Igår kom jag faktiskt iväg på en promenad som tog en timme i lunk-tempo. Det var skönt med frisk luft, men det var det enda positiva + att himlen hade en sanslöst blå färg (himmelsblå? ;-)  ) och med den som bakgrund till trädtoppar i flammande rött - hur kan man inte tycka om hösten?! Det gick trögt och flåsigt och jag längtade bara hem och till en tupplur i soffan. Blä!  Dagens promenad blev en knapp timme och kändes lite lättare (jag gick i alla fall inte och halvsov :-p). I morgon ska försöka, verkligen göra ett seriöst försök att komma iväg till SATS. Jag skulle kunna locka mig själv med någon form av belöning....

Nu har jag läst ut "Död i Garnethill" och den var riktigt bra. Jag är överlag väldigt trött på kriminalromaner, men i en av recensionerna på omslaget ställdes frågan om det går att uveckla kriminalromanen och att just denna är ett bevis för att det är möjligt. Jag håller med! Dessvärre kan jag inte sätta fingret på HUR det är gjort. "Död i Garnethill" var på något sätt inte lika fyrkantig och styltig och handlingen utgick inte från polisarbetet. Jag kommer att köpa de två andra delarna i trilogin och DET skulle kunna bli min belöning i morgon! Jäss! Förutsatt att jag kommer iväg till SATS, alltså. I kväll ska jag börja läsa "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon som tydligen ska vara en berättelse som skiljer sig från mängden och det verkar lovande.

Självmordstankarna glimtar till igen. Det har inte så mycket att göra med att jag vill dö utan att jag är så FRUKTANSVÄRT TRÖTT PÅ ATT ALDRIG FÅ MÅ RIKTIGT BRA NÅGON LÄNGRE PERIOD!  Jag ska träffa överläkaren om drygt tre veckor. Dels för att det är dax och dels för att förbereda inför den kommande attacken från FK. Jag ska få fylla i något som kallas för "Uppskattning av depression" (om jag inte minns helt fel) och det är tydligen en (av de få) intygen som FK tar på allvar + att det är en överläkare som skriver under. En bedömning av en husläkare har alls inte samma tyngd. Snacka om arrogans med tanke på att FK-anställda sällan är medicinskt utbildade!

Så fort jag kommer ut bland folk, så registrerar min hjärna automatiskt om den kvinnan eller den kvinnan är tjockare eller smalare än jag. Alltför ofta är de smalare, men min hjärna är knappast objektiv....

När jag äter min frukost bestående av naturell lätt-youghurt med russin och All Bran- flingor och två deciliter Tropicana apelsin-juice, så hör jag dietistens irriterande stämma: Ingen smörgås?! Blir du verkligen mätt på det?

Jag äter sällan lagad mat till lunch och när jag inte gör det, så hörs dietisten igen: Du MÅSTE äta varm mat till lunch.

När vi äter middag och har gjort en sallad till, så är hon där igen: Sallad, tomat och gurka är, enligt mig, inga grönsaker.

När hon frågade mig vad jag upplevde som det största problemet och jag svarade att jag tycker att det är tråkigt, så uppfattade hon det som att jag tycker att förändringar och omställningar är tråkiga, när jag i själva verket menade att jag tycker att MAT är tråkigt. Mitt intresse ligger inte på noll, det ligger på minus-skalan. Jag äter för att jag måste och det ska helst vara snabbt och okomplicerat (vilket INTE innebär att jag alltid äter pizza, hamburgare eller annan snabb-mat). Det faktum att Pär har tagit över både matlagning och planering av matsedel innebär att mycket av stressen har försvunnit för mig, men matlusten har inte ökat.

