långt att gå från pizzerian till kompisens hus, så när klockan hann bli 23 utan att vi hört något från Elin, så sms:ade Pär igen. Hon svarade att de var hemma hos en av tjejernas pojkvän och tittade på film. Vi blev paffa, för att uttrycka det milt. Vi visste att det inte hade ingått i planerna för kvällen och visst har vi förståelse för att planer kan ändras, men vi vill veta om de ändras och till vad. Hon är bara 14 år, det var fredag kväll (mer bus ute än andra kvällar) och det var sent. Jag tog för givet att hon var där hon sagt att hon skulle vara, men att få veta att det inte stämmer..... Det är en väldigt obehaglig upplevelse! Närmare midnatt kom så sms:et om att de var "hemma". Grrrrrr!!! När hon ringde för att be att Pär skulle hämta henne med bilen, så lät hon pigg och var på bra humör och hade inte en susning om att hon hade gjort något fel. Pär och jag hade enats om att inte ta upp det här förrän de hade kommit hem igen och vi var eniga om straffet: utegångsförbud kommande vecka och inget internet resten av helgen. Hon blev, minst sagt, arg och nästan gråtfärdig när hon fick beskedet och så kom uttalandet som jag bara väntade på: "Jag hatar er!". Jaha. Timmarna sedan detta hände har förflutit med smällande i dörrar och utfrysning av oss. Vi jämkade lite på straffet så till vida att hon får tillbaka internet i morgon eftermiddag (Pär har lyckats blockera hennes dator medan vi kan surfa som vanligt).


Barnuppfostran är ett känsligt ämne och vad  begreppet disciplin innebär verkar vara väldigt relativt. Pär och jag har varit väldigt överens om hur vi tycker att vårat barn ska uppfostras och vi har aldrig haft problem med att säga nej. Skillnaden mellan oss två skulle i så fall vara att, nu när Elin är äldre, så är Pär mer positiv till att låsa in henne och mota bort otäcka typer med ett laddat gevär medan jag är mer villig att släppa henne (jag tycker att det är så himla skönt att hon blir mer och mer självgående!). Sedan vi ökade hennes månadspeng, så har hon även fått bestämda sysslor som hon ska utföra och hon får betala allt mer själv. Sedan har vi detta med att ta konsekvenserna av ett felaktigt handlande vilket blev aktuellt igår kväll. Jag känner mig inte elak den här gången heller för jag hoppas att hon kommer ihåg det här och inte gör om det (det är sällan hon gör en sådan här sak mer än en gång).  


Det är väldigt stökigt i Elins klass och det är en minoritet killar som förpestar miljön för majoriteten. Vilken nyhet.... Det här har tagits upp på de senaste fyra föräldramötena och förbättringarna är bara kortvariga. När jag hör Elin berätta, så är det ju tydligt att lärarna måste hålla en gemensam linje genom att fullfölja sina varningar. En lärare slänger ut eleven direkt medan en annan lärare bara varnar och varnar och dessutom låter tjejerna gå helt fria fast även de, naturligtvis, kan störa. Den senaste åtgärden innebär att den störande eleven placeras ut i en helt annan klass och det har fungerat. Samma princip som att flytta på mobbaren i stället för den mobbade.


Var är föräldrarna?

På föräldramötet förra höstterminen, så var det en förälder som tog upp problemet med att barnet inte lägger sig i tid utan blir sittande framför datorn. Jag ifrågasatte varför det över huvud taget togs upp där för det var den familjens enskilda och privata problem. Ta bort datorn, dra ur sladden, spärra internet, men ta tag i det själv! Pär arbetar heltid och jag är hemma på heltid eftersom jag har sjukersättning. Elin har förmånenav att jag alltid är hemma när hon har slutat för dagen och vi har alltid pratat mycket med varandra. Vi äter middag tillsammans minst sex dagar i veckan och vi pratar då med. Det talas alltid om att familjer där båda föräldrarna arbetar heltid helt enkelt inte har tid, men det är som med allt annat som man tycker är viktigt: man får ta sig tid


