.....en lätt blogg-torka hos mig.

Idag var jag i alla fall till SATS och körde slut på mig själv. Djävlar i min lilla låda, vad jag är trött i hela kroppen!!! När jag började styrketräna för 5 år sedan, så gick det inte fort dvs tempot var lågt mycket beroende på att jag var rädd att göra fel och skada mig. Med åren har jag blivit säkrare (fattas bara!), men inte förrän helt nyligen har jag kommit underfund med att jag kan öka tempot och inte bara kilona för att göra det hela tuffare. Det har varit en stor aha-upplevelse och om jag var förut var trött efter ett styrkepass, så är det en fis i rymden jämfört med hur trött jag är nu! Jag anser mig själv vara hyfsat intelligent, men den här senkomna upptäckten får mig att tvivla......

Prövningen del 3.

Det kom ett brev från FK med utskriften av min rehabiliteringsplan. I den planen finns delmål och slutmål. Slutmålet är att jag till den sista oktober 2011 ska ha uppnått hel arbetsförmåga i lämpligt och anpassat arbete. På så sätt. Är det ett mål som gäller för alla som rehabiliteras? De har läst läkarutlåtandet från min husläkare som har känt mig i 6 år och hon anser att min arbetsförmåga är permanent nedsatt till 100%. Struntar FK i det? Från att inte ha arbetat på 10 år ska jag nå upp till 100% på knappt ett år. Samtidigt sa de upprepade gånger att de är införstådda med att det måste få ta tid och att jag måste få ta det i mitt eget tempo. De påstod även att de förstår att det känns svårt för mig. Vilket kvalificerat skitsnack! Faktum är att jag på mötet sa, ordagrant: "Det finns inte en chans i helvetet att ni kan förstå! Inte ens Pär förstår och han har levt med mig i 20 år!". I nuläget har jag ingen plan, jag har ingen färdig taktik för hur jag ska hantera detta. Jag får ta ett möte i taget och fram till nästa möte, den 24:e, så skjuter jag det ifrån mig.

Fridens.

Plats: Huddinges kontor för Af:s samarbete med FK.

Närvarande: Pär, jag, Af-damen (som kommer att bli den jag har mest kontakt med), Af-psykologen och FK-mannen.

Tidpunkt: 11-12.

Jag delar upp redogörelsen efter personerna. Först FK-mannen. Om honom tycker jag inte. Han är en regelryttare. Jag föredrog att vara ärlig och erkänna att jag inte vill ut i arbetslivet igen och att jag inte kan se något som helst positivt med att jag ska gå igenom detta. Jag förklarade att jag såg det endast som en möjlighet att förbättra mina chanser att få permanent ersättning. Han gillade inte det. Kanske ansåg han mig vara arbetsskygg och det kanske jag är, men det beror i så fall på dåliga erfarenheter från det glorifierade arbetslivet med alla dess - främst - sociala krav och trångsynta människor. Ju mer jag vidhöll hur negativ jag var desto mer betonade han hur regelverket fungerade och att det är så regeringen har bestämt att FK ska arbeta. Det behöver jag knappast bli slagen i huv'et med! "Vi har full förståelse för att vi måste ta hänsyn till stress och annat och att du måste få ta det i din takt." Jag tror det när jag ser det (jag vet att jag låter bitter och det beror på att jag är bitter) för när det kommer till kritan, så kan de inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig precis hur försiktigt och långsamt de kommer att bli tvungna att gå fram med mig och jag har, alltför ofta, varit med om att folk förlorar tålamodet när de väl inser det. Jag tror det när jag ser det, som sagt.

Af-psykologen verkar okej och jag tycker att det är en lysande idé att ha med en person som har något större förståelse för det ömtåliga psyket i den här sortens situationer. Han blev riktigt ivrig ett tag när han sa att han hade läst igenom mina papper och sedan hört mig beskriva det som att jag egentligen inte hade blivit frisk/inte börjat må bättre trots en 10-årig sjukskrivning. "Den här sortens problem stöter jag ofta på i mitt arbete och jag har upptäckt att personen nästan alltid börjar må bättre i och med att h*n får komma ut i arbete och få känna att man tillför något!" För några år sedan hade jag förmodligen nickat och hållit med och mumlat "Kanske det....", men jag bestämde mig för att fortsätta Den Ärliga Vägen fram och sa: "Där har du fel." Han såg lite överraskad ut. Faktiskt. Sedan förklarade jag att det hela handlar om att jag behöver få tillräckligt långa perioder (1 år, men hellre längre) då jag får "vara ifed", då jag slipper press från Af och FK, då jag kan koncentrera mig på kost, träning och möjlighet att vila när jag känner att jag behöver det och att jag faktiskt känner att jag "tillför något" genom att finnas hemma och tillgänglig för Elin. "Det låter som en utmaning!" svarade Af-psykologen. Jag suckade inombords. "Visst. Du kan få en chans att övertala mig/försöka få mig att ändra inställning." FK-mannen bidrog med att det, tyvärr, inte fungerar så att man kan få ersättning och bli lämnad ifred. Vicken överraskning! Not.

