Nu kommer tröttheten och den sitter i hela kroppen. Igår var jag trött på det sätt när man bara gäspar och gäspar och gäspar, så att tårarna rinner. Idag är tröttheten av den sorten som gör mig trög, tung och motvillig. Jag hade svårt att vakna och ville inte skiljas från sängen och så kändes det som att jag hade sovit dåligt. I duschen blev jag stående några extra minuter under den varma strålen och försökte bestämma mig om jag skulle åka till veckans samtal med LG eller inte. Jag åkte dit, men det blev ett tungt samtal och det var helt och hållet mitt fel för jag valde ett tungt ämne: livslust och tacksamhet för att få leva. Det var som att lyfta på locket till en stinkande kloak som borde förseglas med ogenomtränglig betong.

Hur mycket beror på sjukdomen? Hur mycket har jag fått med mig hemifrån?

Mamma var ingen livsnjutare och jag minns inte henne som så där jättemunter direkt. Hon var inte frisk och det tar på kroppen och krafterna att föda 6 barn. Pappa var inte heller någon muntergök, men jag var mammas flicka och hade inte så mycket kontakt med honom (inte om man jämför med hur kontakten mellan Pär och Elin är). Han var inte heller frisk. De var båda 42 år när jag föddes och jag minns de bara som trötta och slitna.

Mina äldre syskon har ta mig tusan inte varit till någon hjälp! Jag har förstått att det inte slogs några klackar i taket av glädje när de insåg att jag var på väg. Jag och lillsyrran har ofta fått höra hur bortskämda vi var, så ofta att det har satt sina spår (jag fäller ut taggarna varje gång någon antyder att Elin är bortskämd). Min äldsta syster, som inte längre lever, satt i vårt vardagsrum och skröt om hur hon hade räddat livet på mig när pappa helst av allt hade velat slänga mig i sopnedkastet. När jag hade begått mitt första självmordsförsök, så uttryckte min okäre bror det som att han inte blev överraskad utan snarare hade väntat sig det. När Elin var född och jag drabbades av förlossningdepression, så visade Syster 3 samma brist på överraskning som bror hade gjort genom att säga: "Jag undrade just hur det skulle gå.....".

Över allt detta hänger ett surt och negativt moln av sjukdomsprat, men endast fysiska krämpor. Var någonstans skulle jag ha fått livslust ifrån??!

Jag har aldrig och då menar jag aldrig känt glädje över att ha blivit satt till världen. Varför skulle jag ha gjort det när ingen egentligen har uttryckt glädje över att jag föddes? Livslust och livsglädje och känsla av tacksamhet är inget som man får med sig i och med att man föds. Det är något som finns i omgivningen, hos familjen, i deras inställning och sätt att leva.

Vad har Elin fått med sig? Vilken inställning förmedlar jag genom mitt sätt att leva?

 

Gröngöling

26 november 2013 17:02

Jag tror att du har rätt - livslust kommer när man känner sig välkommen och att man betyder något för någon. Känner du inte att du betydde något för din mamma heller, när du var "mammas flicka"?

Man kan tycka att det är ganska oansvarigt att sätta barn till världen om man inte vill ha dem! Det blir en svår början för det barnet. Sen vet man ju att det inte alltid är så lätt, det där med att planera barn. De blir ju till väldigt lätt och det finns mycket som påverkar hur man bestämmer en sådan sak. Om de inte blev till så lätt så kanske det är många barn som inte skulle födas...
Hoppas att du kan känna att du själv har varit en mer känslomässigt närvarande mamma till din egen dotter än vad dina föräldrar var till dig. Att vända skutan är en bedrift av hjälteproportioner, eller hur? Det vet vi som försöker göra det.
Så fruktansvärt att din pappa ville slänga ner dig i sopnedkastet! Och faktiskt inte så kul för din syster heller. Tycker hon gjorde helt rätt i att rädda dig då. Tänk vad föräldrar kan säga, och göra, mot sina barn. Man blir riktigt förbannad när man tänker på det.
Känner till en annan familj med många barn. Syskonen där ville heller inte ha fler småsyskon eftersom det redan var brist på kärlek och omvårdnad och det blev mycket ansvar för storasyster med de små. Det blir inte bra för någon när kärleken inte räcker till. Blä.
Jag önskar att du kan glädja dig åt ditt eget fina mammajobb, och att du försöker må bättre hela tiden. Mer kan man faktiskt inte göra.
Kramar <3

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

26 november 2013 20:25

På sitt sätt ville väl mamma ha mig, men jag blev snarare kvävd av den kärleken. Hon var överbeskyddande.

Jag tror faktiskt inte på att pappa ville slänga bort mig. Syrran var 15 år vid tillfället och förmodligen en aning överdramatisk. Mamma o pappa förnekade det. Det var mycket sättet hon berättade det på, som om hon ville framställa sig själv som handlingskraftig hjältinna och att det var tack vare henne som jag fortfarande var vid liv. I så fall uteblev den effekten....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...