De är ju de stökiga ungarna som märks och det pratas alltid om att han/hon har det så jobbigt hemma. Medkänsla - absolut. En förklaring till att de är jobbiga - visst. En ursäkt - absolut inte. Störiga barn blir inte störiga av sig själva precis som skötsamma barn inte blir skötsamma av sig själva heller. Jag skulle vilja ta tag i alla föräldrar och bara skaka dem tills dem inser att de är en väldigt stor del av de problem som deras barn orsakar!


Att vara förälder är skit-svårt!


Adjö.


PS. Nu pratar Elin med oss igen och senare ska vi se en film och dricka varm choklad med vispgrädde.

Av Ewa - 21 september 2007 18:47

Vilken sorts bokstavsordning gäller i blog-registret??

Hemgjord?


Adjö.

Av Ewa - 21 september 2007 17:41

Jag tycker att det är löjligt roligt att blogga!!

Dels att skriva vilket jag alltid har tyckt om och alltid har gjort och dels att titta in här och där hos andra bloggare och att kommentera och att FÅ kommentarer!

Det är oxå kul att pyssla med bilder och presentation, vilket jag har gjort just idag.

En av dagens höjdpunkter varje dag, tycker jag.


Det är som BLomst skriver i sin blog idag, att den som kan glädja sig över småsaker har mycket att glädja sig över.


Adjö igen. :-)

Av Ewa - 21 september 2007 16:03

Inget SATS. Jag har sovit knappt fem timmar i natt och jag har varit väldigt frestad att gå upp och ta några Theralen-droppar. Det som hindrade mig var att jag skulle ha blivit så himla dåsig, nu under dagen om jag skulle ha tagit dem så pass sent. Om jag inte mår bättre till på söndag, så tänker jag ta några droppar, så att jag kan sova igen och får slippa ångesten. Jag hade tänkt att lägga mig, i alla fall före midnatt, men jag satt och läste och läste och läste och plötsligt var klockan ett på natten. Iiiigen. "Den besynnerliga händelsen..." är inte speciellt bra och det är inte därför jag läste mer än halva boken i ett svep utan att jag kände för att LÄSA. Jag ville inte lägga mig, men jag ville läsa - så brukar det vara när jag är deprimerad.


Jag åkte till Tumba Centrum för att över huvud taget komma hemifrån en stund. Det var massor som jag behövde köpa på Apoteket; ibland tar precis allt slut samtidigt. Märkligt. Jag blev mycket förvånad när kassörskan böjde sig ned, röjde runt i någon låda och slängde en pocket bland mina varor. "Frukost på Tiffanys" av Truman Capote. Jag antar att jag fick den eftersom jag handlade för många pengar. Hon sa inte ett pip utan vände sig bara till nästa kund.  >: (  Känsla för service efterlyses!  Jag visste inte att den fanns som bok, men jag har sett filmen och den är ganska bra. Litet som med "Casablanca": filmen är bra, men den är långt ifrån så OTROLIG som resten av världen verkar tycka. Det finns en helt ok bokhandel där, men de hade inte de pocket jag var ute efter. I och för sig åkte jag ju aldrig till SATS, så..... Jag köpte några skrivblock i olika storlekar vilket alltid är bra att ha hemma, en magnet till kylskåpet och en nyckelring. Jag gick in på Konsum oxå och tyckte att det såg för sorgligt ut; glest och utplockat och det fanns inte det jag hade tänkt köpa. När jag kom ut igen, så såg jag skylten som jag missade på väg in. Där stod det att de stänger butiken nästa fredag. Undrar varför? Jag får intrycket av att det borde finnas tillräckligt med kunder i Tumba med omnejd. Jag hoppas verkligen inte att de planerar att stänga MIN Konsum-butik för den är väldigt bra och har suveränt trevlig personal och det är sällsynt!


