Om barnuppfostran av idag och varför det finns så många snorungar till följd av den.

Vi har skapat ett samhälle där framgång mäts i prylar.

Man måste arbeta mycket för att ha råd med alla prylar.

När man arbetar mycket, så har man inte tid för barnen.

När man inte har tid för barnen, så får man dåligt samvete.

Dåligt samvete leder till stress.

Stress leder till att man vill ta genvägar.

Genvägarna består i att undvika konflikter.

Man undviker konflikter genom att försöka vara kompis i stället för förälder därför att den tid man faktiskt tillbringar med sina barn helst ska vara konfliktfri och lättsam för då kan man återgå till att jaga prylar utan att känna sig elak.

När barnen inte stöter på motstånd utan lär sig leva med omedelbar tillfredsställelse, så blir de snorungar.

David Eberhardt har skrivit "Hur barnen fick makten" och den vill jag läsa!

" Som förälder måste man stå ut med att ha gett tillsägelsen. Att inte ställa krav är inte samma sak som att vara snäll." Amen å halleljua! Han uppmuntrar vilsna föräldrar och säger att barn tål mycket mer än vi tror.

"Uppfostra. Lär ditt barn hälsa, titta i ögonen och tack för maten."

Basic, mina vänner, basic!

LG har haft semester de 2 senaste veckorna, men idag var det dax igen. Det blev jobbigt, tungt, med taskig koncentration och ibland hjärnstillestånd. Det är 4 veckor sedan jag ramlade och jag har inte promenerat en enda gång under den tiden (jag räknar inte att ta mig till och från diverse läkarbesök för promenader) och tränat med gummibandet endast 1 gång och då fick jag ont. Nu VET jag hur mycket regelbunden träning betyder för mitt välbefinnande - det är minst lika viktigt som Sertralin och Lyrica - och nu börjar jag må dåligt och när jag väl har erkänt det, så känns det som om nerfarten går ännu fortare. Jag känner mig hälsomässigt motarbetad med först hälsporre och sedan ramlade jag och som grädden på moset fick jag ögoninflammation.

 Vi pratade lite om att jag har hoppat av ångestgruppen, men LG hade inte så mycket att säga om det utan höll med om att jag inte ska göra det om det inte känns bra. Det är knappt 3 veckor sedan jag var på gruppen och vi pratade om den första uppgiften (den med listan, rangordningen och pilarna) och trots att LG och jag inte har pratat sedan dess, så kom han ihåg att jag nämnde hur förvånad jag var då pilarna gjorde att rangordningen ändrades helt. Det är inte första gången jag har blivit positivt överraskad av att han faktiskt minns det jag har berättat (gudarna ska veta att jag har träffat på vårdpersonal med allt annat än koll på vem jag är.......) och det är oerhört smickrande. Jag vet inte hur han gör, men han är bra på det. Han är ett riktigt fynd i vårddjungeln!

 Foten och handen kom självklart på tal när jag sa att jag känner mig motarbetad och det var det faktum att LG inte sa något när jag nämnde att jag inte kunde bestämma mig för om det var värt att ordna en läkartid som gjorde att jag bestämde mig för att ordna en tid. Han har sjuksköterskeutbildning i grunden och jag tolkade hans tystnad som att det är en bra idé att kolla upp det. Jag fick en tid hos min egen husläkare nästa vecka. Jag vill inte hamna i den situationen att jag om t.ex 6 månader har ångest över att foten och handen kunde ha varit hela vid det laget bara jag hade satt mig över min bekvämlighet och tagit mig till en läkare. Jag vågar inte chansa på det särskilt inte med tanke på hur dåligt jag mår av att inte kunna träna som jag vill, så nästa vecka blir det besök för både öga, fot (2 gånger) och själen.  Jag har haft ordentligt ont i foten sedan jag kom hem och magen har kraschat av någon outgrundlig anledning. Matlusten är väck och nu har jag huvudvärk för att jag har ätit så dåligt. I morgon ska jag ta sovis med stort S och på eftermiddagen har jag en träff med min sladdrige vän gummibandet.