Dr Phil brukar säga att skillnaden mellan en vinnare och en förlorare är att vinnaren är beredd att ta tag i/gå igenom/avstå från det som förloraren INTE är beredd att tag i/gå igenom/avstå från. Även om jag ryggar inför det amerikanska i det tankesättet, så kan jag inte bara avfärda det. När jag gick med i Viktväktarna och stenhårt höll mig till mina points, tränade och lät bli "allt gott" i flera månaders tid, så blev jag av med 12 kg och det kändes fantastiskt (det är så en vinnare gör), men det kändes inte rätt i längden. Jag behöver rutiner och planer, men med VV blev det för mycket; det blev tvång.

Jag vet inte längre hur jag ska göra. Det känns inte som ett bra alternativ att gå tillbaka till VV och points även om det fungerar. Det är inte jag, helt enkelt. Lika viktigt som det är att hitta en tränings-form som är rolig, lika viktigt är det väl att hitta rätt "kost-form"? Samtidigt så ser jag tydliga tecken på att min egen metod inte fungerar (att äta vettigt, men inte spartanskt och att träna) för vågen visar oftast runt 91 kg (till mina 167 cm vilket ger ett BMI som är åt fanders).

Jag vill inte se ut så här längre.

Jag känner mig själv väldigt väl och har självinsikt så att det räcker och blir över och att jag gick ned 12 kg bevisar ju att jag KAN om jag VILL. Det jag oxå vet om mig själv är att om jag skulle köra stenhårt på den smala vägen, så är det mycket möjligt att det slår över och resulterar i att jag inte kan äta något "förbjudet" eller hoppa över ett enda träningstillfälle utan att få dåligt samvete som gränsar till ångest.

Jag trivs inte så här. Jag undviker att köpa kläder och föredrar mjukis-plagg som inte sitter åt och som får mig att känna mig mindre fet. Behöver jag tala om att jag inte har visat mig i baddräkt på mer än tio år? Jag är oerhört taxam för att Elin har ärvt Pärs och min svärfars kropps-konstitution och att hon inte riskerar framtida övervikt.

Jag tycker inte synd om mig själv, mer än kortare stunder,  för jag inser ju att om jag inte vill se ut så här eller må så här som följd av det, så är det endast jag som kan förändra det.

Självklart så har jag ett stöd i Pär, men det stödet känns inte helhjärtat. Jag vet att han tycker att jag borde börja med points igen eftersom det bevisligen hade effekt och jag kan inte förklara ens för honom varför det inte fungerar för mig. Vi har en ganska spydig jargong hemma hos oss, men det är aldrig elakt menat, men de senaste månaderna (sedan jag beslöt mig för fett-sugning och sedan fick avslag), så upplever jag det som fruktansvärt jobbigt och jag tar väldigt illa vid mig. Jag tog upp det här när vi åt middag tillsammans alla tre och föreslog att vi skulle skärpa oss. Pär förstod inte riktigt för han tycker att om jag tar illa vid mig, så är det ju mitt problem eftersom jag inte behöver uppfatta det som elakt. Jaha, tänkte jag, i så fall får jag göra så att jag börjar med mig själv. Om jag slutar med den spydiga jargongen, så kanske han, efter ett tag, förstår vad jag menar. Nu är det inte så att han kommer med spydiga kommentarer om min storlek eller vikt för jag vet att han älskar mig som jag är. Det är mer av det slaget att han alltid påpekar när jag äter eller dricker något som inte passar in i den hälsosamma ramen och på så sätt gör mig mer medveten om det. Det skulle väl fungera om jag kände att sadistisk psykning var rätt metod, men så är inte fallet.

Det sägs att det är när man slutar att leta efter kärleken som den kommer eller att det är när man slutar att försöka bli med barn som man faktiskt blir gravid. Det lossnar när den psykiska stressen och pressen försvinner. Kan det fungera även när det gäller viktminskning? Om jag slutar att hela tiden tänka på det och att hela tiden jämföra mig med alla runt omkring mig, om jag fortsätter att äta utan att spåra ur, kommer jag att börja gå ned i vikt då?

Adjö.