Nu återvänder jag till "Den besynnerliga händelsen..." och jag kommer inte att läsa ut den trots att jag har läst drygt halva. Bokens huvudperson och berättare är en 15-årig pojke med autism. Han behöver ordning & reda och rutiner och tycker att det är svårt med människor över huvud taget. Jag har sett många filmer och läst många böcker, både fiktion och fakta, som har tagit upp den här sjukdomen, så på ett sätt känner jag igen mycket. När man lider av autism är man ofta otroligt intelligent och rent av geni när det gäller t.ex matte. Det är den här pojken och just för att han är så otroligt logisk i sitt tänkande, så försvinner de flesta känslorna (förutom rädsla) och texten blir väldigt detaljerad och ofta ett rent rabblande av fakta. Jag håller med om att den skiljer sig från mängden, men inte på något positivt sätt.


Elin sover över hos en kompis tillsammans med tre andra klasskompisar och jag kan tänka mig hur det blir: pizza, glass, godis, film och prat halva natten. Det blir säkert hur kul som helst! :-)


Den 24 augusti skrev jag om en "Promenad-bok" som följde med Må Bra. Igår skummade jag igenom den för första gången och det var inte mycket att ha. En massa fakta om kalorier, blodfetter och lungkapacitet. Mycket av det har jag redan läst/hört. Det visade sig vara endast ett utdrag ur en bok som finns att köpa, så det är lite av falsk marknadsföring att kalla det häftet (dryga 40 sidor) för en bok. Längst bak fanns ett program för långpromenader som bygger på minst tre promenader i veckan och succesivt ökande av sträcka och tempo över en 12-veckors period. Det tänker jag köra och jag ska börja på måndag. Varför inte i morgon? Det känns bra att börja med nya saker i början av en vecka eller månad, men det kommer att bli på tisdag, för på måndag ska jag ju till SATS. Jag lovar. Tror jag. :p


I kväll, på Kanal 5 visar de första filmen i trilogin "Saw". Jag är fruktansvärt nyfiken på den och tänker spela in den. Den tillhör skräck-genren, men jag har starka misstankar om att det rör sig om äckel-skräck dvs en massa blod och sjuka människor som plågar andra människor. En av rollerna innehas av Danny Glover och honom har jag sett i allt möjligt genom åren och han är bra och om en skådespelare av den klassen är med i den sortens film, så kanske, kanske, kanske jag kan se den. Jag lär ju få sitta ensam och titta på den.....


Idag kom mina senaste fadderbarn i brevlådan: en liten panda och en liten tiger. Mjukis-djur, alltså.


Adjö.


PS: Jag har tre fadder-djur nu.


PPS: Utifall att jag har återkommande läsare, så vill jag bara meddela att jag har uppdaterat (inte något bra svenskt ord) min presentation.


Av Ewa - 20 september 2007 17:54

Igår kom jag faktiskt iväg på en promenad som tog en timme i lunk-tempo. Det var skönt med frisk luft, men det var det enda positiva + att himlen hade en sanslöst blå färg (himmelsblå? ;-)  ) och med den som bakgrund till trädtoppar i flammande rött - hur kan man inte tycka om hösten?! Det gick trögt och flåsigt och jag längtade bara hem och till en tupplur i soffan. Blä!  Dagens promenad blev en knapp timme och kändes lite lättare (jag gick i alla fall inte och halvsov :-p). I morgon ska försöka, verkligen göra ett seriöst försök att komma iväg till SATS. Jag skulle kunna locka mig själv med någon form av belöning....