Af-damen är en äldre dam. Jordnära. Realistisk. Inte överdrivet positiv för alltför ofta är människor som arbetar med detta av den inställningen att det inte finns problem utan bara olika lösningar och heja på - det här löser vi!. Suck igen. Hon förklarade hur hela apparaten med arbetsträning fungerar, men eftersom jag har lärt mig en hel del om detta från Gröngöling, så lyssnade jag bara med ett halvt öra. Efter mötet gick hon, Pär och jag in på hennes kontor för att fylla i diverse uppgifter och då tog hon upp vilka möjligheter som finns utifall att inget som jag provar visar sig fungera dvs vad gör vi när min ersättning går ut om jag faktiskt inte klarar av att arbeta? Jo, förstår ni, då åker jag in i ännu ett av Af:s + FK:s samarbetsprogram som pågår i 3 månader där ersättningen per dag inte är något som man blir rik på och om man inte är med i a-kassan ens är 100 kr/dag efter skatt. Jag är inte med i a-kassan. När jag blev arbetslös 2005, så gick jag ur a-kassan bl.a för att spara pengar. Hon föreslog att jag skulle ta reda på vilken a-kassa jag tillhör och vad som gäller. "Glöm det!" sa jag till Pär efteråt. "Aldrig att jag börjar oroa mig för något som ligger 11 månader framåt i tiden när den nuvarande tillvaron är tillräckligt jobbig!". Jag kommer att kallas till nästa möte med Af-damen + Af-psykologen om ca 2 veckor.

Ingenting positivt. Bara tyngd, hot och krav. Jag satt och grät oxå. De sa vid ett flertal tillfällen att det inte är meningen att det här ska göra allt jobbigare för mig. Jag tror att de behöver se att det är jobbigt redan nu och att jag kommer att krokna allt mer för att slutligen bevisa att de bör lämna mig ifred.

OBS! Den som nu kommer med en kommentar om positivt tänkande och att man kan påverka hur man mår genom hur man tänker kommer jag personligen att slå på käften!!

Om jag verkligen vill slippa alla krav och hot, så är det enda att jag drar mig ur systemet. Jag är varken arbetssökande eller ute efter sjukersättning. Vi lever på endast Pärs inkomst. Tyvärr, så går inte Pär med på det. Självmordet finns ju alltid kvar som ett sista alternativ.

"Suicide is painless. It brings on many changes and I can take or leave it if I please....."

O-fridens.

Då var det dax! På tisdag (9 november) ska jag på det första mötet för att "....ta reda på förutsättningarna för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete." Usch! Fy! Hä bar' å bit' ihop! Jag tänker ta med mig Pär om han kan, men samtidigt vet jag inte om det är så lyckat.... Han tror nämligen att det vore bra för mig att komma ut och arbeta igen och jag vill inte att han sitter bredvid mig och osar positivism samtidigt som jag tänker göra mitt bästa för att övertyga dem om att låta mig vara ifred och i stället ge mitt eventuella arbete till den som verkligen orkar, men framför allt vill.

Tveksamt fridens.....    

Första mötet på FK:s kontor i Huddinge. Det var Pär, jag och en ovanligt mänsklig Handläggare.

Frågor och svar om hälsa, utbildning, familjesituation mm som skulle utgöra en sk. rehabiliterings-karta. Inga konstigheter.

Jag kommer att delta i FK:s samarbete med Af som går ut på att bedöma min arbetsförmåga. När Handläggaren frågade mig om jag kan tänka mig att det kan leda till något positivt, så svarade jag att "Det kan jag inte." Dels har jag inte förmåga att se längre fram i tiden än till helgen när jag mår så här dåligt och dels har jag varit borta från arbetsmarknaden pga sjukdom i 10 år. Under dessa 10 år har jag knappast blivit friskare, men jag har däremot lärt känna mig själv och vad jag klarar av. Jag försökte att inte låta tjurig eller motvillig eller att jag är arbetsskygg; jag försökte framföra att jag är realistisk. Hon tog mig på allvar.

Hon ställde en, för mig, märklig fråga. Hon frågade om jag någon gång eller fortfarande funderar på hur det skulle ha kunnat bli om min fd. arbetsgivare hade tagit sitt rehab-ansvar och verkligen hjälpt mig? Jag svarade att jag inte längre funderar på det, men sanningen är att jag aldrig har gjort det. Gjort är gjort. Jag försöker lära mig av misstagen och erfarenheterna. Jag lär mig fortfarande att inte älta och jag blir allt bättre på det.

Jag har nu ett val. Jag kan vägra att delta i detta projekt och när det då är dax för mig att ansöka om förlängd sjukersättning, så kommer jag garanterat att nekas det (jag är nu inne på min sista beviljade, tidsbegränsade period) eller, så kan jag delta (och bevisa att jag är för sjuk för arbetsmarknaden) och därmed avsevärt öka mina chanser till permanent ersättning, men alla möjligheter måste vara uttömda eftersom nålsögat har krympt till närapå osynlighet..... Valmöjligheterna är i klass med pest eller kolera, men de finns där. Trots att valmöjligheterna finns, så känner jag mig tvingad. "Det vore hemskt om du gick in i det här med en känsla av tvång...." sa Handläggaren. Förvisso, men känslan finns ändå där.

När projektet väl drar igång, så kommer jag att få en annan handläggare på FK som är specialiserad på att samarbeta med Af i den här sortens ärenden. Jag orkade inte fråga när det kan tänkas ske och Handläggaren avslutade mötet med en FK-klassiker: "Nu är det bara att åka hem och vänta!".    

Den här väntan känns dock annorlunda, så till vida att jag faktiskt kan "lägga mig i soffan och vila" tills det händer något. Jag har inga som helst krav på mig att driva på något; bollen ligger hos FK och Af. Jag inväntar trötthetsvåg numro 2.

Jag åkte dit.

Handläggaren fick se mig när jag mår som sämst.

Jag orkade svara på frågor.

Jag klarade mig från att börja gråta (det sved litet i ögona).

Jag är fruktansvärt trött.

Fridens.