Nu kommer tröttheten och den sitter i hela kroppen. Igår var jag trött på det sätt när man bara gäspar och gäspar och gäspar, så att tårarna rinner. Idag är tröttheten av den sorten som gör mig trög, tung och motvillig. Jag hade svårt att vakna och ville inte skiljas från sängen och så kändes det som att jag hade sovit dåligt. I duschen blev jag stående några extra minuter under den varma strålen och försökte bestämma mig om jag skulle åka till veckans samtal med LG eller inte. Jag åkte dit, men det blev ett tungt samtal och det var helt och hållet mitt fel för jag valde ett tungt ämne: livslust och tacksamhet för att få leva. Det var som att lyfta på locket till en stinkande kloak som borde förseglas med ogenomtränglig betong.

Hur mycket beror på sjukdomen? Hur mycket har jag fått med mig hemifrån?

Mamma var ingen livsnjutare och jag minns inte henne som så där jättemunter direkt. Hon var inte frisk och det tar på kroppen och krafterna att föda 6 barn. Pappa var inte heller någon muntergök, men jag var mammas flicka och hade inte så mycket kontakt med honom (inte om man jämför med hur kontakten mellan Pär och Elin är). Han var inte heller frisk. De var båda 42 år när jag föddes och jag minns de bara som trötta och slitna.

Mina äldre syskon har ta mig tusan inte varit till någon hjälp! Jag har förstått att det inte slogs några klackar i taket av glädje när de insåg att jag var på väg. Jag och lillsyrran har ofta fått höra hur bortskämda vi var, så ofta att det har satt sina spår (jag fäller ut taggarna varje gång någon antyder att Elin är bortskämd). Min äldsta syster, som inte längre lever, satt i vårt vardagsrum och skröt om hur hon hade räddat livet på mig när pappa helst av allt hade velat slänga mig i sopnedkastet. När jag hade begått mitt första självmordsförsök, så uttryckte min okäre bror det som att han inte blev överraskad utan snarare hade väntat sig det. När Elin var född och jag drabbades av förlossningdepression, så visade Syster 3 samma brist på överraskning som bror hade gjort genom att säga: "Jag undrade just hur det skulle gå.....".

Över allt detta hänger ett surt och negativt moln av sjukdomsprat, men endast fysiska krämpor. Var någonstans skulle jag ha fått livslust ifrån??!

Jag har aldrig och då menar jag aldrig känt glädje över att ha blivit satt till världen. Varför skulle jag ha gjort det när ingen egentligen har uttryckt glädje över att jag föddes? Livslust och livsglädje och känsla av tacksamhet är inget som man får med sig i och med att man föds. Det är något som finns i omgivningen, hos familjen, i deras inställning och sätt att leva.

Vad har Elin fått med sig? Vilken inställning förmedlar jag genom mitt sätt att leva?