Nu har jag läst ut "Död i Garnethill" och den var riktigt bra. Jag är överlag väldigt trött på kriminalromaner, men i en av recensionerna på omslaget ställdes frågan om det går att uveckla kriminalromanen och att just denna är ett bevis för att det är möjligt. Jag håller med! Dessvärre kan jag inte sätta fingret på HUR det är gjort. "Död i Garnethill" var på något sätt inte lika fyrkantig och styltig och handlingen utgick inte från polisarbetet. Jag kommer att köpa de två andra delarna i trilogin och DET skulle kunna bli min belöning i morgon! Jäss! Förutsatt att jag kommer iväg till SATS, alltså. I kväll ska jag börja läsa "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon som tydligen ska vara en berättelse som skiljer sig från mängden och det verkar lovande.


Självmordstankarna glimtar till igen. Det har inte så mycket att göra med att jag vill dö utan att jag är så FRUKTANSVÄRT TRÖTT PÅ ATT ALDRIG FÅ MÅ RIKTIGT BRA NÅGON LÄNGRE PERIOD!  Jag ska träffa överläkaren om drygt tre veckor. Dels för att det är dax och dels för att förbereda inför den kommande attacken från FK. Jag ska få fylla i något som kallas för "Uppskattning av depression" (om jag inte minns helt fel) och det är tydligen en (av de få) intygen som FK tar på allvar + att det är en överläkare som skriver under. En bedömning av en husläkare har alls inte samma tyngd. Snacka om arrogans med tanke på att FK-anställda sällan är medicinskt utbildade!


Så fort jag kommer ut bland folk, så registrerar min hjärna automatiskt om den kvinnan eller den kvinnan är tjockare eller smalare än jag. Alltför ofta är de smalare, men min hjärna är knappast objektiv....

När jag äter min frukost bestående av naturell lätt-youghurt med russin och All Bran- flingor och två deciliter Tropicana apelsin-juice, så hör jag dietistens irriterande stämma: Ingen smörgås?! Blir du verkligen mätt på det?

Jag äter sällan lagad mat till lunch och när jag inte gör det, så hörs dietisten igen: Du MÅSTE äta varm mat till lunch.

När vi äter middag och har gjort en sallad till, så är hon där igen: Sallad, tomat och gurka är, enligt mig, inga grönsaker.

När hon frågade mig vad jag upplevde som det största problemet och jag svarade att jag tycker att det är tråkigt, så uppfattade hon det som att jag tycker att förändringar och omställningar är tråkiga, när jag i själva verket menade att jag tycker att MAT är tråkigt. Mitt intresse ligger inte på noll, det ligger på minus-skalan. Jag äter för att jag måste och det ska helst vara snabbt och okomplicerat (vilket INTE innebär att jag alltid äter pizza, hamburgare eller annan snabb-mat). Det faktum att Pär har tagit över både matlagning och planering av matsedel innebär att mycket av stressen har försvunnit för mig, men matlusten har inte ökat.

Dr Phil brukar säga att skillnaden mellan en vinnare och en förlorare är att vinnaren är beredd att ta tag i/gå igenom/avstå från det som förloraren INTE är beredd att tag i/gå igenom/avstå från. Även om jag ryggar inför det amerikanska i det tankesättet, så kan jag inte bara avfärda det. När jag gick med i Viktväktarna och stenhårt höll mig till mina points, tränade och lät bli "allt gott" i flera månaders tid, så blev jag av med 12 kg och det kändes fantastiskt (det är så en vinnare gör), men det kändes inte rätt i längden. Jag behöver rutiner och planer, men med VV blev det för mycket; det blev tvång.

Jag vet inte längre hur jag ska göra. Det känns inte som ett bra alternativ att gå tillbaka till VV och points även om det fungerar. Det är inte jag, helt enkelt. Lika viktigt som det är att hitta en tränings-form som är rolig, lika viktigt är det väl att hitta rätt "kost-form"? Samtidigt så ser jag tydliga tecken på att min egen metod inte fungerar (att äta vettigt, men inte spartanskt och att träna) för vågen visar oftast runt 91 kg (till mina 167 cm vilket ger ett BMI som är åt fanders).

Jag vill inte se ut så här längre.

Jag känner mig själv väldigt väl och har självinsikt så att det räcker och blir över och att jag gick ned 12 kg bevisar ju att jag KAN om jag VILL. Det jag oxå vet om mig själv är att om jag skulle köra stenhårt på den smala vägen, så är det mycket möjligt att det slår över och resulterar i att jag inte kan äta något "förbjudet" eller hoppa över ett enda träningstillfälle utan att få dåligt samvete som gränsar till ångest.

Jag trivs inte så här. Jag undviker att köpa kläder och föredrar mjukis-plagg som inte sitter åt och som får mig att känna mig mindre fet. Behöver jag tala om att jag inte har visat mig i baddräkt på mer än tio år? Jag är oerhört taxam för att Elin har ärvt Pärs och min svärfars kropps-konstitution och att hon inte riskerar framtida övervikt.

Jag tycker inte synd om mig själv, mer än kortare stunder,  för jag inser ju att om jag inte vill se ut så här eller må så här som följd av det, så är det endast jag som kan förändra det.

Självklart så har jag ett stöd i Pär, men det stödet känns inte helhjärtat. Jag vet att han tycker att jag borde börja med points igen eftersom det bevisligen hade effekt och jag kan inte förklara ens för honom varför det inte fungerar för mig. Vi har en ganska spydig jargong hemma hos oss, men det är aldrig elakt menat, men de senaste månaderna (sedan jag beslöt mig för fett-sugning och sedan fick avslag), så upplever jag det som fruktansvärt jobbigt och jag tar väldigt illa vid mig. Jag tog upp det här när vi åt middag tillsammans alla tre och föreslog att vi skulle skärpa oss. Pär förstod inte riktigt för han tycker att om jag tar illa vid mig, så är det ju mitt problem eftersom jag inte behöver uppfatta det som elakt. Jaha, tänkte jag, i så fall får jag göra så att jag börjar med mig själv. Om jag slutar med den spydiga jargongen, så kanske han, efter ett tag, förstår vad jag menar. Nu är det inte så att han kommer med spydiga kommentarer om min storlek eller vikt för jag vet att han älskar mig som jag är. Det är mer av det slaget att han alltid påpekar när jag äter eller dricker något som inte passar in i den hälsosamma ramen och på så sätt gör mig mer medveten om det. Det skulle väl fungera om jag kände att sadistisk psykning var rätt metod, men så är inte fallet.

Det sägs att det är när man slutar att leta efter kärleken som den kommer eller att det är när man slutar att försöka bli med barn som man faktiskt blir gravid. Det lossnar när den psykiska stressen och pressen försvinner. Kan det fungera även när det gäller viktminskning? Om jag slutar att hela tiden tänka på det och att hela tiden jämföra mig med alla runt omkring mig, om jag fortsätter att äta utan att spåra ur, kommer jag att börja gå ned i vikt då?


Adjö.

Av Ewa - 18 september 2007 18:04

Täppt i näsan. Nässpray. Det lossnar. Jag snyter mig. Det börjar killa i näsan och jag nyser. Och nyser. Och nyser nästan tills jag är täppt igen. Den onda snuv-cirkeln. I mitten av cirkeln finns huvudvärken.


Elin var inte i form i morse och behövde peppas och knuffas iväg till skolan, så jag var uppe med henne strax efter klockan sex. Hon kom iväg och dagen blev, trots allt, hyfsad. Klockan nio kroknade jag och sov på soffan ett par timmar. Jag orkade inte med någon promenad. Det är inte den sortens trötthet som ger vika med hjälp av frisk luft.


Nästa steg i avvänjningen från Theralen är att veta vad rastlösheten betyder, den rastlöshet och oro som alltid infinner sig på kvällen. Om det känns likadant framåt torsdag, så kan jag bara konstatera att det är ångest. Visserligen inte så farlig, men den tar på krafterna och den påverkar mitt humör - jag börjar redan bli grinig och snäsig. Ångesten i sig har inget egentligt ursprung utan hör ihop med dystymisk depression och blir värre när jag inte är i form (för lite sömn + förkylning). En av anledningaran till att jag slutade ta dem var att jag ville ta reda på om jag verkligen behöver dem eller tog dem av ren bekvämlighet för att kunna somna fortare. Även om det slutar med att jag börjar använda dropparna igen, så vet jag nu att jag kan klara av en avvänjning utan att alltför mycket rubbas.


Jag kom i alla fall ut en kortis eftersom jag mötte Pär på Konsum för att veckohandla, men jag kände mig bra spak efteråt.


Jag har flera olika spel installerade på den här datorn och ett av de äldre och som verkar räcka hur länge som helst är ett mahjong-spel: Mahjong -journey of enlightenment. Det är väl en form av patiens eftersom jag spelar själv och ska få diverse layouts att "gå ut". Just det här spelet går inte på tid och är väldigt avkopplande. Jag tycker oxå att det är skönt för ögonen med de klassiska mönsterna på spelbrickorna (det finns andra oxå t.ex med utomjordingar som är urjobbiga att se skillnad på). Rekommenderas i avkopplingssyfte tillsammans med en kanna te eller med en mugg varm choklad.


Adjö.

Av Ewa - 17 september 2007 15:16

Jösses, vad jag blev trött igår kväll! Jag låg i sängen och läste en knapp halv timme och jag somnade en bra bit före midnatt och sov som en stock till klockan sex. Toalettbesök och mer sömn till halv åtta. Jag var uppe och hasade runt ett tag innan jag började titta på "Big Fish" (vilken häftig skröna!), men efter en halvtimme lade jag mig ned och sov till halv ett! Det har varit fem nätter med alldeles för lite sömn och det tar jag knappast igen på en enda natt. Nu känns det i alla fall som om jag har fått ur mig allt Theralen och kan sikta in mig på ett mer normalt sovmönster.


Nu har jag varit vaken i hela tre timmar, men jag har inte gjort någonting mer än att se färdigt filmen. Jag känner mig seg och allmänt hängig och - tro det eller ej - förkyld! Vad leds jag blir..... Det är väl egentligen inte så överraskande eftersom det kändes som en förkylning var på gång samtidigt som jag kom in i en rutin med för lite sömn; den låg i bakhåll tills immunförsvaret var försvagat. Under förutsättning att vädret håller sig något så när torrt, så kommer jag att promenera de kommande dagarna och på fredag hoppas jag att jag är tillräckligt vaken för att orka åka till SATS.


När jag promenerade i fredags, så hade jag mitt knäskydd på mig. På kvällen kände jag en liten öm knöl på utsidan av höger ben i höjd med knävecket och det visade sig vara ett blåmärke de luxe. Förmodligen satt knäskyddet så att det råkade klämma sönder något blodkärl där. Nu, tre dagar senare är blåmärket ilsket lila och grönt och något större än en femkrona. Jag har alltid haft lätt för att få blåmärken, så jag är inte direkt förvånad och det var ju likadant när jag lämnade Levaxin-prover i juni. Det är bara att vänta på att det läker ut. Det ser ut som om jag har blivit misshandlad.....


Adjö.

Av Ewa - 16 september 2007 16:13

En rubrik som ger associationer. Verkligheten bakom rubriken är att de nämnda husdjuren är dammråttor. Elin och jag har veckostädat (tre veckor sedan sist) och dammråttorna var i plural, lindrigt uttryckt. Nu är det väldigt rent och fint och fräscht. Marsvinen har oxå fått städat hos sig och både Elin och jag har duschat. Unket är borta!


Pär sms:ade för en stund sedan för att meddela att han hade släppt av sin pappa i Stockholm och var på väg hem. De måste ha sträck-kört om det inte tog längre tid än så; det var planerat att de skulle åka från Byxelkrok vid tio-tiden.


Elins fot är så gott som hel igen. Hon tog en (väldigt) sen och lång kvällspromenad igår med en kompis och var inte hemma förrän klockan hade passerat 23.30 Det började med att hon skulle vara hemma klockan 23, men hon ringde och förlängde och loooovade att inte bli senare än 23.30 Det är bra att hon ringer, tycker jag, men faktum kvartstår att hon var försenad, så nu har hon utegångsförbud i en vecka dvs hem direkt från skolan och stanna här och inga kvällspromenader. Hon protesterade faktiskt inte. Hmm...


Sent igår kväll gjorde jag varm choklad på mjölk och O'boy-pulver. Det händer inte så ofta nu för tiden eftersom jag har dragit ned på mjölk-drickandet för att inte tala om hur sällsynt det är att jag har vispad grädde i..... Det är rent sorgligt! :(   I alla fall, så tog jag min mugg (som är vit och har två vinterklädda björnar på ena sidan) och kröp upp i soffan med min enorma röda fleece-filt och läste ut "Oskuld och erfarenhet". Myyysigt och gott. Mjukt i magen. ,Boken var ganska bra. Det är en tids-trogen historisk roman med detaljerade miljöer och människor. Det är skönt att läsa den sortens roman emellanåt där tempot inte är så högt och språket inte så grovt. När jag hade lagt den i trappan för fortsatt leverans till bokhyllorna på övervåningen, så lade jag mig i sängen och började läsa "Mord i Garnethill" av Denise Mina och fastnade i den en hel timme. Klockan hann bli två (igen!), men det var inga problem att somna. Klockan ringde halv åtta och jag gick till köket där jag möttes av sex vrålande marsvin. God morgon, på er oxå!


Elin gillar film nästan lika mycket som jag och vi håller ofta varandra sällskap vid DVD:n. Jag är ju några år äldre, jag har livserfarenhet och jag är kritisk, så ibland är det nog inte så lajbans att kolla på film med mig. Det är i alla fall lite roligt när Elin ibland påminner mig om en kommentar som jag har fällt (oftast angående klyschor och fördomar) och sedan säger att det ju faktiskt stämmer. Det är alltid bra att vara kritisk, men det får inte bli så att man aktivt letar efter något att anmärka på eller att man är så pass kritisk att ingenting är bra till slut. Det är helt klart de amerikanska filmerna som dominerar i antal för mig och det är den enda fördelen med USA, att de har en mass-produktion av filmer. Här är några av de vanligaste klyschorna/fördomarna som jag kommer på just nu:


1. När en person har glasögon och ska piffas till, så byter de ALLTID till linser.


2. När en person har glasögon, så är de alltid översmarta, tråkiga, pedantiska och helt hopplösa i sociala sammanhang. (Har jag nämnt att jag själv har glasögon?)


3. När en person ska förfulas, så får de glasögon.


4. En person som är ursnygg som vuxen, men hade en tuff barndom som alltid innebar att personen var tjock, hade tandställning och - just det - glasögon.


5. Kvinnor kan bli kära i män som är tjocka och/eller har glasögon och det är på fullt allvar. Vänd på förhållandet och det blir mer av en komedi. Det KAN tolkas som att kvinnor har förmågan att se mer än vad ytan visar.


6. När en kvinna är lättklädd eller helt naken, så blir det alltid sexigt. Om en man är lättklädd eller naken, så blir det ofta komedi. Varför? Manskroppen är väl inte mer fånig än vad kvinnokroppen är?


7. Killar verkar alltid tycka att det är vansinnigt upphetsande med tjejer som har sex med varandra medan tanken på killar som har sex med varandra är fruktansvärt sjukt och äckligt. Dubbelmoral de luxe!


8. När en person från USA kommer i kontakt med en europé (den vanligaste kombinationen är väl USA + england), så är det alltid mer positivt för europén med en amerikan som är mindre hämmad och mer äventyrlig.


Hör av er om ni kommer på fler exempel!


Adjö.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10
11 12 13 14 15 16
17 18
19
20 21 22
23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2007 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards